Röntgen igår gick bra... eller ja, jag fick inte panik i alla fall, även om jag vissa stunder fick känslan av klaustrofobi. Först fick vi gå genom en lång korridor, in genom två stora dörrar med varningstriangel på. Kändes skumt och som att man blev förvisad bort från övriga röntgenpatienter. Där satt en kvinna och väntade på sin man som var inne på röntgen. Hon stank, alltså verkligen STANK, rök, sunk och ja... lite så man tyckte synd om henne, för frågan är om hon ens hade något hem och hade hon det så måste det lukta förfärligt där. Men även om jag tyckte synd om henne så tyckte jag samtidigt synd om mig själv som var tvungen att sitta där. Det var en stickande lukt inne i den lilla lilla korridor där vi fick sitta på rad och bara vänta. Jag valde att gå på toa, sprita händerna och sitta och lukta på dem för att inte få panik. Efter en stund fick jag byta om i ett bås och sedan tog de blodsockret som var bra. Tur det, för annars hade jag fått åka hem igen.
Var på fastande mage, så magen började kurra lite lagom högt. Kunde bara tänka på MAAAT!!!
Sedan inväntades tiden. Prick 14.20 var det dags att spruta in det radioaktiva tjofset. Hon tog fram en metalltub och det började pipa. Det pep och pep och hon sprutade snabbt in medlet som följdes av koksaltlösning. In i en ven, in i blodet. Sedan var det dags att vila i en timme, i samma rum som kvinnans man. Med ett skynke emellan. Men han luktade inte så farligt ändå.
Niklas hade nog gärna velat byta hans lilla stol mot min sköna fåtölj. Då han jobbat natt och sedan kört 3 timmar till Linköping så började det ta ut sin rätt..
Jag fick dricka vatten, kissa, läsa, dricka lite till och kissa en sista gång. Sen blev jag fastspänd på en brits och inkörd i en röntgengrej. Musik på och sen var det dags för 45 minuters vila, panik, inte-klia-på-näsan, funderingar, oro, drömmar... Fick koncentrera mig så jag inte skulle drabbas alldeles för mycket av klaustrofobi. Just att ha fastspända armar är ju sådär kul... Men så var det äntligen klart och jag överlevde. Så nu är det bara att vänta...Jäkla väntan!
På vägen hem fick jag äran att köra medan Niklas skulle sova. Hatar att köra när det är mörkt pga alla djur som rör sig i mörkret. Igår kväll var inget undantag. En ensam liten hjort fick jag snällt bromsa för och 200 meter längre fram fick jag släppa över en hel flock med hjortar. Tack för att jag slapp köra in i den flocken!
Var på fastande mage, så magen började kurra lite lagom högt. Kunde bara tänka på MAAAT!!!
 |
| Snygg som få, men redo att bli radioaktiv. |
Sedan inväntades tiden. Prick 14.20 var det dags att spruta in det radioaktiva tjofset. Hon tog fram en metalltub och det började pipa. Det pep och pep och hon sprutade snabbt in medlet som följdes av koksaltlösning. In i en ven, in i blodet. Sedan var det dags att vila i en timme, i samma rum som kvinnans man. Med ett skynke emellan. Men han luktade inte så farligt ändå.
Niklas hade nog gärna velat byta hans lilla stol mot min sköna fåtölj. Då han jobbat natt och sedan kört 3 timmar till Linköping så började det ta ut sin rätt..
 |
| Vatten, vila och en skön fåtölj. passar mig perfekt! |
Jag fick dricka vatten, kissa, läsa, dricka lite till och kissa en sista gång. Sen blev jag fastspänd på en brits och inkörd i en röntgengrej. Musik på och sen var det dags för 45 minuters vila, panik, inte-klia-på-näsan, funderingar, oro, drömmar... Fick koncentrera mig så jag inte skulle drabbas alldeles för mycket av klaustrofobi. Just att ha fastspända armar är ju sådär kul... Men så var det äntligen klart och jag överlevde. Så nu är det bara att vänta...Jäkla väntan!
På vägen hem fick jag äran att köra medan Niklas skulle sova. Hatar att köra när det är mörkt pga alla djur som rör sig i mörkret. Igår kväll var inget undantag. En ensam liten hjort fick jag snällt bromsa för och 200 meter längre fram fick jag släppa över en hel flock med hjortar. Tack för att jag slapp köra in i den flocken!
Det var mycket tankar i bilen hem, men mest var jag bara trött. Somnade totalt utmattad och vaknade av Liam som väckte mig tidigt på morgonen.
Idag var det dags för dag nummer två på jobbet. Gick inte alls så bra som i måndags. Tror alla känslor kom ifatt mig. Säkert både pga röntgen igår, men också för att man är tillbaka i verkligheten. Man ses ju som rätt frisk nu, men känner sig inte så. Långt ifrån det.
Allt kom över mig och efter att ha känt mig ganska stark så inser jag att jag verkligen inte är det. Fick gå ifrån och gråta lite, sen var det bara att bita ihop. Var glad att jag bara skulle jobba till 12, då jag kände hela tiden att jag var nära till tårar.
Hämtade Ava på förskolan och tårarna kom när hennes fröken och jag stod och pratade om allt. Fick bita ihop när jag hämtade pojkarna och kände egentligen att jag inte alls ville gå dit utan bara lägga mig hemma på soffan och blunda.
Ringde försäkringskassan för att anmäla att jag börjat jobba igen... ja, började såklart gråta då med. Så idag är det en riktig gråt-dag idag.
Vet att det brukar komma ifatt mig förr eller senare efter att ha gjort något, som operation, röntgen eller liknande. Eller är det just att man är tillbaka till verkligheten och blir påmind om hur allt var. Eller att man just inser att man inte mår så himla bra.
Äh, orkar inte analysera en massa, utan dagen har varit jobbig helt enkelt. Gillar inte att tappa kontrollen och just nu har jag ingen kontroll alls över mina känslor. Men det ska nog bli bra, någon gång. Även om det idag känns långt bort tills man ser ljust på tillvaron igen så ska det nog komma en vacker dag.
Vi tar en dag i taget helt enkelt... igen.
Idag var det dags för dag nummer två på jobbet. Gick inte alls så bra som i måndags. Tror alla känslor kom ifatt mig. Säkert både pga röntgen igår, men också för att man är tillbaka i verkligheten. Man ses ju som rätt frisk nu, men känner sig inte så. Långt ifrån det.
Allt kom över mig och efter att ha känt mig ganska stark så inser jag att jag verkligen inte är det. Fick gå ifrån och gråta lite, sen var det bara att bita ihop. Var glad att jag bara skulle jobba till 12, då jag kände hela tiden att jag var nära till tårar.
Hämtade Ava på förskolan och tårarna kom när hennes fröken och jag stod och pratade om allt. Fick bita ihop när jag hämtade pojkarna och kände egentligen att jag inte alls ville gå dit utan bara lägga mig hemma på soffan och blunda.
Ringde försäkringskassan för att anmäla att jag börjat jobba igen... ja, började såklart gråta då med. Så idag är det en riktig gråt-dag idag.
Vet att det brukar komma ifatt mig förr eller senare efter att ha gjort något, som operation, röntgen eller liknande. Eller är det just att man är tillbaka till verkligheten och blir påmind om hur allt var. Eller att man just inser att man inte mår så himla bra.
Äh, orkar inte analysera en massa, utan dagen har varit jobbig helt enkelt. Gillar inte att tappa kontrollen och just nu har jag ingen kontroll alls över mina känslor. Men det ska nog bli bra, någon gång. Även om det idag känns långt bort tills man ser ljust på tillvaron igen så ska det nog komma en vacker dag.
Vi tar en dag i taget helt enkelt... igen.
 |
| Gjorde i alla fall barnen lyckliga och kom hem med semlor. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar