En mil!!

Har legat lite lågt med löpningen under hela hösten, men nu känner jag mig verkligen på G igen. Ikväll fixade vi en mil, Leia och jag, på straxt under 55 minuter. Känner mig galet nöjd! Att springa med en hund måste ändå vara bästa sällskapet. Hon håller den takten jag vill hålla (oftast!), man känner aldrig att man behöver bryta tystnaden, hon bryr sig inte om mitt flåsande och jag känner mig trygg på skogsvägarna... Kan inte bli bättre!

Bästa starten.

Att stanna upp och bara njuta av lugnet, det är ändå bland det bästa. Ibland kliver jag upp innan väckarklockan ringer... som oftast redan är satt med en stooor tidsmarginal. Idag vaknade jag en stund innan så jag hade nästan 2 timmar på mig innan det snart är dags att bege mig till jobbet. Det ger mig en massa skön tid till att ladda batterierna innan dagen kör igång. Jag startar med ett glas citronvatten tillsammans med D-vitamin från hälsokost. Äter en stor, god frukost och avslutar med en kopp kaffe. Ljuva morgontid. Men nu är det dags att väcka hela ligan innan jag ska bege mig till jobbet. So long!

Året Runt...

... ja, tidningen alltså. Faktiskt så ska lilla jag vara med i den. I april någon gång är det dags för ett reportage om Malignt Melanom, lagom när vårsolen börjar bränna på våra näsor. Vem längtar inte efter det?!? Jag älskar våren och sommaren - egentligen. Samtidigt är det sååå skönt att slippa bry sig om solen såhär i gråa februari. De få minuter den kommer fram kan jag med gott samvete vända mig mot den och blunda en stund - och njuta på riktigt. Jag slipper ångest över att tillbringa några timmar på stranden. Slipper känna irritation över alla solande människor som faktiskt kan njuta. Jag vill också kunna njuta av en dag på stranden, men det gör jag inte längre! Det är så himla orättvist!
MEN!!! Kanske känns det annorlunda den här sommaren... jag har faktiskt bara tagit mig igenom en sommar med hudcancer. Jag ska ta mig igenom många, många fler så lika bra att försöka vänja sig. Men fler borde oroa sig, inte bara jag. Fler borde tänka mer på hur mycket de solar och hur de ska skydda sig. Jag är inte ensam om att få hudcancer. Varje år får 3000 människor Malignt Melanom och av dessa dör så många som 500. Vågar inte påstå att siffrorna är helt rätt, utan jag kan minnas fel. Men många är det och det är skrämmande. Jag är gärna med för att upplysa och "skrämma" folk för att hjälpa till att minska solandet. En gång i tiden tänkte jag "det drabbar inte mig", men det gjorde det...

Deppigt, jag vet. Men egentligen mår jag toppen! Jag känner mig starkare än på länge... bara sisådär. Efter att ha klättrat uppför en lång lång backe så är det äntligen lite nedför. Jag var hos läkaren i fredags som kollade mitt ben och bäcken. Han tycker jag kan träna på och springa så mycket jag vill så länge jag inte får mycket ondare. Ändras smärtan eller något annat verkar konstigt så ska jag som alltid höra av mig. Hans vanliga ord när jag ska gå är de bästa "du vet Jennie, jag träffar dig hellre tio gånger för mycket än en gång för lite". Det tackar jag för!

Så i helgen sprang jag på hyfsat lätta ben och kände mig lycklig. Idag var jag på gymmet för andra gången och körde igenom mitt program som en där har gjort upp åt mig. Förra veckan kände jag mig låg, osäker och utan självförtroende. Han gjorde mitt pass efter den Jennie. En Jennie som knappt kunde få utfallen rätt. Idag kändes allt annorlunda och det gick väldans bra faktiskt. Gjorde mätning av kroppen och det såg bra ut. Tydligen är det inte många tjejer som har så låg fettprocent som jag har, utan enligt honom ligger jag i klass med en elitidrottare haha. Även muskelmassan ser bra ut, även om den ska bli något högre. Han undrar lite över mina mål, men jag har liksom ingen bild i huvudet. Det enda jag vill är att få känna mig stark. Stark nog att orka slåss ifall cancern kommer tillbaka och jag vill heller inte ha ont i min snart 35-åriga kropp. Jag vill varken gå upp eller ner i vikt. Jag är nöjd som jag är - men visst, rumpan kanske behöver åka upp en våning...
Sedan jag började med min nya kost för över ett år sedan och slutade med alla kakor och godis så har jag inte gått ner ett endaste kilo. Det tycker jag är lite häftigt.
Men äh, hur eller hur känner jag mig jättetaggad inför träningen på gymmet så nu kör vi detta 2 gånger i veckan i en månad till att börja med. Sedan fortsätter jag med min löpning kanske 2 gånger i veckan. Sedan har jag ju cirkelträning och step up här i byn som jag också vill gå på. Hmmm, inte lätt när man vill göra allt bara för att det är roligt. HURRA för att äntligen ha hittat tillbaka till träningen!

Lite gott efter dagens träning...

Löpning...

Jag är en periodare, så är det bara - på gott och ont. Inget allvarligt som tur är, utan det är just när det gäller träning och framför allt löpning. Jag höll igång riktigt bra för 1,5 år sedan. Hade en paus under operationerna och började sedan igen så snart kroppen var återställd. Det är en frihet att kunna springa, lyssna på musik och bara vara. Det är jag och mina tankar, alldeles ensam och aldrig känner jag mig så stark som då.
I höstas tappade jag sugen och tyvärr återkom den inte förrän nu i år. Jag har svårt att tvinga mig själv när jag inte är sugen. Jag lever lite efter att man inte ska göra något om det är tråkigt... eller jag försöker låtsas att jag gör det iaf. Såklart finns det saker man måste göra här i livet som inte är så särskilt roliga (ganska så många saker faktiskt när jag tänker efter), men springa eller träna är inget måste för mig. Det ska vara roligt och jag ska vilja. Nu vill jag igen och jag är överlycklig!
Jag försöker stoppa mig själv för att inte gå in för hårt genom att springa för ofta och för långt såhär i början. Är rädd att jag ska skada kroppen och särskilt då jag har problem med mitt bäcken och framsidan av låret. På fredag ska jag till läkaren för att se om han kan hitta vad problemet är. På fastande mage!! Blir hungrig bara jag tänker på det! Går annars hos en sjukgymnast som bänder och håller på. Gör ont som bara den och tydligen är jag rätt stel även om jag själv inte tycker det. Har inte hjälpt än, men man får väl ge det lite mer tid antar jag. Sedan tänkte jag även ta tag i träning av mina små muskler och börja på gym. Inte det roligaste, men vad gör man inte för att få en starkare kropp?! Jag ger det ett försök iaf. Så på måndag ska jag få ett träningsprogram av en PT där så får vi se om det känns bra. Träffade honom i måndags och från att ha känt mig lite hyfsad i form och koll på kroppen så kände jag mig totalt lost. Fattade inte ens hur jag ska andas. Så nu ska jag andas som en tok i föda-barn-ställning på alla fyra (nej, jag födde inga barn så!) och visa honom att jag gjort min läxa. Antagligen driver han bara med mig och njuter av att han kan få mig att göra i princip allt han ber mig om medan de andra pumpar sina muskler och skrattar åt mig.
Det man måste lära sig är att träningen blir väldigt mycket roligare med snygga träningskläder. Så är det bara. Helst ska de vara bra också. Igår sprang jag i nya, fina löpartights som sitter som en smäck. När jag provade dem i affären sa expediten att han kunde se starka lårmuskler på mig. Jamen eller hur!! Vem ser inte stark ut i sådana?! Mina underbara och ärliga barn tycker min rumpa är jätterolig att slå på för den dallrar så, men i dessa dallrar den ta mig tusan ingenting. Jag är verkligen redo för en vår i mina löparkläder!

Plånboken är tom, men jag är full av energi
i nya skor och tights. . 

Tröttast...

... är nog vi två! Niklas jobbar, Ilon sover hos en kompis och vi andra somnar snart framför Melodifestivalen.

Idag tillbringade vi halva dagen i Nybro sporthall för att kolla på Ilon och hans lag som spelade cup. Galet duktiga killar var det där ute på planen. Fortfarande så små, men det märks att de har vuxit under vintern. Jättekul!

Ingen har väl kunnat missa att det är alla hjärtans dag idag. Hjärta på det! Tur alla dagar är hjärtliga dagar då denna knappast går till världshistorien som den mest firade alla hjärtans dag-dagen.. Vi brukar i alla fall försöka fira lite, sådär lagom töntigt. Några geléhjärtan i en hjärtformad ask som vi inte ens gillar, men barnen blir glada. Några röda rosor som såklart är jättefina, men som oftast vissnar dagen efter. Niklas fixar nog mest något för att jag inte ska bli sur och för att han inte ska stå tomhänt IFALL jag har fixat något till honom. I morse sa jag dock att han inte kommer få något och direkt kunde han pusta ut. Lycka för honom!

Första året tillsammans satt jag på jobbet och knåpade ihop ett kort tillsammans med barnen på fritids där jag jobbade (faktiskt på samma ställe som jag jobbar nu, fast jag är på förskolan nu). Då firade vi en månad och jag var totalt förälskad. Det är jag ju såklart fortfarande, men kanske inte direkt på samma sätt som jag var då. Nu är det mer en vardag och man får ibland tvinga sig att stanna upp och se på den man en gång föll pladask för. Han är ändå mitt allt, min trygghet i livet. Min stora kärlek som jag ska leva med resten av våra liv. Man tar lite varandra för givet idag, även om vi för ett år sedan fick oss en rejäl tankeställare. 

En extra kram eller två har jag iaf fått idag. Liam och jag fick för oss att fixa semlor till familjen dagen till ära... som ingen ville ha. Jaja, det var ju snällt tänkt och som alltid så är det ju ändå tanken som räknas. Liam valde att äta upp den största, jag fick en egen special (gluten- och sockerfri), Ava åt grädden på en... och de andra står ute på altanen eftersom Liam inte orkade fler. Kanske äts upp imorgon av mindre kräsna om de inte är för torra. 

Puss och god natt!

När huvudet inte riktigt vill...

Livet går upp och det går ner. Höga berg och djupa dalar har jag skrivit om förut. Nu är jag lite i den djupa dalen, även om jag bara är en bit på vägen ner. Det är inte alls roligt. Humöret är inte alltid med mig och tankarna är många. Det mesta känns tufft och jag känner mig riktigt låg emellanåt. Lipig... Jag ska inte säga att jag kämpar med min kost. Den är min nya vardag sedan över ett år tillbaka. Men visst känner jag en saknad. Ibland är det riktigt jobbigt. Jag vill så gärna, men nu för tiden mår jag lätt dåligt av fel saker. Det kan jag ta... men det jag inte kan ta är att jag ibland ser ut som att jag är i femte månaden. Magen blir stor som bara den och stenhård. Känns inte rättvist när jag ändå är så "duktig". Sedan är jag inte duktig för vikten i sig. Den struntar jag fullständigt i. Jag är duktig för att jag är rädd för cancern. Jag vill göra min kropp starkare än cancerskiten. Men en stor, hård mage som gör ont är inte roligt. Inte när jag tänker väldigt mycket på vad jag stoppar i mig. Apropå vikten så har jag inte gått upp eller ner ett endaste kilo sedan jag lade om min kost. Tycker jag är lite roligt faktiskt. Antar att det är ett bra facit och att jag får i mig bra med saker.
Jag har kommit igång med träningen igen. Tränar mer när jag känner mig låg och därför blir det lite mer träning nu. Mår inte bra när jag kommer ifrån det helt som det var i höstas. Men nu är jag på banan igen och jag hoppas jag kan hålla igång lite lagom, även om det just nu blir lite mer.
Jag har ett problem dock och det är mitt ben. Det värker... typ hela tiden. Framsidan av högra låret är det. Har röntgat så vi vet att det inte är farligt. Men hur ska jag få rätsida på det?!! Det gör mig ledsen och irriterad. Det är jobbigt att ha ont och inte veta vad det är. Nu har jag testat tre gånger hos en sjukgymnast som tror det är mina graviditeter som har ställt till det då jag hade väldiga problem som gravid. Tre gånger har inte hjälpt hos honom, men jag ger inte upp. Har tid om 1,5 vacka igen. På måndag ska jag även till gymmet där jag inte satt foten på flera, flera månader. Känns väl sådär att gå dit, men måste ge benet en chans då jag allra helst bara vill ägna mig åt löpning. Ska träffa en PT för att se vilka övningar som kan passa mig. Sedan vill även min läkare se vad han kan göra för han tycker inte heller att jag ska gå runt och ha ont. Just nu har jag ju väldigt ont emellanåt och det gör mig rätt låg faktiskt. Känns som att det händer mycket just nu. Fullt i familjekalendern. Jag springer, jag simmar, jag cirkeltränar, jag går hos sjukgymnast, snart gym... Niklas tränar fotboll 3-4 dagar i veckan. Killarna hänger gärna på och är med lite vid sidan om samtidigt som de tränar med sitt egna fotbollslag. Ava har gymnastik och dans... och jag gillar det. Jag vill vara ĺite uppbokad. Känns lättare då. Ikväll var vi i simhallen hela familjen. Jag simmade 1000 meter medan de andra badade och hade roligt. Perfekt fredagsmys även fast vi alla var rätt trötta och sura på vägen hem. Tre barn bak i bilen är inte alltid de optimala. Men nu sover två i soffan och snart tre. Imorgon väntas träning för Niklas, cup för Ilon och discokalas för Ava. En alldeles perfekt lördag... och så alla hjärtans dag på det... kanske får fixa semlor till lilla familjen eftersom hela frysen är full av släta bullar ;). Kram på er!

Efter en runda i nya löparskorna...

Lördag och melodifestival...

Imorgon fyller vår mellan år... hela 8 år! Plutten! Kan inte låta bli att tänka tillbaka på en nyfödd liten plutt, en tjock liten Buddha vid 1 år och en krulltott som sov med vantar och hade en massa konstiga kläder vid 4 år... och nu är han stor, hela 8 år. Älskar fotboll, jakt och djur. Fin som bara den!
Idag fick det bli en tur till stan för att köpa lite presenter inför morgondagen. Inte lätt till någon som inte riktigt vet vad han önskar sig, men han blir nog nöjd.
Resten av dagen ägnade jag åt att dricka kaffe, baka, baka och så städa lite. Tror jag blivit bakgalen... bjöd barnen och deras kusiner på bullar så blev helt enkelt tvungen att baka fler... jag som inte bakat bullar på evigheter har nu gjort det två gånger på kort tid (fyra gånger om man räknar släta). Helt galet! Jag som inte ens vill äta sånt... tur andra äter mer än gärna och de som inte vill blir jag sur på (typ Niklas ;)).
Nu har vi dock klarat oss igenom första deltävlingen av Melodifestivalen. Ja, vad säger man?!? Not my kind of music!! Men barnen älskade (eller iaf låtsades älska) Eric Saade. Antar att de inte var ensamma...

Kan vi inte bara gå och sova nu?!!

Vabruari...

Jaha, då var vi inne i februari, även kallad vabruari - månaden då väldigt många vabbar... även vi.
Den här gången är det Ava som ligger pall i soffan med hög feber till och från. Hon håller ändå humöret uppe trots frossa då febern stiger till närmare 40 grader. Mina barn har en tendens att snabbt få hög feber, men tycker ändå de oftast är vid gott mod. Ibland är de läskigt varma, men jag är inte så orolig av mig. Jobbigare var det när de var mindre. Liam var ett år första gången han åkte på feberkramper. Inte långt tidigare hade jag läst om just detta på nätet så jag ändå förstod vad de handlade om. Han föll ihop och började krampa, precis som ett epileptiskt anfall. Usch, det är fruktansvärt och man känner sig så hjälplös. Jag vet att det är ofarligt, men man känner sig rätt liten ändå... Det var första gången han fick åka ambulans. Så började Tredagarsfebern som sedan slutade med en prickig Liam tre dagar senare. Sedan har det blivit några fler gånger och sista var när han var närmare 4 år och föll ihop på förskolan. Det hade blivit någon miss, så de som jobbade då hade inte fått informationen om att han hade haft feberkramper. Ambulansen kom och jag hann dit så jag kunde följa med till sjukhuset. I nästan 20 minuter var han borta innan ambulanspersonalen fick någon kontakt med honom. Det var hans sista anfall, vilket slutade med eeg för att utesluta epilepsi. Allt såg dock bra ut.
Även Ilon fick feberkramper vid Tredagarsfeber. Han var nog runt 1,5 år då. Slutade sedan med prickar efter tre dagar med hög feber. Just vid Tredagarsfeber stiger ju febern väldigt snabbt, så det är inte konstigt att de fick kramper just då. Men Liam fick även vid magsjuka en gång och endast vid vanlig förkylningsfeber. Nu slipper vi sådant, men har kräkande barn istället när febern blir för hög. Känns väldigt mycket bättre om jag får välja av de två ;).

Igår och idag fick det i alla fall bli vab för min del. En underbar rättighet vi föräldrar har här i Sverige och det tackar jag för.

Finaste lilla sjuklingen

Jag har ägnat dagarna åt att baka i min nya assistent. Herregud vad jag älskar den! Det har blivit släta bullar till vanliga semlor (2 gånger!), släta bullar till Jennie-semlor (utan gluten eller socker), kolakakor, dumlekakor, tekakor... ja, och sen lite goda, nyttiga kokosbollar. Känns lite som att jag har vuxit fast där inne i köket. Allt går i perioder, men ibland älskar jag verkligen att laga mat och baka - även om jag måste gnälla lite så Niklas hör :-). Jag har liksom ingen riktig stopp-knapp. Vad sjutton ska jag med alla semle-bullar till?! Jag äter ju inte ens och Niklas skulle aldrig få för sig att äta en semla bara för att det är gott och det ligger släta bullar i frysen. Liam åt knappt en hel innan han mådde illa... Jaja, kanske får ta och bli lite sociala och bjuda hem någon på fika. I helgen vankas det dock kalas för Ilon som blir 8 år, så för en gångs skull har jag lite förberett och slipper stå med andan i halsen när gästerna kommer. Semlor stod överst på listan när han får bestämma kalas-fikat!

Ilon i himmelriket!

Den ser tyvärr inte lika god ut, men var faktiskt helt ok.

Jag borde verkligen inte stå och baka en massa gott som jag ändå inte får äta. Det lockar ibland lite för mycket och även att jag faktiskt vill kunna tillåta mig att smaka någon gång ibland så har jag svårt att stoppa när det väl gäller. Kakor kan jag ändå ta en liten bit av och så är det bra, men bröd... Åh, jag älskar nybakat bröd!! Idag gjorde jag tekakor. Herregud, så galet gott!! Då går det ju liksom inte bara ta en och så är det bra. Nej, då äter jag en, två, tre... och kanske fyra. Försöker tänka att vad sjutton gör det?! Men jag är så rädd att trilla tillbaka nu när jag ändå mår så bra och trivs med min kost.

Nybakta tekakor slår det mesta...

Dumlekakor - men inte till mig...

Kokosbollar med hasselnötsmör och daldar. Riktigt goda!

Imorgon ser jag fram emot att jobba lite innan jag tar helg. Niklas jobbar natt så han får ligga hemma på soffan med sjuklingen. Det är nog helt ok för båda två då de älskar soffan ungefär lika mycket. Jag älskar ju fredagar och det är på jobbet man verkligen får märka av att det är just fredag. Så imorgon blir det fredagsmys för hela slanten. Nu tänker jag smaka en kokosboll innan det är dags för sängen.

Kram på er!