En stadig frukost.

Sedan jag var liten har frukost varit min absolut bästa måltid på hela dagen. Även om den då bestod av två mackor med ytterst lite smör och en kopp te gjorde inget. Det var ett viktigt mål för mig som jag aldrig skulle kunnat hoppa över. Lika viktig är den nu och då spelar det ingen roll hur tidigt eller sent det är. Jag kliver alltid upp en halvtimme tidigare än vad jag behöver för att i lugn och ro äta min frukost och ha en skön start på dagen. Frukosten får dock inte ta för lång tid att fixa fram då jag vill lägga tiden på att läsa tidningen och att äta. Sedan jag lade om min kost har det blivit lite klurigare att hitta god frukost som inte tar för lång tid att göra, men med planering så funkar det. Idag blev det resterna från gårdagens kvällsmat i form av en krämig hallonsmoothie gjord på bl.a kokosmjölk. Supergod med lite chiafrön, egengjord granola och toppad med frusna blåbär. Till det en bovetefralla med lite philadelphiaost istället för smör, sallad och kallrökt lax. Ett kokt ägg och en stor kopp kaffe. Mycket och otroligt gott. Det är inte alltid det ser ut såhär, men när det gör det så är njutningen total. Helt klart bästa tiden på dygnet trots att klockan bara är 6.30. Så ha en skön dag mina vänner.

Ett nytt år...

Det fanns en tid då jag var väldigt aktiv på den här bloggen. En tid som ibland bara känns som ett stort, svart hål i mitt liv. Att gå ett år bakåt i bloggen och läsa är som att återuppleva allt igen. Det gör ont i hela kroppen och det känns som en sådan där verklig mardröm som man äntligen vaknat upp ur och som man helst bara vill glömma. Samtidigt är jag så glad över att jag faktiskt fick för mig att starta bloggen när det var som värst. Att allt jag gått igenom finns nerskrivet med mina egna ord och bilder. En dag vill jag printa ut det för att ha i pappersform som kan sparas till mina barn. Kanske inte det roligaste att spara, men det är från en tid som påverkat oss alla i familjen väldigt mycket. Bloggen är viktig för mig.
Idag tycker jag ändå att jag mår hyfsat bra. Jag försöker hitta en balans i mitt liv. Det är inte lätt, men det går. Utåt sett ser jag nog ut att må väldigt bra. Det är i alla fall vad jag får höra av omgivningen. Jag försöker vända det till något bra, men det är svårt. Mestadels av mina ärr är inte synliga utan sitter inuti mig. Det är också de som gör ondast och påminner mig varje, varje dag. Inte en dag har gått sedan jag fick beskedet utan att jag tänkt på cancern. Alltså på riktigt! Inte en dag... knappt en timme om jag ska vara helt ärlig. Jag tänker på det sjukt mycket. Det behöver inte alltid vara att jag är ledsen, men tankarna finns alltid där. Känner jag mig ledsen förstärks känslorna och jag blir ännu mer ledsen. Är jag glad så blir jag sådär löjligt glad att tårarna lätt kommer... Kan sitta i bilen på väg till jobbet och lipa till en låt för jag är så lycklig just i den stunden, av den låten och den känslan i kroppen. Sedan kan känslorna ändras snabbt för att det kommer en sorgsen låt som gör att allt känns så ledsamt. Mitt humör är som en berg- och dalbana. Fråga Niklas ;-). Stackaren, han får helt enkelt bara stå ut. Det bästa är att han gör det också. Han känner ju också av ärren från tiden då vi knappt visste vad vi skulle säga till varandra. Allt var bara tomt och ledsamt.
Nu för tiden pratar jag inte så mycket med andra om hur jag känner, utan mer om hur det går med alla provsvar och så. Jag håller känslorna lite mer för mig själv. Det är lättast så. Kanske inte det bästa, men det underlättar i vardagen. Förut kändes det mer "tillåtet" att vara ledsen. Nu känns det mer som att jag borde glädjas åt att det ser bra ut. Men inombords är jag både ledsen och glad. Gläds såklart över bra provsvar, men är ledsen över att alltid få leva med oron. Ingen som inte har haft cancer kan förstå. Man kan försöka, men man kan aldrig förstå. Ett enda litet provsvar kan innebära katastrofala följder och det skulle inte vara konstigt om den dagen kommer. Ingen läkare skulle höja på ögonbrynen för det. Jag skulle vara långt ifrån ensam i så fall. Så många som får återfall 1, 2 eller 5 år senare och då är det inte alltid från en tumör lika stor som min. Man kan inte gå och vänta på ett återfall för det kanske aldrig kommer. Men man kan heller inte släppa den tanken. Jag hatar den där jäkla tanken! Hatar den!!

Det som har hjälpt mig enormt mycket är att fokusera på det som kan hjälpa mig när inga mediciner gör det. Redan från början sa min läkare att kosten, motionen och positivt tänkande är a och o. Dessa råd har jag haft med mig från den dagen.
Jag är kanske inte lika frenetisk som jag var i början, men då behövde jag det för att orka dagen. Nu har jag hittat en bra balans och tillåter mig ibland att falla, men bara lite så jag ändå kan ta mig upp igen. Jag har till exempel knappt rört på mig på flera månader, mer än några kortare hundpromenader i veckan. Nu är jag dock redo igen och ska försöka hitta bra träning som funkar för mig. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag tränar. Det känns lite kliché, men jag gör verkligen det. Känner mig så otroligt mycket piggare och blir på bättre humör så egentligen gynnar det alla i min omgivning ;-).
Kosten har jag skrivit en del om i tidigare inlägg och efter över ett år som sockerfri så kan jag ärligt säga att sötsuget är borta. Jag kan ta en kaka någon gång ibland, men ytterst sällan. Godis äter jag aldrig. Jag äter fortfarande inte kött, men fisk och skaldjur. Håller mig även borta från gluten och har minskat rejält på mjölkprodukter. Jag trivs bra med detta för annars hade det aldrig fungerat. Det har blivit lite av ett intresse. Ibland vill jag bara vräka i mig av alla onyttigheter i världen och ta en stor hamburgare på Mc Donald´s, men när jag väl tänker att jag ska unna mig så kan jag inte. Suget är inte så stort längre som jag ibland tror. Det är skönt! Jätteskönt! Älskar känslan av att stoppa i mig en massa antioxidanter och härliga ekologiska produkter som stärker min kropp. Jag vet inte om det stoppar cancern, men jag tror det och det är ändå det viktigaste.

På återseende!

Bovetefrallor med lax och annat gott. Mmmm!!!