Allt för min syster...

Som jag har laddat för att kunna se denna film. Har väntat i månader. Förut har jag haft svårt att se filmer om cancersjuka för jag har tänkt så mycket på de fina människor i min närhet som gått bort i skitsjukdomen... jag brukar gråta floder för det är så verkligt, så hemskt och så orättvist. Nu är det skillnad. Nu är det jag själv som har skitsjukdomen, eller har haft. Just nu är jag cancerfrisk och inte cancersjuk... men cancer är cancer och det är en läskig jävla sjukdom. Även om jag vant mig lite vid att jag faktiskt har drabbats av cancer så kan jag nog ändå inte riktigt förstå. Inte nu när jag fått lite distans till det. Ibland känns det som en dröm, en mardröm, som jag nyss vaknat upp ifrån. Har nästan svårt att föreställa mig hur det kändes när det var som jobbigast. Jag försöker tänka att det är över nu. Jag har mitt ärr, både utanpå och inuti kroppen. Mer än så är det inte... jag klarade det. Det jobbiga är att jag har tänkt så om andra. Cancern har varit borta och så BOOM!!!... så har den kommit tillbaka med besked. Så att jag ändå känner en viss oro är inte så himla konstigt. Men jag tycker ändå att jag är himla bra på att må bra nu för tiden. Jag gråter sällan eller oroar mig för framtiden. Men nu, nu har jag gråtit för flera månader framåt. Antar därför att mitt provsvar jag kommer få nästa vecka ser bra ut för nu är tårarna slut. 

Allt för min syster... En fin film som upprör och berör. Som sätter spår och får en att tänka efter. Man vill varken vara den som är sjuk eller den som står bredvid, men ändå... så många gånger jag tänkt "hellre jag än mina barn" och så har det genast känts lite bättre. Så nu torkar jag tårarna och hoppas på sol imorgon så jag kan ha solglasögon på utan att se ut som att jag försöker dölja en baksmälla.... god natt!

Skiktröntgen...

Nu sitter vi här igen, du och jag... och väntar...
Dags för skiktröntgen. Känns skönt att kolla läget i kroppen igen. Känner mig rätt lugn nu för tiden. Vet dock att det hinner ändras lagom till besöket hos min läkare när jag ska få provsvaret.
Har haft ont i magen till och från och har en öm punkt som gör ont när jag trycker där. Säkert inget med det, men kallelsen för röntgen kom rätt bra i tiden. Förhoppningsvis ser allt bra ut och jag kan få njuta av fem veckors semester... för mig är det så det ser ut. Inget annat!

Så nu säger jag skål och ta hand om er ☺☺☺:)

Tänk om...

Sitter i kvällssolen med ett glas vin, lite glass (ja, den här helgen fuskar jag med både tårta och glass) och musik ur högtalarna. Barnen sitter inne med lördagsgodiset och tittar på Sommarlov.
Har mått så bra sista tiden och det känns verkligen skönt. Trodde inte för några månader sedan att jag någonsin skulle kunna känna ren lycka i kroppen. Att kunna säga helt ärligt att ja, jag mår bra. Men jag har mått bra. Jag mår bra. Det är så himla skönt att få må bra igen. Helt galet vad jag älskar den känslan. Att kunna sitta och bara njuta och känna lugnet i kroppen. Jag tror inte cancern är borta. Jag hoppas såklart, men skulle jag tro att den är borta så är jag rädd att jag har ropat "hej" och så kommer den tillbaka med dunder och brak. Men just nu är det lugnt. Jag tänker att kommer den tillbaka så är det om 2-3 år. Har det spridit sig så borde det börja visa sig runt den tiden.
Har det inte spridit sig, ja då kommer tiden bara gå och jag kan andas ut om sisådär 7-8 år.
Men självklart kommer oron ibland. Den kommer krypandes sådär smått, när jag tror att nu äntligen är det bra. Som nu...
Har en lymfkörtel som är svullen. Sitter sådär lagom under armen där jag opererades och jag har inte känt den tidigare. Var därför och kollade upp den. Två läkare kände på den och det bestämdes att kolla upp den med mammografi. Det känns okej. Är den angripen, ja då är det bara att plocka bort den. Surt, men ja... realistiskt.
Men så har jag ont i magen, typ över livmodern... inte alltid, utan bara när jag trycker där. Men det kan göra riktigt ont. Läkaren ville ordna en tid för skiktröntgen, men då låg det tydligen en tid redan inlagd i slutet av juni. Känns bra att göra röntgen, men sista dagarna har jag ändå börjat bli mer och mer orolig. 

Skiktröntgen av lungor och buk... uscha! Där inne i kroppen vill jag ju aldrig att de ska hitta något. Men sist jag röntgades var i mars. Jag tänker att så mycket inte kan ha hänt. Men ja, det kan det ju för annars skulle de ju inte vilja röntga nu igen. Tänk OM mitt magonda visar något. Jag som mådde så himla bra... gillar inte att oron smyger sig på. Vill må bra i sommar. Kommer må bra. Men tänk OM....
men äh, det är nog lugnt... det är väl såhär mitt nya liv kommer se ut i många år framöver. Oro lite hit och dit. Man får njuta av stunden helt enkelt - och det gör jag!