Less is more...

Sakta, men förhoppningsvis säkert, så är jag på väg åt rätt håll. Det är jag, mina tankar, min familj och mitt hem som står i fokus. Allt annat får helt enkelt stå åt sidan ett tag nu. Jag tycker om att bara vara jag. Bitterheten och avundsjukan som grävt sig djupt in i mig gör att jag trivs bra med att bara få vara själv. Jag planerar kök, tar in våren i hemmet, fixar, donar och sitter vid fönstret med min kaffekopp och tittar ut... tänker... undrar hur livet kommer bli... vill inte veta. Vi tar en dag i taget. Ibland är det lättare och ibland lite tyngre. Men trots klumpen i magen som så ofta finns där så känner jag samtidigt ett pirr över att få ett nytt kök, en hall som ska piffas till och lite sånt. Det gör mig glad och det är min egna lilla terapi i allt detta. Att få fokusera på annat, få mig att nästan glömma för en liten stund. Tankarna finns med mig hela, hela tiden och det det gör mig galen. Samtidigt känner jag att jag kan skratta utan att tänka på cancern för en kort, kort sekund. Det kunde jag inte för en månad sedan. Ibland undrar jag dock om jag någonsin kommer få känna mig riktigt jävla lycklig igen, utan minsta ångest. Men det kommer nog. Det tar tid såklart. Men det ska nog bli bra till slut... så snälla cancer, håll dig borta. Jag vill inte vara en del av dig igen. Jag hatar dig så!

En liten uppdatering...

Har skrivit så många inlägg sedan sist som bara har åkt i papperskorgen. Jag vet inte längre vad jag ska skriva riktigt.
Jag håller just nu många av mina tankar för mig själv. Känns bäst så.
Men jag mår förhållandevis bra nu tycker jag. Det är jobbigt emellanåt såklart, men jag ägnar mina tankar åt planering av nytt kök, äta hälsosamt och så släpper jag allt och jobbar lite.
Idag var jag ute och sprang också. Första gången på väldigt länge... eller ja, allt är ju relativt... men för mig var det ett helt liv sedan. När jag tänker tillbaka på tiden som gått så känns det så fruktansvärt surrealistiskt. Nästan som att man vaknat från en mardröm och så håller sig den där känslan i magen kvar lite extra för drömmen var så stark.
Nu är jag mest orolig för att få uppleva den där känslan en gång till. Den där känslan som gjorde så fruktansvärt ont så man knappt visste vart man skulle ta vägen. Där vill jag aldrig hamna igen och gör jag det så ska kroppen vara stark. Jag undrar bara hur jag ska orka hålla mig så hälsosam, men till slut blir väl även kosten en vana hoppas jag. Och löpningen som jag var så duktig med innan jag blev sjuk. Vet inte om jag kommer orka komma tillbaka till den på samma sätt, men jag hoppas det. Då sprang jag ändå oftast tre gånger i veckan och mellan 5-10 km, i alla fall i några månader ;-). Idag var det grymt jobbigt, men jag gjorde det i alla fall.
Men det roligaste i mitt liv just nu är planeringen av mitt nya kök. Äntligen ska det bli av efter 7 år av fult, gammalt, slitet kök. Tänk att man var tvungen att få cancer innan man verkligen bestämde sig för att det skulle bli av. Hade jag inte fått cancer hade vi inte tänkt på nytt kök nu. Men det är skönt att ha något roligt att fundera på, så det är nog en riktigt bra terapi för mig.
Sedan har jag gått och blivit kär... i en tapet. Den kärleken är något alldeles extra. Sådär så man blir alldeles pirrig i magen.
Nu ska jag äta och sen sova. Saknar ni mig här så finns jag mycket mer på Instagram. Puss på er!

Glassugen!!!

Jag är så galet glassugen att jag snart dör!!!
Att inte "kunna" äta skräp när man känner sig ledsen är riktigt riktigt jobbigt. Det brukar vara min medicin...
Sa till Niklas att köpa glass på vägen hem från jobbet nu, men så får jag sån ångest att jag börjar gråta. Som tur var fanns inte den glassen så jag hoppar över det helt. Känns bra även om hela kroppen skriker efter glass. Blir så ledsen. Ibland är det fruktansvärt tufft och särskilt fredagkvällar när man gärna plockar fram gott.
SKITÅNGEST :(!!!

Och så ett provsvar...

Scanningen jag gjorde förra veckan visar på att jag inte har några synliga spår av cancern just nu. Önskar jag kunde känna glädje, men enorm lättnad får duga. Kroppsligt mår jag bra, men själsligt är det åt helvete. Men det blir nog bra...

Så nu börjar vi väl firandet med en ren bil...

Den som väntar...

Sist ringde min läkare vid 20.30... så än finns det chans att få ett svar ikväll. Det här är tortyr så jag äter väl lite gott under tiden....

Det lilla...

Började inte dagen särskilt bra idag. Vaknade tidigt med en jobbig känsla i magen på grund av en dröm jag hade. Det var lika bra att kliva upp även om jag egentligen hade kunnat ligga kvar en bra stund till. Den jobbiga känslan följde med mig, men lämnade mig när jag kom till jobbet. Började redan klockan 7 i morse och det var verkligen mysigt! De tidiga morgnarna på jobbet har jag saknat och mötena med föräldrarna. Vissa möten värmde enormt idag och det hade jag sedan med mig hela dagen. Känns härligt när man ser föräldrarna glada över att man är tillbaka även om det känns jobbigt alltihop.
Så även om jag bara jobbar halvtid så känns det nu som att jag verkligen är tillbaka och det känns bra.

Solen sken så fint idag och på vägen hem stannade jag förbi stadsmissionen och fyndade lite Ittala-saker. Det gjorde mig glad. Men så kom ångesten krypandes från ingenstans. Som vanligt när man minst anar det. Jag såg folk i sina trädgårdar, folk som satt och solade i ett litet hörn. Underbara vårsol!
Fan ta dig jäkla cancer som förstört min kärlek till vårsolen! Nu känner jag mig bara bitter. Bitter över att folk fortfarande kan njuta av solen medan den bara ger mig ångest. Livet är så jäkla orättvist! Missunnar ingen, utan är själv bara ledsen över min egna situation.
Tog en stund för mig själv med kaffekoppen på min inglasade altan innan jag hämtade barnen. Solen värmde så skönt genom det öppna fönstret. Ångest! Tryckte i mig fyra kanelbullar. Ännu mera ångest!
Kände mig riktigt jäkla ledsen över att inte kunna sitta i solen och njuta som alla andra gör den här tiden.
Känner bara bitterhet och avundsjuka. Orkar inte se folk som fixar i trädgårdarna. Jag gör fint här inne istället. Piffar, flyttar runt, dammsuger 10 gånger om dagen och håller mig för mig själv. Det känns bäst så.
Funderade på hur jag ens skulle kunna hämta barnen utan att börja gråta. Har jag väl börjat så går det liksom inte bara att sluta. Men jag hämtade dem även om känslorna vällde över.

Att ha ett huvud som säger ifrån är tufft. Jag vill och känner så en inre press av att börja jobba heltid snart. Det är mitt mål. Vissa dagar känns det så lugnt, men så plötsligt kommer dessa dagar - tyvärr alldeles för ofta. Ändå tycker jag att det går bra... på något sätt.
En del tycker jag borde gå och prata med ett proffs för att få ur mig allt. Jag har en sådan kontakt, men vet inte riktigt vad jag ska säga... mer än det jag säger här. Visst, jag kan gråta ut och säga en massa om vad jag känner men jag vet inte riktigt hur det skulle hjälpa mig. Hur eller hur så orkar jag nog inte just nu, utan jag får helt enkelt hjälpa mig själv till att må bättre. Hjälper ett nytt kök, ja, då får det vara så. Det är värt alla pengar i världen!

När inte längre solen gör mig lycklig utan bara ger mig ångest, så får man hitta lycka på andra sätt...

Som lite ommöblering med nya fynd på min lilla hylla.

  

...eller lite nya färger i soffan som nu har en ny plats i rummet.

 

Snart snart känns det nog lite bättre och under tiden är det nog bäst att jag stänger dörrarna för omgivningen. Att vänta på provsvar är grymt jobbigt, men jag försöker alltid tänka att det kunde varit värre. Jag kan ändå skratta och gråta i samma mening, himlen är fortfarande blå där bakom molnen och jag kan pussa barnen god natt varje kväll trots att vi inte alltid är sams under dagen. Det är väl ändå det som betyder något?!

Loppis

Vårvädret har fortsatt även idag. Vår betyder rensning. I år igen plockar jag upp en stor kasse från källaren, full med gamla fina barnkläder, och tänker att NU... Så fotar jag några stycken, plockar i resten i kassen och så orkar jag inte mer. Några få kläder lyckades jag i alla fall att fota och lägga in i en liten Loppis-mapp på Facebook. Inte mycket, men lite av det fina som jag ändå känner är värt mödan. Får se om jag får ett nytt rycka snart igen - ja, om man nu kan kalla detta lilla för ett ryck. Inte vet jag! Är ni nyfikna så kommer länken HÄR.

Idag var jag äntligen på jobbet igen. Så skönt att få komma hemifrån och göra lite nytta på annat håll och träffa några andra än Niklas och barnen - även om jag såklart trivs rätt bra här hemma i min lilla vrå. Men ja, ni fattar ;-)...
På vägen hem från jobbet passade jag på att köpa lite fina påskliljor för att piffa till det här hemma. Blev så vårigt och fint så! 

En kopp kaffe ute på altanen är ljuvligt.

Gult blir man glad av helt enkelt.

 Inget svar från läkaren idag heller. Imorgon har han nog inte möjlighet att ringa så antagligen och förhoppningsvis får jag veta något på torsdag. Usch för att vänta... Tror jag klurar på kök istället ;-).

Gott och blandat...

Kräksjuka, köksplanering, sol och en lång väntan på provsvar. Känslorna är blandade milt sagt ;)...

Eftersom vi är hemma och kurerar från magsjukor hos barnen så har vi hållit oss rätt isolerade i x antal dagar. Men solen har ju kikat fram så det har även vi. Ava har fått en större cykel vilket gör det väldigt mycket lättare att ge oss ut på lite längre cykelturer. Underbart skönt tycker både hon och vi. 

Är man då också hemma med pigga barn på grund av tråkig magsjuka så kan man göra många stopp längs vägen när man är ute och rastar Leia. Så det gjorde vi idag...

Ilon sitter fast...

Tänk att de faktiskt kan samarbeta ibland..

Nice!

Köksplaneringen går framåt. Jag (eller vi?) är mer och mer klar på vad jag (han godkänner iaf) vill ha, men inte hur vi ska ha det. För att veta om vi ska slå igen en vägg mellan vardagsrummet och köket så var jag igår tvungen att möblera om i vardagsrummet. Så därför står soffan framför två dörrar där vi funderar på en hel vägg. Det är klurigt ska ni veta... Samtidigt är det skönt att få något roligt att fokusera på. Det är ett måste för mig just nu... Jag trivs i alla fall efter att ha möblerat om lite. Det känns som nytt utan en massa nytt. Härligt!

Imorgon blir det jobb för mig, vilket ska bli himla skönt! Jobbar halvtid nu och det känns bra. Tyvärr har många dagar gått bort sedan jag började jobba, så jag hoppas verkligen det här var sista på ett tag nu. Känner att jag behöver ha dessa dagar som känns lite som en startsträcka till heltid igen. Från början kändes det som att det kunde bli heltid typ direkt, men efter att ha jobbat lite så inser jag att det tar mycket mer på mig än vad jag trodde från början. Det sitter mycket i huvudet och trots att jag har underbart stöd ifrån mina älskade kollegor så inser jag att jag har en bit kvar. Men det ska nog gå bra och ganska så snabbt hoppas jag. Nu väntar jag ju på provsvar och det är alltid lite småjobbigt för var dag som går. Kanske kanske får jag svar imorgon....

Min lunch. Surdegsbröd med massa gott på.

Är grymt trött på att tänka på vad jag äter och galet sugen på mycket nu. Efter att ha genomlidit helgen och verkligen stått emot allt gott jag velat äta så bestämde jag mig idag för att det är helt okej att fuska ibland utan dåligt samvete. Jag måste leva även om jag är rädd för att dö... Så krasst är det! Inte för att jag just tänker på döden jämt, utan jag är snarare rädd för att få en ny tumör som ska ställa till det för mig. För att förhindra det tror jag maten i alla fall gör lite nytta. Det säger i alla fall de som vet lite mer... Så jag försöker väl kämpa på så gott det går, även om det är riktigt svårt ibland.

Nu ska jag ge mig in i köksvärlden för att hitta inspiration. Det får mig att pirra i kroppen av lycka. Äntligen äntligen ska jag få ett nytt kök. Det är jag väl värd efter år utan diskmaskin, ett litet kylskåp och brunt kakel. So long...

Höga berg...

Livet består av höga berg och djupa dalar...

inte undra på att det känns tungt ibland.

Från semla till...

Ja, vad ska man säga?! Semlan kom snabbt upp igen och nu ligger han här på soffan...
Får hoppas det var semlans fel eller att vi andra helt enkelt klarar oss från magsjuka. Ja, och att Liam såklart snabbt piggar på sig och slipper kräkas mer. Magsjuka önskar jag varken mig själv, mina barn eller någon annan... eller jo, min värsta fiende, om jag nu hade någon, kunde gärna få en släng av en rejäl magsjuka. Det vore rätt åt denne.
Att vabba imorgon var verkligen inte vad jag behövde nu. Känns riktigt pissigt faktiskt. Hade behövt den här veckan på jobbet, men nu blev det inte mycket av den. I tre månader när jag varit sjukskriven tror jag inte barnen varit sjuka en endaste dag. Är det inte typiskt?! Men ta med sig en magsjuka till jobbet blir nog inte så poppis så vi håller väl oss här hemma några dagar nu... bitter? Ja, lite faktiskt. Men mest ledsen över det mesta just nu...

PET/CT-röntgen

Röntgen igår gick bra... eller ja, jag fick inte panik i alla fall, även om jag vissa stunder fick känslan av klaustrofobi. Först fick vi gå genom en lång korridor, in genom två stora dörrar med varningstriangel på. Kändes skumt och som att man blev förvisad bort från övriga röntgenpatienter. Där satt en kvinna och väntade på sin man som var inne på röntgen. Hon stank, alltså verkligen STANK, rök, sunk och ja... lite så man tyckte synd om henne, för frågan är om hon ens hade något hem och hade hon det så måste det lukta förfärligt där. Men även om jag tyckte synd om henne så tyckte jag samtidigt synd om mig själv som var tvungen att sitta där. Det var en stickande lukt inne i den lilla lilla korridor där vi fick sitta på rad och bara vänta. Jag valde att gå på toa, sprita händerna och sitta och lukta på dem för att inte få panik. Efter en stund fick jag byta om i ett bås och sedan tog de blodsockret som var bra. Tur det, för annars hade jag fått åka hem igen.
Var på fastande mage, så magen började kurra lite lagom högt. Kunde bara tänka på MAAAT!!!

Snygg som få, men redo att bli radioaktiv.

Sedan inväntades tiden. Prick 14.20 var det dags att spruta in det radioaktiva tjofset. Hon tog fram en metalltub och det började pipa. Det pep och pep och hon sprutade snabbt in medlet som följdes av koksaltlösning. In i en ven, in i blodet. Sedan var det dags att vila i en timme, i samma rum som kvinnans man. Med ett skynke emellan. Men han luktade inte så farligt ändå.
Niklas hade nog gärna velat byta hans lilla stol mot min sköna fåtölj. Då han jobbat natt och sedan kört 3 timmar till Linköping så började det ta ut sin rätt..
 

Vatten, vila och en skön fåtölj. passar mig perfekt!

Jag fick dricka vatten, kissa, läsa, dricka lite till och kissa en sista gång. Sen blev jag fastspänd på en brits och inkörd i en röntgengrej. Musik på och sen var det dags för 45 minuters vila, panik, inte-klia-på-näsan, funderingar, oro, drömmar... Fick koncentrera mig så jag inte skulle drabbas alldeles för mycket av klaustrofobi. Just att ha fastspända armar är ju sådär kul... Men så var det äntligen klart och jag överlevde. Så nu är det bara att vänta...Jäkla väntan!

På vägen hem fick jag äran att köra medan Niklas skulle sova. Hatar att köra när det är mörkt pga alla djur som rör sig i mörkret. Igår kväll var inget undantag. En ensam liten hjort fick jag snällt bromsa för och 200 meter längre fram fick jag släppa över en hel flock med hjortar. Tack för att jag slapp köra in i den flocken!

Det var mycket tankar i bilen hem, men mest var jag bara trött. Somnade totalt utmattad och vaknade av Liam som väckte mig tidigt på morgonen.

Idag var det dags för dag nummer två på jobbet. Gick inte alls så bra som i måndags. Tror alla känslor kom ifatt mig. Säkert både pga röntgen igår, men också för att man är tillbaka i verkligheten. Man ses ju som rätt frisk nu, men känner sig inte så. Långt ifrån det.
Allt kom över mig och efter att ha känt mig ganska stark så inser jag att jag verkligen inte är det. Fick gå ifrån och gråta lite, sen var det bara att bita ihop. Var glad att jag bara skulle jobba till 12, då jag kände hela tiden att jag var nära till tårar.
Hämtade Ava på förskolan och tårarna kom när hennes fröken och jag stod och pratade om allt. Fick bita ihop när jag hämtade pojkarna och kände egentligen att jag inte alls ville gå dit utan bara lägga mig hemma på soffan och blunda.
Ringde försäkringskassan för att anmäla att jag börjat jobba igen... ja, började såklart gråta då med. Så idag är det en riktig gråt-dag idag.
Vet att det brukar komma ifatt mig förr eller senare efter att ha gjort något, som operation, röntgen eller liknande. Eller är det just att man är tillbaka till verkligheten och blir påmind om hur allt var. Eller att man just inser att man inte mår så himla bra.
Äh, orkar inte analysera en massa, utan dagen har varit jobbig helt enkelt. Gillar inte att tappa kontrollen och just nu har jag ingen kontroll alls över mina känslor. Men det ska nog bli bra, någon gång. Även om det idag känns långt bort tills man ser ljust på tillvaron igen så ska det nog komma en vacker dag.
Vi tar en dag i taget helt enkelt... igen.

Gjorde i alla fall barnen lyckliga och kom hem med semlor.

Jobbiga tankar....

Måste verkligen sova snart, men så kommer dessa jobbiga tankar smygandes.
Pratade med min läkare idag. Har ett beslut att ta och jag velar fram och tillbaka. Han tycker vi ska vänta med att fundera tills vi har fått provsvaren från scanningen. "Visar det något på dessa provsvar så förändras allt igen" - ja, min läkares ord... Även om jag är medveten om allt som kan hända så försöker man ändå tänka bort allt sådant. Nu tror vi inte att det kommer visa något, men självklart blir man orolig.
Och även om det inte visar något så fortsätter oron. Denna jäkla oro. Kommer den någonsin att försvinna?! Dottertumörer fasar jag för... usch, gillar inte det ordet. Det är min stora skräck just nu.
Läste idag på Ung Cancers sida på Facebook, "många känner sig som ”skadat gods”, deras självförtroende sviktar och rädslan för framtiden tar över vardagen". 
Just det där att man känner sig som skadat gods eller att det saknas en bit av en själv, som att man blivit stympad, stämmer så väl. Man undrar om man någonsin blir hel igen.
Och armen. Usch, den känns äcklig! Har fått tillbaka mestadels av rörligheten, vilket känns underbart skönt. Det trodde jag aldrig för tre veckor sedan. Säkert Gran Canarias värme som mjukade upp det sista ;-). Och även om jag mest badade för att svalka mig så passade jag samtidigt på att simma lite, vilket kändes som en bra träning för armen.
Men känseln har dock inte kommit tillbaka och det är fortfarande svullet under armen. Att sakna lite känsel borde inte vara så farligt, men det är ändå på ett väldigt stort område - i hela armhålan och nästan hela utsidan av överarmen. På överarmen gör det ändå väldigt ont om någon stöter emot, så där är väl känseln på väg tillbaka förhoppningsvis. I armhålan kanske den aldrig kommer tillbaka. 
Vi får se...
Jag tycker ändå det är skit och fruktansvärt onödigt att jag och många andra ska behöva drabbas av denna sjukdom. Den förstör så mycket, även om den inte alltid tar livet av en...

Vår semester i bilder...

Det finns inte mycket att säga om vår semester i Maspalomas, Gran Canaria, med mamma, pappa, min man Niklas, våra barn, min bror Danne, hans Malin och deras två tjejer. Bilderna får tala...

Tog en busstur till Puerto de Mogán.

Söta små tanter på promenad.

Mamma fyllde 60 år och blev väckt av skönsång. Liams frisyr är klart bäst.

Fina bror-familjen

Hipp hipp hurra för mamma!

Kvällssol på balkongen.

En varm dag i Playa del Inglés

Jag och min älskade familj!

  

 

 

Ansiktsmålning vid miniklubben...

Idén kändes ju bra tills det var dags för bad i poolen...

Många dyk och simtag blev det.

En drink...

... eller två...

...eller kanske tre...

Undrar om 100 jordgubbar räcker... hon åt massor, varje dag!

Promenad på hotellområdet.

Promenad i öknen bjöd på dromedarer, nakna män och härliga sanddynor.

Finaste Ilon...

... som slutade såhär de flesta kvällarna.

Hemresan drog bara ut på tiden cirka 6 timmar...

Tack bästa mamma och pappa för en underbart härlig resa. Älskar er!