När döden gör sig påmind...

Nu var det länge sen jag skrev något här, så vet knappt hur man gör ;). Jag är inte den som saknar ord... Men nu gör jag det. På kort tid har två människor gått bort i Malignt Melanom, två människor jag har haft kontakt med på ett eller annat sätt genom åren med denna sjukdom. Inte mycket, men man har följt dem, tänkt på dem och hoppats på att det gått åt rätt håll. För några veckor sedan satt jag och läste tidningen som vanligt en lördag morgon med kaffekoppen i handen. Bland dödsannonserna såg jag ett namn jag kände igen. Det knöt sig i magen trots att jag inte kände honom. Har "pratat" lite då och då på Messenger med hans fru efter att hon hittat min blogg. Hennes man opererades för malignt melanom i samma veva som mig, av samma läkare. Hon hörde av sig till mig och vi utbytte lite erfarenheter genom meddelanden. Det var länge sen vi hördes av, men det kändes så nära när jag läste hans namn. Varför?!? Varför han?! I samma ålder som mig, samma sjukdom, barn i typ samma ålder... varför?!? Tårarna trillade den morgonen. Det blev jobbigt. Tänkte på hans barn, på hans fru, på hans nära, på min familj, ovissheten man lever i. Lotteriet som cancern innebär. Orättvisan... Detta var inte alls länge sen och nu hände det igen. Ännu en människa man haft kontakt med genom åren med malignt melanom, barn i samma ålder, vi delade födelsedag och sjukdom. Cancern tog även henne. Så overkligt! Varför?! Jag hatar sjukdomen! Den är så nära, så orättvis. Fina, unga människor i sina bästa år. De ska inte dö! Jag känner mig självisk när jag själv börjar må dåligt för att de har mist sina liv. För att jag känner rädsla, samtidigt som jag mestadels mår dåligt på grund av att min empati för dem och deras familjer är så grymt stor. Det ska liksom inte behöva hända. Samtidigt går jag här och mår "toppen". Inget återfall, inga operationer... Men rädslan finns där. Röntgen i Linköping om en månad. Jag tänker på dessa två, tänker på mig. Är så tacksam, men samtidigt så arg, ledsen och rädd. Hatar cancer!!! Känner att marginalerna är så små, att livet är så skört. Men jag lever och jag måste få leva. Jag ska försöka att inte oroa mig. Så ikväll tänker jag på dessa fina människor, på människorna som saknar dem och på alla andra som kämpar mot denna sjukdom. Det ska likna vår ute nu och vi närmar oss sommar som alltid innebär en viss ångest, men jag ska njuta. Njuta av att jag lever och förhoppningsvis mår bra. Ska bara ta mig igenom röntgen först... kram och kämpa på, ni som är i samma sits på ett eller annat sätt. Vi lever här och nu!