Ibland känns det lättare att skriva av sig, men ibland är det skönare att bara ha det inom sig. På något sätt börjar man känna sig rätt tjatig i sin sjukdom och även om jag mår rätt piss emellanåt så håller jag det hellre inom mig än "outar" det. Känns inte alltid lika okej längre att gråta över att det KAN komma tillbaka och jag vill inte vara den som går runt och deppar. Jag mår ändå mestadels rätt ok och ibland mår jag till och med riktigt bra. Jag åker till jobbet varje dag. Oftast känns det skönt att komma dit och jag tycker det är riktigt roligt, men vissa dagar känner jag att jag hellre bara skulle vilja åka hem och krypa ner under täcket och tänker att ingen har en jäkla aning om vad man går igenom. Just sådana stunder orkar jag knappt med en enda människa, men man biter liksom ihop. Det är det man fått lära sig eller lär sig själv för att orka. Tur jag inte känner så alltför ofta ;-).
Knölarna jag opererade bort var ofarliga lymfkörtlar och en bit av bröstvävnaden. Så ja, totalt onödig operation, men ändå så nödvändig. Jag kollar på ännu ett fult ärr och andas ut.
Röntgen sist var också bra. Kändes otroligt skönt! Pratade lite om fortsättningen med röntgen och så, vilket vi ska diskutera vidare vid nästa träff. Hur ofta ska man våga utsätta kroppen för röntgen? Det är inte enkelt... men cancer är inte enkelt...
I mitt huvud snurrar hela tiden tankar om att min tumör var Clark 4. 1 är det bästa och 5 är det sämsta och då är det antagligen spritt till blodet och så. Clark 4 är alltså inte så jättebra. Jag kan inte tro att jag har sådan tur att det endast var spritt till två lymfkörtlar, men visst, så kan det ju vara - och det måste vi hoppas på. Äsch, jag ältar det hellre i huvudet än i skrift. Känns så tråkigt då ;-).
I måndags fick jag en kallelse igen. Känns som att de kommer lite titt som tätt och tyvärr är det alltid lika jobbigt. Konstigt att ett litet brev kan ge en sådan klump i magen trots att man vet att det ska komma. På måndag ska jag träffa min läkare och han ska kolla kroppen på fläckar och knölar. Har lite som oroar mig, men jag hoppas han kan lugna mig. Jag vet att han inte tar några risker så är det något han vill kolla upp så gör han det. Det känns tryggt.
Samma dag jag ska på kontroll så är det också Tillsammans mot cancer på TV. Tror det kommer bli en tuff dag för psyket, men jag kommer inte kunna låta bli att inte kolla på programmet. Barnen ska i alla fall INTE behöva se det, så de måste i säng i tid...
Men fram tills dess ska jag njuta, vilket jag faktiskt gör rätt ofta. På något sätt har man förändrats som person sedan man fick cancerdiagnosen. Vet inte om det är till det bättre eller sämre, men jag tror ändå jag har lättare att se till mig själv nu för tiden. Är kanske lite mer självisk, fast på ett bra sätt, och bryr mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag tror mina ärr, både de synliga och osynliga, i det långa loppet kommer göra mig starkare. Jag har vuxit inombords och försöker göra det jag tycker känns bäst för mig själv. Orkar inte fundera över vad andra tycker och tänker, utan jag är den jag är och det räcker gott för mig. Nu ska jag bara lära mig att ta tillvara mer på tiden och hitta på saker. Idag slutade jag tidigt och Niklas var ledig, så efter mellis åkte vi in till stan och tillbringade några timmar på Kalmar länsmuseum. Så fint och så spännande för barnen. I princip helt ensamma var vi också, så det var alldeles perfekt. Till helgen lämnar Niklas och barnen och beger mig till stora staden Stockholm. Ska bli otroligt lyxigt och skönt!
 |
| Galet ljus! En helt oredigerad bild på de bästa. |
Kram på er!
