Tranan och provsvar...

Inatt kommer Tranan. Hur konstigt som helst och inte alls så självklart hos alla. Jag är uppvuxen med det liksom många andra i den här delen av Sverige. Man hänger upp en strumpa på kvällen och på morgonen när man vaknar ligger det något gott eller annat kul i strumpan. Det är alltså Tranan som har varit på besök under natten. Hur den tar sig in kan man fundera på länge och väl. Förra året hade vår Trana dragit in jord här på altanen och påskfjädrar hade den tydligen tappat också?!? Påskfjädrar?!! Ja, visst måste det varit en konstig Trana, så man kan förstå att barnen inte är helt förtjusta. Alltså mina barn gillar idén att få något i strumpan. Ju större strumpa, desto mer får plats... Jättekul!! - tills strumporna är upphängda i barnens rum och de kommer på att det ska komma in en trana i deras rum medan de sover. Då är det inte lika roligt längre. De skrämmer upp varandra så det slutar alltid med att strumporna får hänga ute på altanen och jag får se till att det är ordentligt låst. Sedan ligger barnen rädda i sina sängar och tycker inte alls att det låter särskilt kul med att det kommer en stor fågel hit på natten... det spelar ingen roll att äldsta snart är 10 år ;).
Så nu hänger det tre fula strumpor där ute på altanen och barnen somnade till slut, smått nervösa... vi får väl se om Tranan tar sig in på altanen under natten utan att Leia väcker hela huset och skrämmer bort den. Snacka om nitlott i så fall!

I söndags var jag ute och sprang. Snabbt som tusan i skogen bland stockar och sten. Just då ringer min läkare med bästa beskedet. Ingen cancer syns i varken lungor eller buk samt så har mitt blodvärde stigit till normalt. Fortfarande lågt, men normalt. Så himla skönt! Nu får jag äntligen en liten paus tills i juni då vi ska ses igen. Röntgen ska vi vänta med i 6 månader nu efter att ha röntgats var tredje månad sedan mitt cancerbesked... ja, och så lite andra slags röntgen och koller där emellan. Inget har lämnats åt slumpen. Men nu tar vi en välbehövlig paus. Tufft när våren är på intågande, men jag känner mig stark. Ja, så länge jag gör på mitt sätt... stark blir jag till exempel av att springa - både i kropp och själ. Förra helgen sprang jag mitt längsta någonsin - nästan 16 km på 1,5 timme. Galet nöjd :)!!

Nähe, snart dags att sova så Tranan får en chans att hälsa på. Puss och god natt!

Utan mål och röda blodkroppar...

I söndags snörade jag på mig löparskorna för att ge mig ut på en långrunda utan tid, distans, musik eller mål. Jag springer ytterst sällan utan musik. Det är musiken som drar mig framåt när benen inte orkar längre. Men nu tänkte jag testa något nytt. Det var årets första riktiga vårdag. Varmt som tusan! Svårt att klä sig rätt när man inte riktigt är van vid värmen, så svettigt blev det då jag inte vågade klä av mig för mycket.
Sa åt Niklas att vara beredd på att ta bilen för att hämta upp mig på vägen. Rundan jag tänkte springa ligger på säkert två mil och det var jag verkligen inte upplagd för. Mitt längsta sprang jag helgen innan och det var på nästan 14 km. Nu var det t.o.m lite dagen efter då vi var på min brors 40-årskalas kvällen innan. Men ja, jag begav mig av medan Niklas serverade mat till barnen och deras kompisar. Bra fördelning här hemma ;-)!
Kändes trögt i benen i början, men som oftast så släppte det efter några kilometer. Hela 13 km orkade jag i mitt vanliga, något för höga tempo för längre distans, och sedan var jag totalt slut och kräkfärdig. Men nöjd som bara den! Niklas hämtade upp mig och jag kände genast att jag måste göra såhär snart igen.
Idag tog jag en runda efter jobbet. Sprang dock slingan här i närheten, men tog lite småstigar vid sidan om. Verkligen jätteroligt när man får hoppa över grenar, sick sacka mellan stenar och uppför branta backa och över broar. Det bästa är att rundan är ganska kort så man kan köra så många varv man orkar och sedan springa hem. Vågar knappt påstå att jag inte känner mig helt kry just nu, men behövde få komma ut lite. Höll högt tempo och vägrade sakta ner trots att benen var grymt trötta efter styrketräning igår. Dryga fem kilometer blev det och det kändes alldeles lagom idag. Ljuvligt med solen som tryckte sig genom trädkronorna. Tycker våren är jobbig med solen som kommer som ett brev på posten, men när jag springer kan jag bara njuta av naturen och av livet. Balsam för själen!

I söndags ringde förresten min läkare. Har känt mig sådär trött som de flesta gjort nu i vår. Känner dock att det är lite orättvist då jag äter väldigt bra mat nu för tiden så jag bad om att ta lite tester. Alla värden var jättebra förutom att mitt blodvärde var för lågt. Vet inte alls vad det beror på, men tydligen har jag för få röda blodkroppar. Har ingen aning om vad det betyder och när vi hade lagt på så började jag googla. Alltså google... tänk så mycket lättare livet var innan det fanns. Jag tror egentligen det är rätt lugnt då det inte var alarmerande lågt, men klart jag börjar fundera. Om två veckor ska jag ta ett nytt prov för att se om det ändrats något. Det håller vi tummarna för. Samtidigt som nya proverna ska tas så är det även dags för ny CT-röntgen av lungor och buk. Hurra vad jag älskar detta!! NOT!!!! Så ja, jag tränar mycket - det hjälper när oron smyger sig på...

Dansa mot cancer!

Igår var jag och barnen och tittade på barnens kusin som tävlade i dans. Några gymnasieelever på Jenny Nyströmsskolan hade gjort ett projektarbete "Dansa mot cancer" där frivilligt inträde (dock minst 1 krona) samt dansarnas tävlingsavgift som var på samma sätt, gick till Barncancerfonden. Så fint gjort och jag blir så rörd av allt sånt. Satt med gråten i halsen under nästan hela tiden när jag såg väggen med den stora texten "DANSA MOT CANCER". Jäkla cancer som ställer till det så mycket för så många. För barn... det borde inte få ske. Inte alls...

I hyfsat lugnt tempo sprang jag och två till en runda på 14 kilometer igår morse. Kändes inte alls särskilt tungt, även om benen var lite möra efteråt. Underbart! På cirkelträningen i torsdags körde jag på ordentligt hårt och väntade mig en tuff träningsvärk. Jag klarade mig dock ifrån det så jag antar att kroppen kommit igång rätt bra och jag TROR att mina kompressionstights hjälper till lite... faktiskt! Äsch, kanske inte, men jag älskar dem ändå! 

Trivs så bra nu och älskar årstiden. Lite, lite för kallt, men jag vill inte ha sommar. Inte än! Den snor så mycket av min positiva energi. Så nu njuter vi ett tag av snödroppar, knoppar i rabatten och solen som kikar fram lite då och då...