Världens bästa!

Försommaren har kommit på besök såhär i slutet av april. Solen skiner och värmen är underbar. Men ändå känns det skit. Vill njuta av sol och värme, men det går inte... inte bland andra. Hemma i min trygga vrå kan jag göra det, men bland folk funkar det inte. Känner mig utsatt på något konstigt sätt. Utstuderad. Allt sitter nog bara i mitt huvud, men det är tillräckligt tufft. Vill bara gå i ide och vakna i höst någon gång. Eller stänga in mig och slippa se alla som njuter. Det ger mig bara ångest... även om jag själv kan tillåta mig att njuta emellanåt. Många gånger flyter allt bara på även om det konstant snurrar i mitt huvud. Så ibland rinner det bara över. Det syns inte på mig (tror jag), men det känns.
Idag var en sådan dag. Det blir liksom för mycket av allt.
Att få ett meddelande på telefonsvararen från min läkare som bara ville höra hur det var med mig värmde därför något enormt idag. Så mycket att tårarna kom. Han vet hur dåligt jag mår. Han förstår. Att han i sitt fullspäckade schema bara ska kolla läget trots att vi skulle höras i början av nästa vecka visar att han verkligen bryr sig. Är verkligen tacksam att det är just han som är min läkare mitt i allt...