Sakta, men förhoppningsvis säkert, så är jag på väg åt rätt håll. Det är jag, mina tankar, min familj och mitt hem som står i fokus. Allt annat får helt enkelt stå åt sidan ett tag nu. Jag tycker om att bara vara jag. Bitterheten och avundsjukan som grävt sig djupt in i mig gör att jag trivs bra med att bara få vara själv. Jag planerar kök, tar in våren i hemmet, fixar, donar och sitter vid fönstret med min kaffekopp och tittar ut... tänker... undrar hur livet kommer bli... vill inte veta. Vi tar en dag i taget. Ibland är det lättare och ibland lite tyngre. Men trots klumpen i magen som så ofta finns där så känner jag samtidigt ett pirr över att få ett nytt kök, en hall som ska piffas till och lite sånt. Det gör mig glad och det är min egna lilla terapi i allt detta. Att få fokusera på annat, få mig att nästan glömma för en liten stund. Tankarna finns med mig hela, hela tiden och det det gör mig galen. Samtidigt känner jag att jag kan skratta utan att tänka på cancern för en kort, kort sekund. Det kunde jag inte för en månad sedan. Ibland undrar jag dock om jag någonsin kommer få känna mig riktigt jävla lycklig igen, utan minsta ångest. Men det kommer nog. Det tar tid såklart. Men det ska nog bli bra till slut... så snälla cancer, håll dig borta. Jag vill inte vara en del av dig igen. Jag hatar dig så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar