Helg!

Nu tar jag helg och tänker ha en bra sådan... har en halvrisig son här hemma och mängder av aktiviteter inplanerade... inte för egen del, utan barnens. Men det är väl så det blir när man är vuxen och barnen börjar bli större. Det är träning, match, cup, dans, kalas osv... heja heja!
Knölen oroade mig mycket igår, men idag känns det bättre. Det går upp och det går ner typ hela tiden. Idag är det upp och det gäller att ta tillvara på det. Inte oroa sig i onödan... typ! Så trevlig helg på er!

Oron

Fredag imorgon... fixade så oron följer mig över helgen. Hatar detta!!! Tycker det är skit att livet förändrades på en sekund den där dagen i december. 

Skyndar förbi mitt skåp på jobbet för att hänga av mig jackan. Telefonen ringer. Jag svarar. "Hej, provsvaret har kommit. Din läkare vill att du kommer hit så snart som möjligt och gärna att du tar med en nära anhörig". 1 timme senare satt jag och Niklas på varsin stol hos läkaren. "Du har cancer, den allvarligaste formen av hudçancer". Så lätt, så snabbt, så orättvist... nej, gillar inte ordet orättvist. Låter som att jag önskade någon annan det istället, men det gör jag ju såklart inte. Men jag önskar såååå att jag hade sluppit skiten. Förhoppningsvis går allt bra, men tanken på att det kan komma tillbaka och kanske vara ännu mer aggressiv gör mig tokig emellanåt. Hur fort kan det gå?!? En jävla knöl ställer till det så mycket. Småsaker som man känner, som gör att man börjar fundera. Man ringer inte 1177 om minsta grej för de skickar en direkt till läkaren. Man får göra en avvägning och hoppas på att man gör rätt. Nu är det den där knölen. Igår kände jag att den har fått en liiiten kompis tätt intill. Det känns såklart inte bra. Det tar jag med mig under helgen och hoppas på det bästa. Nu tänker ni säkert att shit, jag har ju en massa knölar på kroppen. Det har vi alla. Lymfkörtlar har vi mängder av och de gör bra saker. Skyddar kroppen. Mina två som var angripna hoppas jag gjorde ett bra jobb. Jag känner mina lymfkörtlar tydligt. Fettknölar har jag också.
Men denna knöl är alldeles i närheten av operationsområdet och där har jag stenkoll. Där SKA jag ha stenkoll. Där känner jag inte längre några lymfkörtlar. Där finns bara skinn och ben... och lite ärrvävnad... så vi får se. Förhoppningsvis är det ju lugnt, men nog ligger det en oro där och gror.
Gnälla om småsaker, det tänker jag försöka sluta med. Livet är för skört för det. Så nu ska jag sova några timmar och komma med ett leende till jobbet imorgon. Kram och god natt!

Önskar livet vore enklare...

Har den vuxit?

En vecka har gått sedan min läkare kände på min ny knöl. Dags för mig att avgöra om den har vuxit sedan dess... Hur mycket kan hända på en vecka tänker jag?! Sjukt liv och inte det minsta roligt, men jag klämmer och känner lite. Den är kvar. Tror den känns likadant. Hade önskat att den hade blivit mindre, men större är den nog inte heller... eller äh, jag har ingen aning. Och nu känner jag att jag inte riktigt vet när jag skulle ringa. Skulle jag ringa om den var oförändrad?! Eller kanske avvakta en vecka till?! Kanske får ringa honom igen. Men det verkar som att han isf kommer skära bort den, vilket inte alls känns särskilt kul. Kanske lika bra att avvakta lite till ändå. Den är säkert en snäll liten knöl och de vill jag ju ha kvar. Sover på saken... det är inte direkt läge att spela rysk roulette i min sits, men det vet jag att min läkare aldrig skulle göra. Litar helt på honom och en bättre läkare hade jag inte kunnat få. God natt!

Bästa frukosten! Bara för att bjuda på en bild ;)...

Under uppsikt!

Knölen jag kände är förhoppningsvis en förstorad lymfkörtel som inte har med mitt MM att göra. Den sitter under armhålan, mot bröstet till. Så precis i närheten av operationsområdet. Om en vecka ska jag känna på den igen och är den oförändrad ska jag känna efter ytterligare en vecka. Blir den större eller om den oroar mig så plockar min läkare bort den. Känns bra och jag känner mig lugn med att avvakta.
Har haft en rätt okej sommar för att vara första sommaren med diagnosen hudcancer. Just sommar och hudcancer går ju inte direkt hand i hand så lite småkänsligt har det såklart varit. Men trots allt har jag nog ändå lyckats hitta en hyfsat okej balans. Men nu är semestern slut och det känns som att hösten kom i samma veva. Underbart skönt! Samtidigt har jag dock känt mig lite mer orolig sista tiden. Tänker mycket på tiden som gått, på tiden när det var som värst. Tänker på när jag fick beskedet, vad jag sa till alla, hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Så sjukt dåligt! Ja, jag går igenom allt i mitt huvud, om och om igen. Är otroligt glad över att jag faktiskt orkade blogga under tiden och kan gå tillbaka och läsa, även om det emellanåt gör otroligt ont. Antar att om jag läser om sorg (vilket läkarna jämför detta med) så är allt detta säkert en del av sorgeprocessen. Antagligen helt naturligt. Tog upp med min läkare idag om just mina chanser och risker. Att mitt MM ändå var så pass allvarligt. Nodulärt melanom är den mest aggressiva och ska plockas bort så snart man upptäcker den. Min satt i 1,5 år. Den växer snabbt på djupet. Min var Clark 4 (man mäter djupet på tumören i olika Clarks 1-5 där 1 är ytligt och ingen spridning medan 5 är djupt och oftast spritt till blodet och andra organ). Min var alltså 4. NU tänker jag mycket på det. Varför skulle mitt vara så pass allvarligt och så blir det ändå inte mer än detta. Spritt till två lymfkörtlar... that's it!? Nä, jag deppar inte ihop, men jag är orolig. Min läkare ljuger inte. Jag ÄR i en tuff sits. Men han är också ärlig när han säger att jag måste leva, fortsätta tänka på vad jag stoppar i mig och stärka mitt immunförsvar på det sättet. Kroppen kan göra mycket och där bestämmer jag. Sedan ska jag fortsätta vara uppmärksam. Vid minsta förändring så ska jag höra av mig till honom. Det känns bra. Att jag inte strålats eller fått cellgifter är pga det inte funkar helt på MM. På ett sätt är det skönt då det nästan blir en sjukdom i sig, men visst hade det varit skönt om det fanns någon medicin som faktiskt slog ut denna pissiga sjukdom ifall det nu finns något litet kvar i kroppen som växer. Det forskas och testas för fullt så jag tror ändå de är nära en lösning. Så skänk gärna pengar till cancerfonden. Det behövs!

Allt min läkare sa idag behövde jag få höra, även om det känns tufft. Så jag åkte hem, fixade nyttiga chokladbollar och "fudge" på sötpotatis (som Ilon för övrigt älskade!) och tog en löprunda nu ikväll. Önskar jag gjorde det av en annan anledning, men jag får helt enkelt tvinga mig till det. Ibland tänker jag "leva eller dö?". För mig är valet enkelt, även om just vägen är lite krokig emellanåt. Ibland önskar jag att jag vore ännu starkare, men lite stark i min sorg känner jag mig ändå. Det får duga...

Svettigt värre!

Ny knöl...

Så var man här igen... inte roligt någonstans. En ny knöl har gjort sig till känna vid operationsområdet. Hoppas på ytterligare en ofarlig knöl. Håll tummarna!!!