Världens bästa!

Försommaren har kommit på besök såhär i slutet av april. Solen skiner och värmen är underbar. Men ändå känns det skit. Vill njuta av sol och värme, men det går inte... inte bland andra. Hemma i min trygga vrå kan jag göra det, men bland folk funkar det inte. Känner mig utsatt på något konstigt sätt. Utstuderad. Allt sitter nog bara i mitt huvud, men det är tillräckligt tufft. Vill bara gå i ide och vakna i höst någon gång. Eller stänga in mig och slippa se alla som njuter. Det ger mig bara ångest... även om jag själv kan tillåta mig att njuta emellanåt. Många gånger flyter allt bara på även om det konstant snurrar i mitt huvud. Så ibland rinner det bara över. Det syns inte på mig (tror jag), men det känns.
Idag var en sådan dag. Det blir liksom för mycket av allt.
Att få ett meddelande på telefonsvararen från min läkare som bara ville höra hur det var med mig värmde därför något enormt idag. Så mycket att tårarna kom. Han vet hur dåligt jag mår. Han förstår. Att han i sitt fullspäckade schema bara ska kolla läget trots att vi skulle höras i början av nästa vecka visar att han verkligen bryr sig. Är verkligen tacksam att det är just han som är min läkare mitt i allt...

Sköna lördag...

Idag har varit en sådan där bra dag... eller jag slutade på topp så då känns allt så mycket bättre. Var en jobbig känslomässig dag igår, så den här dagen behövde jag.
Gör inte så mycket på helgerna nu för tiden, utan tycker mest om att gå här hemma och pula. Mår bäst av det och njuter av att bara få vara.
Idag åkte Niklas och Ilon iväg redan vid 6 på morgonen för att - håll i er!!! - jaga KRÅKOR! Ja, vem väljer att kliva upp astidigt en lördag för att jaga kråkor?! Inte jag i alla fall och inte Liam heller för den delen efter att ha varit med en sväng förra veckan. Skittråkigt enligt honom själv. Men Ilon tackar aldrig nej till jakt, så han följde såklart med. Vi andra sov vidare... De var dock hemma igen innan vår sena helgfrukost.

Efter frukost åkte Niklas och Ilon för att lämna Ava hos en kompis. Liam ringde kusinen Embla som sovit över hos sin mormor och morfar som bor nära oss för att se om hon ville ut och springa slingan. Passade mig perfekt så fick jag en stund för mig själv. Det är mycket bråk mellan bröderna och är det inte bråk så är det mycket ljud och stim. Att få en kort stund för sig själv är mer än välbehövligt!
Ilon skulle på kalas i stan så då passade jag och Liam på att gå på loppis medan Niklas valde de tråkigare butikerna. Köpte en söt liten ugnsform eller vad man nu kallar det. Nöjd blev jag i alla fall. Hann även med att köpa lite blommor på Blomsterlandet som ska planteras ute i mina krukor.

Se så fin den kommer bli i mitt nya skafferi.

Var bjudna på middag hos mina kära föräldrar idag, så efter att vi hämtat upp Ilon så var det bara att åka tillbaka till Trekanten, hämta Ava, cykla med Leia och sedan bege sig till Öland.

Innan dess hann dock alla barnen med en liten ridtur hos kompisen. Underbara kompisar till barnen med underbart snälla föräldrar, så jag förstår varför barnen tjatar om att få åka dit. Galet nöjda såklart!

En nöjd Ava på hästryggen

Liam testar för första gången.

Blev bjudna på god mat på Öland. Alltid skönt att slippa laga mat och få något annat mot vad man brukar äta - som dessutom var riktigt gott!
Blev en mysig kväll på Öland och när det var dags att åka hem framåt sena kvällen hade barnen lyckats tjata till sig varsin sovplats. Ilon valde dock att följa med oss hem till slut, alldeles för rädd för att missa en tidig morgon i skogen med Niklas.
Så inatt tänker jag njuta av att slippa ligga två vuxna, tre barn och en katt i sängen. Imorgon bitti tänker njuta av tystnaden här i huset med en stor kopp kaffe i handen. Bäst att sova snart!

Har även klurat på köket en del och tror vi har kommit fram till en bra lösning som känns som den bästa hittills. Eller ja, den känns toppen helt enkelt. Om det funkar, ja då blir det att äntligen beställa kök i veckan. Känns så himla bra, då vi inte riktigt fått till det som vi velat innan. Känner äntligen att jag vill ha det klart NU!!!

Så ikväll går jag och lägger mig med mitt nya kök i huvudet. Bäst att sova på saken, men oj va fint kommer få det!!!! Wiiiii!!!!

No fredagsfeeling...

Älskar känslan man har i kroppen på fredagar... tyvärr saknas den idag. Får liksom bara ta mig igenom dagen. Vissa dagar är mer pissiga än andra helt enkelt. Varför? Ja, det kan man undra...
Just idag passar i alla fall vädret perfekt till mitt humör...

En kram

Det finns kramar och det finns kramar. Kan inte direkt förklara skillnaden, men den kan vara enorm.
Idag fick jag en sådan där kram som får en att känna så mycket. De där känslorna som smyger sig på, som ligger där under ytan... då man inser att man är så skör. Att veckohandla är inte alls lika trevligt längre. Jag får ångest när jag klurar på vad som är bra eller dåligt för kroppen. När jag går förbi allt påskgodis som bara skriker på mig. När jag sneglar på glassen som ligger där så fint i sina frysboxar. När jag väljer lax. Vilken är bra? Vilken är dålig? Grönsaker och frukter... klart jag vill köpa allt ekologiskt, men när man behöver välja. Vilket är sämst om man nu väljer bort vissa ekologiska produkter? Försöker gå på priserna. Ibland skiljer det sig knappt och då kan jag lika gärna köpa ekologiskt.
Handlingen ger mig ångest helt enkelt.
Mitt i all ångest stötte jag på en bekant. Det är ingen jag umgås med så sist jag stötte på henne var nog även det på Maxi, långt innan cancern hade klivit in i mitt liv. Nu fick jag en sådan där kram. En sådan som gör att känslorna bara kommer... även på henne. Så till slut stod vi där på Maxi bland räkor och lax och kramades, med ögon som tårades. När det blir så så får man helt enkelt ta ett djupt andetag, trycka tillbaka allt och sen köra på som vanligt. Det var skönt att få en sådan kram just där och då. Det behövde jag. Jag kan bli så arg på allt. På alla. Inte så roligt för de jag lever med. Så idag kom jag hem, tog på mig löparkläder och sprang dryga 7 km. Det var otroligt skönt. När jag kommer tillbaka känner jag mig lugnare och har fått ut en del och tryckt ned en del till nästa gång.
Tankar som ofta kommer är att jag hatar hela den här jävla skiten så mycket!! Varför varför?! Så onödigt! Så mycket förstördes. Har mått så otroligt dåligt att det känns sjukt att försöka leva som vanligt. Jag lever inte som vanligt, men jag försöker. Det går ganska bra, men när allt rinner över... ja, då är det lite småtungt. Men efter en löparrunda och en stor sallad med lax så var jag faktiskt lite gladare och kunde t.o.m prata lite med Niklas. Tänk så trevligt för honom ;).

Ett kort besök...

Oron kommer och går. Den ligger alltid där och pyr under ytan, hela hela tiden. Varje dag, varje timme, varje minut... det får jag liksom bara ta. Lära mig leva med.  Men sedan, vissa dagar, blossar det upp lite extra. Särskilt när man hör om andra med samma cancer som mig, men med ett sämre läge. Då börjar jag känna. Leta efter knölar... det gör mig illamående. Hatar att känna på min kropp, leta efter knölar, som kan handla om liv och död. En metastas, tumör... alla kan hitta den där knölen, men att redan ha cancer och behöva leta jämfört med att leva som frisk och leta... ja, det är en jävla skillnad. Många säger till mig att vi alla kan vara sjuka utan att veta om det. Att det är tur att vi kanske inte vet vad vi har i kroppen. Att det kan börja växa en tumör i mig om tre år, men att det lika gärna kan göra det hos någon annan som är frisk nu. Som att det lite skulle trösta mig. Jag förstår tanken, men förstår ändå inte. Jag har redan cancer. En cancer jag kan dö av om knölen inte upptäcks i tid. Att vara frisk men tänka att man en dag säkert kan få cancer för att var och varannan människa får det, är en helt annan grej. Många får cancer, alldeles för många. Men väldigt många håller sig friska tills de blir gamla.
Igår började jag i alla fall känna efter knölen... att känna på sin kropp där man inte har någon känsel alls är verkligen en skitkonstig känsla. Man blir lite äcklad av hela situationen. Känner man då samtidigt något som kan vara en knöl, ja då får man blodsmak i munnen.
Då jag saknade ett sjukintyg så tänkte jag att det passade bra att ringa och samtidigt fråga om knölen jag kände... om det ens var någon knöl. Kanske kunde vara någon lymfkörtel långt långt där inne. För alla kunde de ju inte komma åt att plocka när de tömde armhålan på lymfkörtlar.
Ringde kirurgmottagningen som bad mig återkomma på förmiddagen dagen därpå under telefontiden för min läkares sekreterare. Det kunde jag såklart. Men när kvällen kom ringde min kära läkare som säkert hört att jag hade ringt och var angelägen om att trycka in mig i hans fullspäckade schema redan dagen därpå. Känner jag minsta oro så ska det kollas upp. Så enkelt är det. Ja, jag har världens bästa läkare!
Det var jobbiga känslor som kom över mig i väntrummet där uppe på kirurgmottagningen, men när min läkare kom kändes det ändå tryggt.
Dr W kände på stället där jag hade känt en knöl. Då det mesta är borta där under armen så känner man mest revben och annat hårt. Han kände inget som skulle kunna vara en knöl, förutom ärrvävnad från operationssåret. Jag kände mig lite dum, men han klappade om mig och sa att jag aldrig ska känna mig dum. Han träffar mig hellre tio gånger för mycket än en gång för lite. Minsta lilla oro så SKA jag höra av mig. Det är den känslan som kan vara livsavgörande... Ja, det känns ju tryggt... hmmm...
Nästa gång vi ska ses är om en månad. Tills dess ska jag nog kunna hålla mig lugn ;)...