12 år tillsammans!

Nu är det verkligen evigheter sedan jag skrev här. Har säkert även missat att svara på en del kommentarer, vilket jag ber om ursäkt för. Dumt att starta en blogg som handlar om cancer och oro och sen inte höra av sig någon gång ibland. För hur det än är så har man lärt sig hur skört livet är. Man vet aldrig från den ena dagen till den andra... tyvärr...
Men jag mår bra. Jag går på koll och försöker hålla mina känslor och tankar i styr. Vissa dagar går det bra, andra dagar mindre bra. Men oftast är det många bäckar små och så svämmar allt över. I onsdags var jag för första gången på väldigt länge hos en psykolog. Det kändes bra och välbehövligt! Nästa besök blir på onsdag igen och jag hoppas jag ska bli en ny, gladare Jennie efter några gånger. Det hoppas nog Niklas också på ;).

I 12 år har han stått ut med mig. Exakt idag faktiskt. På hans 38:e födelsedag. Har även förlovningsdag idag, men ingen av oss kom ihåg hur många år det var sedan vi förlovade oss så det fick bli en titt i ringarna. Tydligen 5 år sedan. Vi räknar inte så noga. Han hade glömt det för första gången och jag kom på det i eftermiddags.
Mycket har vi i alla fall hunnit med på de här åren. Tre underbara barn har vi lyckats få, vi har gift oss, köpt hus, renoverat hus, semestrat och lärt oss att livet är rätt skört. Första gången jag blev påmind var när jag åkte till sjukhuset och såg Niklas fastspänd på en bår och med nackkrage. Det var halt och bilen blev skrot. Niklas kom undan med lite ont i nacken och glasbitar i håret. Han hade änglavakt på riktigt!
Sedan var det mitt cancerbesked när hela livet vändes upp och ner. Det går liksom inte att beskriva och det gör så ont i mig att tänka på hur jag mådde då. Hur Niklas mådde. Barnen. Mina föräldrar. Jag hoppas aldrig den kommer tillbaka, även om jag på något sätt inte kan tro att det är slut här.
Just nu går en vän igenom liknande och jag känner av allt om igen, även om det inte gäller mig. Men jag vet så väl och det är så fruktansvärda känslor som gör så ont att jag inte kan låta bli att känna med henne. Inte i närheten lika mycket som jag gjorde då eller som hon gör, men en liten del och det är fullt tillräckligt.

Det är den värsta krisen vi har haft och egentligen känns det inte som en kris på det sättet, inte när det gäller förhållandet, men det har nog satt djupare spår än vad vi vill erkänna. Mer hos mig kanske...
Men vad sjutton, idag är en bra dag! Niklas fyller år och han är min man, min bästa vän, mitt allt. Hur skulle jag klarat allt utan honom?!? Tack för att du alltid finns och för att jag alltid får min vilja igenom. Du är bäst - nästan jämt ;). Puss på dig!