Ett kort besök...

Oron kommer och går. Den ligger alltid där och pyr under ytan, hela hela tiden. Varje dag, varje timme, varje minut... det får jag liksom bara ta. Lära mig leva med.  Men sedan, vissa dagar, blossar det upp lite extra. Särskilt när man hör om andra med samma cancer som mig, men med ett sämre läge. Då börjar jag känna. Leta efter knölar... det gör mig illamående. Hatar att känna på min kropp, leta efter knölar, som kan handla om liv och död. En metastas, tumör... alla kan hitta den där knölen, men att redan ha cancer och behöva leta jämfört med att leva som frisk och leta... ja, det är en jävla skillnad. Många säger till mig att vi alla kan vara sjuka utan att veta om det. Att det är tur att vi kanske inte vet vad vi har i kroppen. Att det kan börja växa en tumör i mig om tre år, men att det lika gärna kan göra det hos någon annan som är frisk nu. Som att det lite skulle trösta mig. Jag förstår tanken, men förstår ändå inte. Jag har redan cancer. En cancer jag kan dö av om knölen inte upptäcks i tid. Att vara frisk men tänka att man en dag säkert kan få cancer för att var och varannan människa får det, är en helt annan grej. Många får cancer, alldeles för många. Men väldigt många håller sig friska tills de blir gamla.
Igår började jag i alla fall känna efter knölen... att känna på sin kropp där man inte har någon känsel alls är verkligen en skitkonstig känsla. Man blir lite äcklad av hela situationen. Känner man då samtidigt något som kan vara en knöl, ja då får man blodsmak i munnen.
Då jag saknade ett sjukintyg så tänkte jag att det passade bra att ringa och samtidigt fråga om knölen jag kände... om det ens var någon knöl. Kanske kunde vara någon lymfkörtel långt långt där inne. För alla kunde de ju inte komma åt att plocka när de tömde armhålan på lymfkörtlar.
Ringde kirurgmottagningen som bad mig återkomma på förmiddagen dagen därpå under telefontiden för min läkares sekreterare. Det kunde jag såklart. Men när kvällen kom ringde min kära läkare som säkert hört att jag hade ringt och var angelägen om att trycka in mig i hans fullspäckade schema redan dagen därpå. Känner jag minsta oro så ska det kollas upp. Så enkelt är det. Ja, jag har världens bästa läkare!
Det var jobbiga känslor som kom över mig i väntrummet där uppe på kirurgmottagningen, men när min läkare kom kändes det ändå tryggt.
Dr W kände på stället där jag hade känt en knöl. Då det mesta är borta där under armen så känner man mest revben och annat hårt. Han kände inget som skulle kunna vara en knöl, förutom ärrvävnad från operationssåret. Jag kände mig lite dum, men han klappade om mig och sa att jag aldrig ska känna mig dum. Han träffar mig hellre tio gånger för mycket än en gång för lite. Minsta lilla oro så SKA jag höra av mig. Det är den känslan som kan vara livsavgörande... Ja, det känns ju tryggt... hmmm...
Nästa gång vi ska ses är om en månad. Tills dess ska jag nog kunna hålla mig lugn ;)...