Måste verkligen sova snart, men så kommer dessa jobbiga tankar smygandes.
Pratade med min läkare idag. Har ett beslut att ta och jag velar fram och tillbaka. Han tycker vi ska vänta med att fundera tills vi har fått provsvaren från scanningen. "Visar det något på dessa provsvar så förändras allt igen" - ja, min läkares ord... Även om jag är medveten om allt som kan hända så försöker man ändå tänka bort allt sådant. Nu tror vi inte att det kommer visa något, men självklart blir man orolig.
Och även om det inte visar något så fortsätter oron. Denna jäkla oro. Kommer den någonsin att försvinna?! Dottertumörer fasar jag för... usch, gillar inte det ordet. Det är min stora skräck just nu.
Läste idag på Ung Cancers sida på Facebook, "många känner sig som ”skadat gods”, deras självförtroende sviktar och rädslan för framtiden tar över vardagen".
Just det där att man känner sig som skadat gods eller att det saknas en bit av en själv, som att man blivit stympad, stämmer så väl. Man undrar om man någonsin blir hel igen.
Och armen. Usch, den känns äcklig! Har fått tillbaka mestadels av rörligheten, vilket känns underbart skönt. Det trodde jag aldrig för tre veckor sedan. Säkert Gran Canarias värme som mjukade upp det sista ;-). Och även om jag mest badade för att svalka mig så passade jag samtidigt på att simma lite, vilket kändes som en bra träning för armen.
Men känseln har dock inte kommit tillbaka och det är fortfarande svullet under armen. Att sakna lite känsel borde inte vara så farligt, men det är ändå på ett väldigt stort område - i hela armhålan och nästan hela utsidan av överarmen. På överarmen gör det ändå väldigt ont om någon stöter emot, så där är väl känseln på väg tillbaka förhoppningsvis. I armhålan kanske den aldrig kommer tillbaka.
Vi får se...
Jag tycker ändå det är skit och fruktansvärt onödigt att jag och många andra ska behöva drabbas av denna sjukdom. Den förstör så mycket, även om den inte alltid tar livet av en...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar