Vilken underbar eftermiddag och kväll det blev. Slutade tidigt så jag passade på att åka till gymet en runda. Har varit lite si sådär med det den sista tiden vilket stör mig eftersom jag ändå tycker det är rätt okej när jag väl släpat mig dit. Men det är precis så det känns just nu - jag får släpa mig dit. Desto lättare känns det när jag går därifrån :-).
När jag väl kom hem sprang barnen barfota ute och det var verkligen underbart varmt för att vara april. Eftersom jag fortfarande hade gymkläderna på mig så passade jag på att springa en runda då Leia ändå skulle ut (för springa däremot tycker jag är rätt kul faktiskt). Var länge sedan hon fick följa med på mina rundor då jag helst springer utan en hund som ska stanna och göra sina behov titt som tätt. Nu var det ju ändå så att det var hon som behövde komma ut och inte jag... insåg dock rätt snabbt att det var varmare än jag trodde. Min långärmade åkte av redan efter 1 kilometer och Leia hade jag bakom mig halva rundan, trött och varm som bara den. Tur att vi halvvägs sprang förbi en liten sjö där jag tänkte att hon kunde få dricka lite. Bada brukar hon inte riktigt gilla... hmmm, gällde visst inte idag?!?!
Det är sådana här dagar som det är helt fantastiskt att man faktiskt tycker om att springa. Det ger mig ett sådant lugn som jag inte kan få på något annat sätt. I förrgår sprang jag 15 km innan jag blev upplockad av Niklas som skulle till sin träning. Hade inte räknat med att komma så långt, men Niklas blev sen och därmed fick jag mer tid. Gnällde då, men inte idag ;-)...
Med våren och solen kommer även en liten ångest som ligger och gror. Barnen börjar få söta små fräknar - det blir fler och fler ju äldre de blir. Jättefint! Har inte smort in dem än i år, men nu känner jag att det är dags. Ilon hatar det och tänkte minsann inte alls låta mig smörja honom. Åh, då vill jag bara skrika! Är ju så fruktansvärt rädd att det ska ligga i generna och att de ska få det när de blir äldre. Hur förklarar man det lite fint?! Jag är ju som en öppen bok och kan inte riktigt vara tyst eller hålla tårarna borta när jag är på det humöret. Idag började jag gråta när jag försökte förklara för honom att jag inte vill att de ska få cancer och att när jag var liten så smorde vi inte in oss på samma sätt.
Han försökte trösta mig och sa att jag inte har cancer längre. Tänk så enkelt det är i deras värld. Men jo, jag har cancer, även om läkarna inte kan se någon cancer i mig just nu. Men jag känner mig som en tickande bomb. Jag tror att det kommer tillbaka. Inte idag, inte imorgon, men om ett år eller två. Det är så det känns. Jag hoppas bara vi hittar det i tid - eller såklart att det aldrig händer. Men jag oroar mig inte så värst mycket över just det. Jag bara avskyr situationen. Att jag inte längre kan njuta på samma sätt av solen längre. Att sitta där i vårsolen och bara få njuta. Jag vill också! Jag tycker det är fint att bli lite lätt solbränd, men nu är det inte okej längre. Det suger faktiskt!
Men jag vet att jag är stark och blir starkare för varje dag. Jag vet att det kommer göra ont i magen även i år varje gång jag ser folk som solar på Instagram och på Facebook, men jag måste helt enkelt vänja mig. Jag måste få bort den jobbiga känslan i magen när jag ser pappa bli brun, när barnen har fått en svag T-shirtrand eller när Niklas går i landet och rensar utan tröja. Det gav mig ju aldrig magont innan. Jag SKA jobba bort det, men det tar sin lilla tid.
FUCK CANCER!
Jag vill bara tala om att jag känner så igen din ångest så väl. Känner det samma när jag ser vänner och släktningar ligga och pressa i solen. Barnen tjatar jag jämt på att de ska ha solhattar. Tonåringen är svårast. Hon vill inte ha någon badtröja eller töntig solhatt däremot är hon duktig på att smörja in sig med solkräm. Jag har en mycket nära släktning som kämpar med metastaser efter hudcancer. Kram
SvaraRadera