Nu var det ett tag sedan jag skrev här, men jag har tyvärr inte haft någon motivation alls. Det har jag egentligen inte nu heller, men vet ändå att det finns en del som gärna vill veta hur jag mår. För hur eller hur så ser jag ju ändå att jag har en del besökare här och det värmer. Tänker att visst är det ändå en hel del som tänker på mig, som bryr sig och som undrar. Tack för att ni finns!
Jag mår rätt bra emellanåt, även om jag fortfarande tänker konstant på cancer, letar knölar, har ångest av solen och så vidare. Kan känna sorg över att inte känna mig lycklig, att ständigt ha en jobbig oro i kroppen och se med avundsjuka hur andra njuter av våren och allt vad det innebär. Jag njuter också ibland, men så kommer den där lilla jävulen och knackar mig på axeln och undrar vad det är jag njuter för. Jag känner mig uttittad när jag klär av mig för mycket och visar bar hud i solen. Tänker att folk undrar över vilken solskyddsfaktor jag smort in mig med. Tänker att de tycker att jag kanske borde behålla koftan på. Försöker intala mig själv att det bara är jag som tänker. Ingen annan. Vem bryr sig egentligen?!
Detta är nu... snart är det sommar och riktigt varmt... ofta... för visst är det så vi hoppas sommaren ska vara. Men HUR ska det gå?!? Just nu känns det som att jag bara vill vara hemma. Hemma på min säkra plats där ingen ser eller kan ifrågasätta vad jag gör. För jag kommer inte kunna gömma mig ifrån solen, men jag kommer heller inte ligga och pressa i timmar.
Jag vill skrika till alla att smörj er för fan eller ligg inte där och pressa!! Fattar ni inte vad som kan hända?!! Jag kan se det som ett hån. Varför vill någon ens ligga i solen och pressa när de vet att jag för fyra månader sedan trodde jag skulle dö i hudcancer. Jag kan fortfarande tro att jag kanske en dag dör i hudcancer. Jag vet en som ligger för döden i hudcancer just nu och det är för jävla orättvist. Tre små barn har hon... Jag vill inte hamna där och jag tror och hoppas att jag inte gör det. Men innerst inne känner jag den där oron som maler. Tänk om...
Jag vill inte vara en moralkärring... eller jo, jag kan vara det. Jag kan säga att man bör sluta röka om man röker, men att säga till någon att smörja sig känns svårare. Då känner jag mig utsatt på något sätt, men är det någon som borde moralpredika om det så är det ju jag. Även om vi behöver solen och vi vill ha lite färg i ansiktet så kan man ju få allt det på ett säkert sätt. Alla vet ju att man ska smörja in sig. Att man inte ska bränna sig. Att man inte ska sola mellan 11-14 (eller t.o.m till 15). Det känns så självklart för oss, men ändå skyddar vi oss alldeles för lite. Korkat! Så fruktansvärt korkat! Men det är sådana vi är många gånger, vi människor. Men även om ni slarvar så tänk på barnen. Smörj smörj smörj!! Och de behöver inte vara ute hela dagarna för att det är fint väder. Det är rätt trevligt inomhus också när solen skiner... så länge fönsterna är nyputsade ;-).
MEN - det var inte därför jag tänkte skriva idag. Nu fick jag ur mig det ändå. Känns skönt! Nu tänker jag inte tjata om det mer.
I helgen började jag känna av lite mer ångest än den vanliga som jag lätt trycker åt sidan. Tror det berodde på att vi är i början av maj. I början av maj skulle jag bli kallad för tremånaderskollen. Den första efter hela den här resan som började i december. Det är då min läkare ska kolla igenom hela min kropp på fläckar, från topp till tå. Han ska även känna efter knölar som verkar misstänksamma.
Jag har känt lite knölar som även Niklas har känt så visst har det skapat en oro. Kände direkt jag kom till jobbet igår att jag inte skulle klara
det. Det var för mycket jobbiga tankar och känslor i kroppen och trycket
över bröstet gjorde sig tillkänna vilket var väldigt länge sen. Så jag åkte hem igen och ringde läkaren. Fick en tid redan idag för den stora kollen. Skönt att få den så snabbt, men jobbigt såklart.
Igår stod jag i duschen och grät för jag hittade en knöl jag inte känt innan. Den känslan är hemsk. Var helt säker på när jag satt där i väntrummet att jag skulle få en ny dom. Att det skulle bli en ny operation.
För en veckan sedan hade jag något knas med foten så en del av den domnade bort och det tog några dagar innan den var som vanligt igen. Var inne på akuten efter ett samtal med 1177 (nu för tiden skickar de mig alltid till akuten vare sig jag vill eller inte). Åkte dock därifrån då väntetiden för att träffa en läkare var för lång, proverna såg bra ut och jag var inte särskilt orolig. Jag ringde min läkare dagen därpå istället och vi skulle höras igen i början av den här veckan. Istället ringde han redan dagen efter och lämnade ett meddelande på min telefonsvarare för att höra så jag mådde ok.
Efter att ha pratat med min läkare idag så inser jag att jag ska bli orolig och ta alla avvikelser på största allvar. Han var orolig för att det kunde ha satt sig någon metastas i hjärnan och kollade alla mina reflexer, balans och så vidare idag, men allt såg bra ut. Med sin lugna röst berättade han att han inte vill göra mig orolig, men att det är en farlig sjukdom jag tampas mot och jag får inte vifta bort något som är utöver det vanliga. Det ska kollas upp och jag ska känna efter. Hittar jag en knöl som jag undrar över så SKA jag höra av mig. Det känns ändå skönt att höra, då man själv känner sig lite nojig ibland. Men vem skulle inte göra det?! Det kan handla om liv eller död, så man känner ändå ett otroligt ansvar gentemot mig själv, min kropp och min familj. Idag visade han även Niklas mina fläckar på ryggen som han vill att vi ska ha koll på. Så även Niklas har ett stort ansvar stackarn. Eftersom jag inte kan se dem, så måste han ha koll så ingen av dem ändrar utseende. Och med ordern "verkar Jennie det minsta konstig så ska du ta det på allvar" så fick han ännu mer ansvar. För när är jag konstig konstig och inte bara vanligt konstig?!? Det är frågan... Inte lätt för Niklas att avgöra ;-).
Vi gick i alla fall därifrån idag, väldigt lättade. Inget verkade konstigt. Jag är inte konstig... inte just nu i alla fall. Vi andas ut och jag hoppas jag kan andas lite lättare i några veckor. Jag känner mig helt slut i huvudet så nu ska jag sova och imorgon ska jag bara vara. Försöka släppa alla onda tankar och lära mig att försöka njuta av nuet. För just nu är allt bara bra och det måste jag lära mig ta vara på.
Nu är det förresten hela fyra månader jag levt utan kött, gluten, socker (har fuskat minimalt några gånger) och nästintill utan mjölk. Har varit kämpigt emellanåt, men nu känns det helt naturligt och inte alls svårt. Vi har även gått över till väldigt mycket ekologiska produkter samt att jag har fått Niklas till att tänka lite mer på sin kost. Det känns bra att göra något för kroppen. Känns som att jag ger den en bra grund att stå på om den någon gång behöver tampas mot cancern igen... Och kanske tampas den just nu utan min vetskap och kosten hjälper till. Inte vet jag, men jag tror på det och det är väl den största vinsten för mig!
Styrka hittar jag också genom löpningen och även genom en träning som Niklas och jag har börjat med. Vi har ordnat barnvakt tre dagar i veckan i fyra veckor nu för att vara med i en fitcamp som anordnas av Herbalife. Det är så otroligt underbart och lyxigt att få åka iväg bara vi en timme på kvällen för att göra något så roligt som att träna. För just nu är det otroligt roligt. Vi är heltaggade och jag längtar till varje pass. Jag kallar det rehabilitering för det är verkligen vad det är just nu. Så ikväll åkte vi på vårt träningspass och det var så otroligt skönt efter den här dagen. Kände oss inte tillräckligt slut efteråt så vi passade på att även ta en liten löprunda efteråt. Underbart sätt att få rensa huvudet och möjlighet att göra det tillsammans är gott nog.
Kram på er!
