Provsvar!

Är fortfarande hemma från jobbet. Är så gräsligt trött på att fortfarande ha ont! Hade jag varit mer förberedd på det hade man nog mer bara gillat läget, men nu går jag mest bara och är irriterad. Imorgon tänker jag i alla fall åka till jobbet och testa. I värsta fall får jag väl åka hem igen om det verkligen inte funkar. Det positiva i allt det onda är att jag nästan glömmer bort att jag väntar på ett viktigt provsvar. Det är minst lika jobbigt som att ha ont, men nu har jag mest bara väntat på att det varje dag ska kännas bättre så väntan har inte varit det minsta lång eller jobbig för huvudet. Kom på idag att det redan har gått en vecka så jag chansade och ringde upp till kirurgen eftersom jag vet att min läkare har telefontid idag. Brukar aldrig få svar av en sköterska, även om det är bra besked, men nu fick jag det. Det visade inget malignt, vilket betyder att det som plockades bort inte är farligt. Sedan vet jag inte mer, så jag ropar inte hej förrän min läkare har ringt i eftermiddag. Men det känns bra. Eller jag vet inte hur det känns. Kändes mer bara "jahopp" och det låter ju jätteknäppt. En stor jäkla "onödig" operation för ingenting. Men självklart hade jag verkligen inte velat ha ett dåligt provsvar. Det hade varit mardrömmen. Men så tänker jag att varför gjorde vi inte ultraljud som de gjorde på en annan knöl och sedan punkterade den. Även om det gjorde vansinnigt ont så slapp jag ju i alla fall allt detta. Vi fick ju ändå ett provsvar då. Kanske inte är lika pålitligt? Hur blir det om det kommer ännu en knöl?! Kan ju inte vara full av ärr pga snälla knölar. Är de onda så har jag mer än gärna några ärr, bara jag blir av med dem. Men men, det får vi ta då, om det blir tal om mer operationer. Ska bli intressant att se vad läkaren säger i eftermiddag hur eller hur. Så nu kan jag läka med ett lugn i kroppen. Är ju hela 1,5 vecka tills det är dags för röntgen av lungor och buk... tur man har blivit bättre på att handskas med oron.

Blev i alla fall en välbehövlig kväll på stan i lördags. Var så galet trött på dagen så jag trodde aldrig jag skulle orka med en utekväll. Medan Niklas var och kollade på fotboll så åkte jag över till Öland och lämnade barnen hos mormor och morfar. Kom hem igen till ett tyst hus och var mest sugen på att bara slänga mig i soffan och blunda. Istället laddade jag med dubbel dos Ipren, satte på hög trallvänlig musik, hällde upp ett glas vin och sminkade mig. Vips kände jag mig lite piggare och gladare. Åt en underbart god middag på Stekhuset som alltid känns som ett säkert kort de få gånger vi är ute och äter. Varför testa något nytt liksom?!
Sedan gick vi vidare upp mot stan för att sätta oss och ta en öl. Då får vi sms från min bror som tydligen också hade ordnat barnfritt. Trevligt att kunna sitta ner och prata med dem utan en massa stimmiga barn som avbryter hela tiden vilket vi oftast har runt oss när vi ses. Istället var det bara hög musik som vi fick försöka överrösta, men det funkade bra. Blev en alldeles lagom sen och lugn kväll. Precis vad jag behövde!

Over and out!

Utekväll!

För att sammanfatta dessa dagar efter operationen så har jag varit GALET trött! Sjukt trött! Ja, jäkligt trött helt enkelt. Känt mig som en zombie. Var nog inte riktigt beredd på att jag skulle ha så ont efteråt och att det skulle bli så stort. Sedan maler väl en viss oro även om jag egentligen inte anser mig som så orolig just nu. Men det är klart, man väntar ju ändå på ett provsvar och snart är det även dags för röntgen av lungor och buk.
Det har blivit mycket soffläge och tidiga kvällar den här veckan, men nu tänker jag ladda om och strunta i vad kroppen säger. Barnen ska åka till mormor och morfar ikväll och vi ska njuta av en middag på stan och bara andas. I måndags hade vi vår bröllopsdag. Hela två år som gifta. Även om det inte är mycket att fira så tycker jag det är viktigt att uppmärksamma dessa dagar. Särskilt i sådana här tider som man lätt glömmer bort varandra. Sist vi var ute bara vi två var i januari då vi firade 10 år tillsammans. Det var dagarna innan vi fick ett tråkigt besked om att cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna och att ytterligare en operation väntade.
Den här gången väntar vi också på besked, men förhoppningsvis ett bättre sådant. Så är känslan i alla fall och det är skönt. Ikväll ser jag fram emot att få göra mig fin, kunna sitta och njuta av god mat med den jag älskar, titta på folk... ja, bara få vara helt enkelt. Hoppas bara jag inte somnar mitt i maten ;). Men nu blir det först lite fotboll då Ilon ska spela match med de äldre killarna i 06-laget :). Kram på er!

Operation...

Igår var det dags för operation. Knölen jag kände har inte försvunnit och en liiiiten liten knöl till har uppkommit, så nu togs de bort för att skickas på analys. Operation under lokalbedövning... Tänkte att det inte blir så stort ingrepp. Ett litet fjuttigt ärr kanske, men inte mer. Operationen i sig blev precis så som jag tänkt att det ska hända när det är lokalbedövning - bedövning som inte tar fullt ut. Det blev spruta efter spruta, men längst in ville det inte riktigt ta sig, så det blev några djupa andetag medan tårarna rann samtidigt som min kära läkare skar bort sista biten. Smärtan var hemsk! Men jag överlevde och jag älskar fortfarande min fantastiska läkare som gör ett underbart jobb. Han sydde ihop mig och jag tänkte att jag skulle kunna gå till jobbet idag... Förstod inte varför han tyckte jag skulle vara hemma veckan ut - minst! Ja, tills bedövningen började släppa. Glad över att hitta tre morfintabletter i medicinskåpet här hemma sedan förra operationen ;). Idag plockade jag bort kompressen som satt på. Usch, var inte alls ett litet sår med några ynka stygn. Ett fem centimeter långt sår med 9 stygn. Jaja, bröstet har han lyft i alla fall så nu har jag ett ungt yppigt bröst och ett som hänger. Är det så simpelt att fixa till brösten lite?! En alldeles lagom bröstoperation för min del, även om ärret kanske inte blir det finaste. Undra om han kan fixa till det högra också ;). Något bra ska man väl få ut av det hela :)?!! Svettas ju inte heller längre i den armhålan. Så just nu har jag en bra sida med svettfri armhåla och ett ickehängande bröst och en lite sämre sida med hängbröst och svettlukt. Niklas får en fin (men ärrig) sida där han just nu får se men inte röra och så får han istället njuta av min fula sida... man får helt enkelt se livet från den ljusa sidan - eller den vänstra haha.
Idag har jag i alla fall mesta legat pall i soffan och haft ont. Hoppas må lite bättre imorgon. Provsvar är det bara att vänta på. Tror det är lugnt, för jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas om det inte är bra. Men just nu koncentrerar jag mig på att läka och slippa det onda. Det räcker gott just nu. Kram och god natt!

Usch :(...

Björnbär mot cancer

Igår hade jag en tidig dag från jobbet och hämtade barnen redan efter skolan. Packade ihop lite mellanmål, tog med en lycklig hund och så begav vi oss iväg för att plocka björnbär. Jag äter alltid bär på yoghurten till frukost och oftast kvällsmat... och ibland någon gång däremellan. Älskar min yoghurt med hemmagjord granola och så bär på det. Oftast blir det hallon och blåbär. Hallon har vi extremt lite av i trädgården och blåbär tänkte jag att man plockar på hösten. När blåbärssäsongen var över så fick jag allt veta att det inte alls var på hösten. Så det blir att fortsätta köpa frusna. Igår skulle vi i alla fall plocka björnbär. Blev en mysig, men ibland lite väl livlig stund i skogen. Björnbär blev det iaf en del.
Läste precis nu att björnbär är bra mot cancer (de flesta bär är bra, då de är fyllda med antioxidanter). Oftast brukar det inte nämnas just hudcancer, men när det gällde björnbär så var de faktiskt bra mot hudcancer då de kan skapa lite av ett UV-skydd (alltså typ. Google förklarar bättre och helt ärligt behöver jag inte veta så mycket mer än att det är bra ;)). Så nu måste jag plocka mer så jag har i vinter. Med gott samvete kommer jag stoppa i mig björnbär och tänka att det är min medicin. Perfekt!
Kan säkert tyckas fånigt, men inte när man är i min sits...
Igår kom en kallelse för röntgen igen. Slutet av september är det dags för koll av lungor och buk. Är även uppsatt för operation av min lilla knöl. Läkaren tror inte att det är något, men jag funderar mycket och varken jag eller Niklas känner att vi vill höra sedan att det faktiskt var något. Jag lägger en del i Niklas händer också, för även om det är min kropp så är vi två om det. Två som oroar oss och två som måste ta beslut. Hans vilja känns lika viktig som min för att även hans oro ska bli mindre. Sedan tycker han oftast som mig, men det känns skönt att vi är två i detta. Så känner vi fortfarande oro om några veckor när jag antagligen fått en tid så plockas den bort. Ännu ett ärr på min ärrfyllda kropp, men vad gör det?! Vi vill inte chansa som det känns nu och som läkaren sa att veta kan man aldrig göra förrän den är borta. Men han tror inte...
Så, nu är det dags att väcka barn och bege sig till jobbet. Puss!