... ja, tidningen alltså. Faktiskt så ska lilla jag vara med i den. I april någon gång är det dags för ett reportage om Malignt Melanom, lagom när vårsolen börjar bränna på våra näsor. Vem längtar inte efter det?!? Jag älskar våren och sommaren - egentligen. Samtidigt är det sååå skönt att slippa bry sig om solen såhär i gråa februari. De få minuter den kommer fram kan jag med gott samvete vända mig mot den och blunda en stund - och njuta på riktigt. Jag slipper ångest över att tillbringa några timmar på stranden. Slipper känna irritation över alla solande människor som faktiskt kan njuta. Jag vill också kunna njuta av en dag på stranden, men det gör jag inte längre! Det är så himla orättvist!
MEN!!! Kanske känns det annorlunda den här sommaren... jag har faktiskt bara tagit mig igenom en sommar med hudcancer. Jag ska ta mig igenom många, många fler så lika bra att försöka vänja sig. Men fler borde oroa sig, inte bara jag. Fler borde tänka mer på hur mycket de solar och hur de ska skydda sig. Jag är inte ensam om att få hudcancer. Varje år får 3000 människor Malignt Melanom och av dessa dör så många som 500. Vågar inte påstå att siffrorna är helt rätt, utan jag kan minnas fel. Men många är det och det är skrämmande. Jag är gärna med för att upplysa och "skrämma" folk för att hjälpa till att minska solandet. En gång i tiden tänkte jag "det drabbar inte mig", men det gjorde det...
MEN!!! Kanske känns det annorlunda den här sommaren... jag har faktiskt bara tagit mig igenom en sommar med hudcancer. Jag ska ta mig igenom många, många fler så lika bra att försöka vänja sig. Men fler borde oroa sig, inte bara jag. Fler borde tänka mer på hur mycket de solar och hur de ska skydda sig. Jag är inte ensam om att få hudcancer. Varje år får 3000 människor Malignt Melanom och av dessa dör så många som 500. Vågar inte påstå att siffrorna är helt rätt, utan jag kan minnas fel. Men många är det och det är skrämmande. Jag är gärna med för att upplysa och "skrämma" folk för att hjälpa till att minska solandet. En gång i tiden tänkte jag "det drabbar inte mig", men det gjorde det...
Deppigt, jag vet. Men egentligen mår jag toppen! Jag känner mig starkare än på länge... bara sisådär. Efter att ha klättrat uppför en lång lång backe så är det äntligen lite nedför. Jag var hos läkaren i fredags som kollade mitt ben och bäcken. Han tycker jag kan träna på och springa så mycket jag vill så länge jag inte får mycket ondare. Ändras smärtan eller något annat verkar konstigt så ska jag som alltid höra av mig. Hans vanliga ord när jag ska gå är de bästa "du vet Jennie, jag träffar dig hellre tio gånger för mycket än en gång för lite". Det tackar jag för!
Så i helgen sprang jag på hyfsat lätta ben och kände mig lycklig. Idag var jag på gymmet för andra gången och körde igenom mitt program som en där har gjort upp åt mig. Förra veckan kände jag mig låg, osäker och utan självförtroende. Han gjorde mitt pass efter den Jennie. En Jennie som knappt kunde få utfallen rätt. Idag kändes allt annorlunda och det gick väldans bra faktiskt. Gjorde mätning av kroppen och det såg bra ut. Tydligen är det inte många tjejer som har så låg fettprocent som jag har, utan enligt honom ligger jag i klass med en elitidrottare haha. Även muskelmassan ser bra ut, även om den ska bli något högre. Han undrar lite över mina mål, men jag har liksom ingen bild i huvudet. Det enda jag vill är att få känna mig stark. Stark nog att orka slåss ifall cancern kommer tillbaka och jag vill heller inte ha ont i min snart 35-åriga kropp. Jag vill varken gå upp eller ner i vikt. Jag är nöjd som jag är - men visst, rumpan kanske behöver åka upp en våning...
Sedan jag började med min nya kost för över ett år sedan och slutade med alla kakor och godis så har jag inte gått ner ett endaste kilo. Det tycker jag är lite häftigt.
Men äh, hur eller hur känner jag mig jättetaggad inför träningen på gymmet så nu kör vi detta 2 gånger i veckan i en månad till att börja med. Sedan fortsätter jag med min löpning kanske 2 gånger i veckan. Sedan har jag ju cirkelträning och step up här i byn som jag också vill gå på. Hmmm, inte lätt när man vill göra allt bara för att det är roligt. HURRA för att äntligen ha hittat tillbaka till träningen!
Så i helgen sprang jag på hyfsat lätta ben och kände mig lycklig. Idag var jag på gymmet för andra gången och körde igenom mitt program som en där har gjort upp åt mig. Förra veckan kände jag mig låg, osäker och utan självförtroende. Han gjorde mitt pass efter den Jennie. En Jennie som knappt kunde få utfallen rätt. Idag kändes allt annorlunda och det gick väldans bra faktiskt. Gjorde mätning av kroppen och det såg bra ut. Tydligen är det inte många tjejer som har så låg fettprocent som jag har, utan enligt honom ligger jag i klass med en elitidrottare haha. Även muskelmassan ser bra ut, även om den ska bli något högre. Han undrar lite över mina mål, men jag har liksom ingen bild i huvudet. Det enda jag vill är att få känna mig stark. Stark nog att orka slåss ifall cancern kommer tillbaka och jag vill heller inte ha ont i min snart 35-åriga kropp. Jag vill varken gå upp eller ner i vikt. Jag är nöjd som jag är - men visst, rumpan kanske behöver åka upp en våning...
Sedan jag började med min nya kost för över ett år sedan och slutade med alla kakor och godis så har jag inte gått ner ett endaste kilo. Det tycker jag är lite häftigt.
Men äh, hur eller hur känner jag mig jättetaggad inför träningen på gymmet så nu kör vi detta 2 gånger i veckan i en månad till att börja med. Sedan fortsätter jag med min löpning kanske 2 gånger i veckan. Sedan har jag ju cirkelträning och step up här i byn som jag också vill gå på. Hmmm, inte lätt när man vill göra allt bara för att det är roligt. HURRA för att äntligen ha hittat tillbaka till träningen!
 |
| Lite gott efter dagens träning... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar