Det lilla...

Började inte dagen särskilt bra idag. Vaknade tidigt med en jobbig känsla i magen på grund av en dröm jag hade. Det var lika bra att kliva upp även om jag egentligen hade kunnat ligga kvar en bra stund till. Den jobbiga känslan följde med mig, men lämnade mig när jag kom till jobbet. Började redan klockan 7 i morse och det var verkligen mysigt! De tidiga morgnarna på jobbet har jag saknat och mötena med föräldrarna. Vissa möten värmde enormt idag och det hade jag sedan med mig hela dagen. Känns härligt när man ser föräldrarna glada över att man är tillbaka även om det känns jobbigt alltihop.
Så även om jag bara jobbar halvtid så känns det nu som att jag verkligen är tillbaka och det känns bra.

Solen sken så fint idag och på vägen hem stannade jag förbi stadsmissionen och fyndade lite Ittala-saker. Det gjorde mig glad. Men så kom ångesten krypandes från ingenstans. Som vanligt när man minst anar det. Jag såg folk i sina trädgårdar, folk som satt och solade i ett litet hörn. Underbara vårsol!
Fan ta dig jäkla cancer som förstört min kärlek till vårsolen! Nu känner jag mig bara bitter. Bitter över att folk fortfarande kan njuta av solen medan den bara ger mig ångest. Livet är så jäkla orättvist! Missunnar ingen, utan är själv bara ledsen över min egna situation.
Tog en stund för mig själv med kaffekoppen på min inglasade altan innan jag hämtade barnen. Solen värmde så skönt genom det öppna fönstret. Ångest! Tryckte i mig fyra kanelbullar. Ännu mera ångest!
Kände mig riktigt jäkla ledsen över att inte kunna sitta i solen och njuta som alla andra gör den här tiden.
Känner bara bitterhet och avundsjuka. Orkar inte se folk som fixar i trädgårdarna. Jag gör fint här inne istället. Piffar, flyttar runt, dammsuger 10 gånger om dagen och håller mig för mig själv. Det känns bäst så.
Funderade på hur jag ens skulle kunna hämta barnen utan att börja gråta. Har jag väl börjat så går det liksom inte bara att sluta. Men jag hämtade dem även om känslorna vällde över.

Att ha ett huvud som säger ifrån är tufft. Jag vill och känner så en inre press av att börja jobba heltid snart. Det är mitt mål. Vissa dagar känns det så lugnt, men så plötsligt kommer dessa dagar - tyvärr alldeles för ofta. Ändå tycker jag att det går bra... på något sätt.
En del tycker jag borde gå och prata med ett proffs för att få ur mig allt. Jag har en sådan kontakt, men vet inte riktigt vad jag ska säga... mer än det jag säger här. Visst, jag kan gråta ut och säga en massa om vad jag känner men jag vet inte riktigt hur det skulle hjälpa mig. Hur eller hur så orkar jag nog inte just nu, utan jag får helt enkelt hjälpa mig själv till att må bättre. Hjälper ett nytt kök, ja, då får det vara så. Det är värt alla pengar i världen!

När inte längre solen gör mig lycklig utan bara ger mig ångest, så får man hitta lycka på andra sätt...

Som lite ommöblering med nya fynd på min lilla hylla.

  

...eller lite nya färger i soffan som nu har en ny plats i rummet.

 

Snart snart känns det nog lite bättre och under tiden är det nog bäst att jag stänger dörrarna för omgivningen. Att vänta på provsvar är grymt jobbigt, men jag försöker alltid tänka att det kunde varit värre. Jag kan ändå skratta och gråta i samma mening, himlen är fortfarande blå där bakom molnen och jag kan pussa barnen god natt varje kväll trots att vi inte alltid är sams under dagen. Det är väl ändå det som betyder något?!