Det var idag, den 4:e december, för ett år sedan som jag fick samtalet på jobbet. "Hej! Jag ringer från Cityläkarna. Vi har fått provsvaret på leverfläcken. Läkaren vill att du kommer in hit nu på förmiddagen. Ta helst med dig en nära anhörig".
Där och då dog en liten del av mig. Hon kunde lika gärna sagt rakt ut "DU HAR CANCER!!". Men jag fick i alla fall chansen att ringa Niklas så han kunde vara med mig. Jag skakade. Jag grät. Är jag döende nu?! Fan, jag vill inte ha cancer!!! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag ville stanna tiden. Vrida tillbaka klockan. Göra någonting så jag skulle få slippa höra orden. Jag ringde Danne, min bror, medan jag väntade på att Niklas skulle dyka upp på jobbet. Jag kunde ju inte ringa mamma eller pappa. Jag kunde inte vara så hjärtlös. Inte innan jag visste något mer. Äh, det är så jäkla sjukt alltihop. Hela dagen blev som en enda stor dimma. Efter beskedet satte vi oss tysta i bilen, jag och Niklas. Vi höll varandras händer. Jag grät tyst. "Jaha Niklas, jag har cancer. Jag har verkligen cancer"... Så galet sjukt att jag knappt fortfarande tror på det. Men det har jag. Just nu syns ingen mer spridning i mig, men tumören satt djupt och hade redan hade börjat sprida sig till lymfkörtlarna så det finns en ganska stor risk att den kan ha spridit sig mer. I många andra fall av cancer hade jag fått strålning och cellgifter för att just förhindra detta, men när det gäller MM så funkar inte det. Dessa cancerceller blir istället resistenta efter ett tag så därför används det bara för att sakta ned sjukdomsförloppet. I många år kommer jag få gå med oron att den kan ha spridit sig och även om jag mår rätt okej nu så vet jag att på en tiondels sekund kan det ändras. Jag håller bara tummarna att det finns en medicin som kan bota om den dagen kommer.
Cancer är skit!!!!!!!
Där och då dog en liten del av mig. Hon kunde lika gärna sagt rakt ut "DU HAR CANCER!!". Men jag fick i alla fall chansen att ringa Niklas så han kunde vara med mig. Jag skakade. Jag grät. Är jag döende nu?! Fan, jag vill inte ha cancer!!! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag ville stanna tiden. Vrida tillbaka klockan. Göra någonting så jag skulle få slippa höra orden. Jag ringde Danne, min bror, medan jag väntade på att Niklas skulle dyka upp på jobbet. Jag kunde ju inte ringa mamma eller pappa. Jag kunde inte vara så hjärtlös. Inte innan jag visste något mer. Äh, det är så jäkla sjukt alltihop. Hela dagen blev som en enda stor dimma. Efter beskedet satte vi oss tysta i bilen, jag och Niklas. Vi höll varandras händer. Jag grät tyst. "Jaha Niklas, jag har cancer. Jag har verkligen cancer"... Så galet sjukt att jag knappt fortfarande tror på det. Men det har jag. Just nu syns ingen mer spridning i mig, men tumören satt djupt och hade redan hade börjat sprida sig till lymfkörtlarna så det finns en ganska stor risk att den kan ha spridit sig mer. I många andra fall av cancer hade jag fått strålning och cellgifter för att just förhindra detta, men när det gäller MM så funkar inte det. Dessa cancerceller blir istället resistenta efter ett tag så därför används det bara för att sakta ned sjukdomsförloppet. I många år kommer jag få gå med oron att den kan ha spridit sig och även om jag mår rätt okej nu så vet jag att på en tiondels sekund kan det ändras. Jag håller bara tummarna att det finns en medicin som kan bota om den dagen kommer.
Cancer är skit!!!!!!!
