Oron

Fredag imorgon... fixade så oron följer mig över helgen. Hatar detta!!! Tycker det är skit att livet förändrades på en sekund den där dagen i december. 

Skyndar förbi mitt skåp på jobbet för att hänga av mig jackan. Telefonen ringer. Jag svarar. "Hej, provsvaret har kommit. Din läkare vill att du kommer hit så snart som möjligt och gärna att du tar med en nära anhörig". 1 timme senare satt jag och Niklas på varsin stol hos läkaren. "Du har cancer, den allvarligaste formen av hudçancer". Så lätt, så snabbt, så orättvist... nej, gillar inte ordet orättvist. Låter som att jag önskade någon annan det istället, men det gör jag ju såklart inte. Men jag önskar såååå att jag hade sluppit skiten. Förhoppningsvis går allt bra, men tanken på att det kan komma tillbaka och kanske vara ännu mer aggressiv gör mig tokig emellanåt. Hur fort kan det gå?!? En jävla knöl ställer till det så mycket. Småsaker som man känner, som gör att man börjar fundera. Man ringer inte 1177 om minsta grej för de skickar en direkt till läkaren. Man får göra en avvägning och hoppas på att man gör rätt. Nu är det den där knölen. Igår kände jag att den har fått en liiiten kompis tätt intill. Det känns såklart inte bra. Det tar jag med mig under helgen och hoppas på det bästa. Nu tänker ni säkert att shit, jag har ju en massa knölar på kroppen. Det har vi alla. Lymfkörtlar har vi mängder av och de gör bra saker. Skyddar kroppen. Mina två som var angripna hoppas jag gjorde ett bra jobb. Jag känner mina lymfkörtlar tydligt. Fettknölar har jag också.
Men denna knöl är alldeles i närheten av operationsområdet och där har jag stenkoll. Där SKA jag ha stenkoll. Där känner jag inte längre några lymfkörtlar. Där finns bara skinn och ben... och lite ärrvävnad... så vi får se. Förhoppningsvis är det ju lugnt, men nog ligger det en oro där och gror.
Gnälla om småsaker, det tänker jag försöka sluta med. Livet är för skört för det. Så nu ska jag sova några timmar och komma med ett leende till jobbet imorgon. Kram och god natt!

Önskar livet vore enklare...