När döden gör sig påmind...

Nu var det länge sen jag skrev något här, så vet knappt hur man gör ;). Jag är inte den som saknar ord... Men nu gör jag det. På kort tid har två människor gått bort i Malignt Melanom, två människor jag har haft kontakt med på ett eller annat sätt genom åren med denna sjukdom. Inte mycket, men man har följt dem, tänkt på dem och hoppats på att det gått åt rätt håll. För några veckor sedan satt jag och läste tidningen som vanligt en lördag morgon med kaffekoppen i handen. Bland dödsannonserna såg jag ett namn jag kände igen. Det knöt sig i magen trots att jag inte kände honom. Har "pratat" lite då och då på Messenger med hans fru efter att hon hittat min blogg. Hennes man opererades för malignt melanom i samma veva som mig, av samma läkare. Hon hörde av sig till mig och vi utbytte lite erfarenheter genom meddelanden. Det var länge sen vi hördes av, men det kändes så nära när jag läste hans namn. Varför?!? Varför han?! I samma ålder som mig, samma sjukdom, barn i typ samma ålder... varför?!? Tårarna trillade den morgonen. Det blev jobbigt. Tänkte på hans barn, på hans fru, på hans nära, på min familj, ovissheten man lever i. Lotteriet som cancern innebär. Orättvisan... Detta var inte alls länge sen och nu hände det igen. Ännu en människa man haft kontakt med genom åren med malignt melanom, barn i samma ålder, vi delade födelsedag och sjukdom. Cancern tog även henne. Så overkligt! Varför?! Jag hatar sjukdomen! Den är så nära, så orättvis. Fina, unga människor i sina bästa år. De ska inte dö! Jag känner mig självisk när jag själv börjar må dåligt för att de har mist sina liv. För att jag känner rädsla, samtidigt som jag mestadels mår dåligt på grund av att min empati för dem och deras familjer är så grymt stor. Det ska liksom inte behöva hända. Samtidigt går jag här och mår "toppen". Inget återfall, inga operationer... Men rädslan finns där. Röntgen i Linköping om en månad. Jag tänker på dessa två, tänker på mig. Är så tacksam, men samtidigt så arg, ledsen och rädd. Hatar cancer!!! Känner att marginalerna är så små, att livet är så skört. Men jag lever och jag måste få leva. Jag ska försöka att inte oroa mig. Så ikväll tänker jag på dessa fina människor, på människorna som saknar dem och på alla andra som kämpar mot denna sjukdom. Det ska likna vår ute nu och vi närmar oss sommar som alltid innebär en viss ångest, men jag ska njuta. Njuta av att jag lever och förhoppningsvis mår bra. Ska bara ta mig igenom röntgen först... kram och kämpa på, ni som är i samma sits på ett eller annat sätt. Vi lever här och nu!

12 år tillsammans!

Nu är det verkligen evigheter sedan jag skrev här. Har säkert även missat att svara på en del kommentarer, vilket jag ber om ursäkt för. Dumt att starta en blogg som handlar om cancer och oro och sen inte höra av sig någon gång ibland. För hur det än är så har man lärt sig hur skört livet är. Man vet aldrig från den ena dagen till den andra... tyvärr...
Men jag mår bra. Jag går på koll och försöker hålla mina känslor och tankar i styr. Vissa dagar går det bra, andra dagar mindre bra. Men oftast är det många bäckar små och så svämmar allt över. I onsdags var jag för första gången på väldigt länge hos en psykolog. Det kändes bra och välbehövligt! Nästa besök blir på onsdag igen och jag hoppas jag ska bli en ny, gladare Jennie efter några gånger. Det hoppas nog Niklas också på ;).

I 12 år har han stått ut med mig. Exakt idag faktiskt. På hans 38:e födelsedag. Har även förlovningsdag idag, men ingen av oss kom ihåg hur många år det var sedan vi förlovade oss så det fick bli en titt i ringarna. Tydligen 5 år sedan. Vi räknar inte så noga. Han hade glömt det för första gången och jag kom på det i eftermiddags.
Mycket har vi i alla fall hunnit med på de här åren. Tre underbara barn har vi lyckats få, vi har gift oss, köpt hus, renoverat hus, semestrat och lärt oss att livet är rätt skört. Första gången jag blev påmind var när jag åkte till sjukhuset och såg Niklas fastspänd på en bår och med nackkrage. Det var halt och bilen blev skrot. Niklas kom undan med lite ont i nacken och glasbitar i håret. Han hade änglavakt på riktigt!
Sedan var det mitt cancerbesked när hela livet vändes upp och ner. Det går liksom inte att beskriva och det gör så ont i mig att tänka på hur jag mådde då. Hur Niklas mådde. Barnen. Mina föräldrar. Jag hoppas aldrig den kommer tillbaka, även om jag på något sätt inte kan tro att det är slut här.
Just nu går en vän igenom liknande och jag känner av allt om igen, även om det inte gäller mig. Men jag vet så väl och det är så fruktansvärda känslor som gör så ont att jag inte kan låta bli att känna med henne. Inte i närheten lika mycket som jag gjorde då eller som hon gör, men en liten del och det är fullt tillräckligt.

Det är den värsta krisen vi har haft och egentligen känns det inte som en kris på det sättet, inte när det gäller förhållandet, men det har nog satt djupare spår än vad vi vill erkänna. Mer hos mig kanske...
Men vad sjutton, idag är en bra dag! Niklas fyller år och han är min man, min bästa vän, mitt allt. Hur skulle jag klarat allt utan honom?!? Tack för att du alltid finns och för att jag alltid får min vilja igenom. Du är bäst - nästan jämt ;). Puss på dig!

Radiointervju!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/547431?programid=4301

Cirka 15 minuter in i programmet kan man höra hela intervjun med mig. Låter inte riktigt så hemskt som jag trodde det skulle göra, så jag skäms bara lite lagom. Jag hoppas iaf det hjälper någon och ja, jag är ändå lite stolt att jag gjorde det. Det kändes jobbigt innan, men nu är det gjort!

Tyvärr är det ju inte bara jag som drabbats och att höra mig prata om det på radion blev lite för mycket för ett av barnen. Tankarna kom tillbaka och rädslan över att jag ska dö gjorde sig påminda. Det känns och det är då jag undrar om det verkligen är rätt att synas såhär. Samtidigt kan det säkert vara skönt att släppa ut såna känslor ibland och när det pratas cancer så är det självklart att mina barn tänker på mig och känner en oro. Vi har därför pratat om det ikväll och jag har förklarat varför jag väljer att prata om det. Förklarat att kanske får jag någon att kolla sig i tid och därmed slipper utvecklad cancer. Jag tror de förstår och tänker att jag gör något bra. Men det är inte lätt det där...

Bjuder på snyggaste bilden från SR ;)

Barometern och P4

När P4 Kalmar ringer för att fråga om jag kan ställa upp på en intervju med anledning av melanomdagarna så tackar jag snällt nej. Radio är liksom inget för mig... ändå sitter jag några timmar senare hemma i min trädgård i gassande sol med en mikrofon upptryckt i ansiktet. Hur blev det såhär?!?

Imorgon är det väl bara så att radion får vara på och jag får skämmas ögonen ur mig. För att höra mig själv är verkligen ingen favorit, men jag vill ju ändå höra hur intervjun blev... äh, fy bubblan!!

För någon vecka sedan var jag med i vår lokaltidning Barometern. Blev väldigt mycket mer uppmärksammat än Året Runt då typ alla här omkring läser just Barometern. Och vem kunde missa reportaget?!?! Typ ingen då jag täckte i princip hela framsidan!! Det hade jag ju inte riktigt räknat med, men förhoppningsvis fick jag någon att boka tid på hud eller hos sin husläkare för att kolla sina fläckar. Det är väl egentligen allt jag vill med att synas. Egentligen tar det rätt mycket psykiskt på mig då man blir så påmind om allt som varit och allt det jobbiga i mitt liv. Så en dipp har jag lyckats vara inne i de sista veckorna, men det har säkert även med vårsolen att göra. Så tänk på era kroppar nu och sola med förnuft... och hör ni någon intervju imorgon, nämn det inte för mig ;).

Billig livförsäkring...

Snart infinner sig den europeiska melanomveckan. Se det som en självklarhet att en gång om året låta ett proffs kolla igenom din kropp på fläckar. Hade jag gjort det hade jag antagligen sluppit all cancerskit och den hade plockats bort i tid. Lätt att vara efterklok, men jag grämer mig dock inte, utan nu är det som det är. Men kanske kan mitt misstag hjälpa någon annan att upptäcka en farlig fläck i tid. Var rädda om er!

Året Runt

I februari någon gång ringde en journalist upp mig från tidningen Året Runt. Hon skulle skriva ett reportage om hudcancer inför våren och sommaren och frågade om jag kan tänka mig att ställa upp på intervju. Jag vill såklart att hudcancer och Malignt Melanom ska uppmärksammas så mycket som möjligt, både för att vi alla behöver bli bättre på att skydda oss i solen, men även för att vi ska skydda våra barn ännu mer. Idag kommer ett nytt nummer av Året Runt ut och där kan man läsa om just mig och min cancer. Spännande, då jag inte sett själv hur reportaget blev. De fantastiska bilderna är tagna av Mikaela Lindholm. Varför ett barn saknas på bilderna är för att de själva fick välja att vara med och Ilon ville absolut inte. Lite synd då bilderna blev fina, men bra att han gör som han vill. Han är väl helt enkelt som sin pappa ;)...

Sommarvärme och sol

Vilken underbar eftermiddag och kväll det blev. Slutade tidigt så jag passade på att åka till gymet en runda. Har varit lite si sådär med det den sista tiden vilket stör mig eftersom jag ändå tycker det är rätt okej när jag väl släpat mig dit. Men det är precis så det känns just nu - jag får släpa mig dit. Desto lättare känns det när jag går därifrån :-).

När jag väl kom hem sprang barnen barfota ute och det var verkligen underbart varmt för att vara april. Eftersom jag fortfarande hade gymkläderna på mig så passade jag på att springa en runda då Leia ändå skulle ut (för springa däremot tycker jag är rätt kul faktiskt). Var länge sedan hon fick följa med på mina rundor då jag helst springer utan en hund som ska stanna och göra sina behov titt som tätt. Nu var det ju ändå så att det var hon som behövde komma ut och inte jag... insåg dock rätt snabbt att det var varmare än jag trodde. Min långärmade åkte av redan efter 1 kilometer och Leia hade jag bakom mig halva rundan, trött och varm som bara den. Tur att vi halvvägs sprang förbi en liten sjö där jag tänkte att hon kunde få dricka lite. Bada brukar hon inte riktigt gilla... hmmm, gällde visst inte idag?!?!

 

Det är sådana här dagar som det är helt fantastiskt att man faktiskt tycker om att springa. Det ger mig ett sådant lugn som jag inte kan få på något annat sätt. I förrgår sprang jag 15 km innan jag blev upplockad av Niklas som skulle till sin träning. Hade inte räknat med att komma så långt, men Niklas blev sen och därmed fick jag mer tid. Gnällde då, men inte idag ;-)...

Med våren och solen kommer även en liten ångest som ligger och gror. Barnen börjar få söta små fräknar - det blir fler och fler ju äldre de blir. Jättefint! Har inte smort in dem än i år, men nu känner jag att det är dags. Ilon hatar det och tänkte minsann inte alls låta mig smörja honom. Åh, då vill jag bara skrika! Är ju så fruktansvärt rädd att det ska ligga i generna och att de ska få det när de blir äldre. Hur förklarar man det lite fint?! Jag är ju som en öppen bok och kan inte riktigt vara tyst eller hålla tårarna borta när jag är på det humöret. Idag började jag gråta när jag försökte förklara för honom att jag inte vill att de ska få cancer och att när jag var liten så smorde vi inte in oss på samma sätt. 

Han försökte trösta mig och sa att jag inte har cancer längre. Tänk så enkelt det är i deras värld. Men jo, jag har cancer, även om läkarna inte kan se någon cancer i mig just nu. Men jag känner mig som en tickande bomb. Jag tror att det kommer tillbaka. Inte idag, inte imorgon, men om ett år eller två. Det är så det känns. Jag hoppas bara vi hittar det i tid - eller såklart att det aldrig händer. Men jag oroar mig inte så värst mycket över just det. Jag bara avskyr situationen. Att jag inte längre kan njuta på samma sätt av solen längre. Att sitta där i vårsolen och bara få njuta. Jag vill också! Jag tycker det är fint att bli lite lätt solbränd, men nu är det inte okej längre. Det suger faktiskt!

Men jag vet att jag är stark och blir starkare för varje dag. Jag vet att det kommer göra ont i magen även i år varje gång jag ser folk som solar på Instagram och på Facebook, men jag måste helt enkelt vänja mig. Jag måste få bort den jobbiga känslan i magen när jag ser pappa bli brun, när barnen har fått en svag T-shirtrand eller när Niklas går i landet och rensar utan tröja. Det gav mig ju aldrig magont innan. Jag SKA jobba bort det, men det tar sin lilla tid. 

FUCK CANCER!