Radiointervju!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/547431?programid=4301

Cirka 15 minuter in i programmet kan man höra hela intervjun med mig. Låter inte riktigt så hemskt som jag trodde det skulle göra, så jag skäms bara lite lagom. Jag hoppas iaf det hjälper någon och ja, jag är ändå lite stolt att jag gjorde det. Det kändes jobbigt innan, men nu är det gjort!

Tyvärr är det ju inte bara jag som drabbats och att höra mig prata om det på radion blev lite för mycket för ett av barnen. Tankarna kom tillbaka och rädslan över att jag ska dö gjorde sig påminda. Det känns och det är då jag undrar om det verkligen är rätt att synas såhär. Samtidigt kan det säkert vara skönt att släppa ut såna känslor ibland och när det pratas cancer så är det självklart att mina barn tänker på mig och känner en oro. Vi har därför pratat om det ikväll och jag har förklarat varför jag väljer att prata om det. Förklarat att kanske får jag någon att kolla sig i tid och därmed slipper utvecklad cancer. Jag tror de förstår och tänker att jag gör något bra. Men det är inte lätt det där...

Bjuder på snyggaste bilden från SR ;)

Barometern och P4

När P4 Kalmar ringer för att fråga om jag kan ställa upp på en intervju med anledning av melanomdagarna så tackar jag snällt nej. Radio är liksom inget för mig... ändå sitter jag några timmar senare hemma i min trädgård i gassande sol med en mikrofon upptryckt i ansiktet. Hur blev det såhär?!?

Imorgon är det väl bara så att radion får vara på och jag får skämmas ögonen ur mig. För att höra mig själv är verkligen ingen favorit, men jag vill ju ändå höra hur intervjun blev... äh, fy bubblan!!

För någon vecka sedan var jag med i vår lokaltidning Barometern. Blev väldigt mycket mer uppmärksammat än Året Runt då typ alla här omkring läser just Barometern. Och vem kunde missa reportaget?!?! Typ ingen då jag täckte i princip hela framsidan!! Det hade jag ju inte riktigt räknat med, men förhoppningsvis fick jag någon att boka tid på hud eller hos sin husläkare för att kolla sina fläckar. Det är väl egentligen allt jag vill med att synas. Egentligen tar det rätt mycket psykiskt på mig då man blir så påmind om allt som varit och allt det jobbiga i mitt liv. Så en dipp har jag lyckats vara inne i de sista veckorna, men det har säkert även med vårsolen att göra. Så tänk på era kroppar nu och sola med förnuft... och hör ni någon intervju imorgon, nämn det inte för mig ;).

Billig livförsäkring...

Snart infinner sig den europeiska melanomveckan. Se det som en självklarhet att en gång om året låta ett proffs kolla igenom din kropp på fläckar. Hade jag gjort det hade jag antagligen sluppit all cancerskit och den hade plockats bort i tid. Lätt att vara efterklok, men jag grämer mig dock inte, utan nu är det som det är. Men kanske kan mitt misstag hjälpa någon annan att upptäcka en farlig fläck i tid. Var rädda om er!

Året Runt

I februari någon gång ringde en journalist upp mig från tidningen Året Runt. Hon skulle skriva ett reportage om hudcancer inför våren och sommaren och frågade om jag kan tänka mig att ställa upp på intervju. Jag vill såklart att hudcancer och Malignt Melanom ska uppmärksammas så mycket som möjligt, både för att vi alla behöver bli bättre på att skydda oss i solen, men även för att vi ska skydda våra barn ännu mer. Idag kommer ett nytt nummer av Året Runt ut och där kan man läsa om just mig och min cancer. Spännande, då jag inte sett själv hur reportaget blev. De fantastiska bilderna är tagna av Mikaela Lindholm. Varför ett barn saknas på bilderna är för att de själva fick välja att vara med och Ilon ville absolut inte. Lite synd då bilderna blev fina, men bra att han gör som han vill. Han är väl helt enkelt som sin pappa ;)...

Sommarvärme och sol

Vilken underbar eftermiddag och kväll det blev. Slutade tidigt så jag passade på att åka till gymet en runda. Har varit lite si sådär med det den sista tiden vilket stör mig eftersom jag ändå tycker det är rätt okej när jag väl släpat mig dit. Men det är precis så det känns just nu - jag får släpa mig dit. Desto lättare känns det när jag går därifrån :-).

När jag väl kom hem sprang barnen barfota ute och det var verkligen underbart varmt för att vara april. Eftersom jag fortfarande hade gymkläderna på mig så passade jag på att springa en runda då Leia ändå skulle ut (för springa däremot tycker jag är rätt kul faktiskt). Var länge sedan hon fick följa med på mina rundor då jag helst springer utan en hund som ska stanna och göra sina behov titt som tätt. Nu var det ju ändå så att det var hon som behövde komma ut och inte jag... insåg dock rätt snabbt att det var varmare än jag trodde. Min långärmade åkte av redan efter 1 kilometer och Leia hade jag bakom mig halva rundan, trött och varm som bara den. Tur att vi halvvägs sprang förbi en liten sjö där jag tänkte att hon kunde få dricka lite. Bada brukar hon inte riktigt gilla... hmmm, gällde visst inte idag?!?!

 

Det är sådana här dagar som det är helt fantastiskt att man faktiskt tycker om att springa. Det ger mig ett sådant lugn som jag inte kan få på något annat sätt. I förrgår sprang jag 15 km innan jag blev upplockad av Niklas som skulle till sin träning. Hade inte räknat med att komma så långt, men Niklas blev sen och därmed fick jag mer tid. Gnällde då, men inte idag ;-)...

Med våren och solen kommer även en liten ångest som ligger och gror. Barnen börjar få söta små fräknar - det blir fler och fler ju äldre de blir. Jättefint! Har inte smort in dem än i år, men nu känner jag att det är dags. Ilon hatar det och tänkte minsann inte alls låta mig smörja honom. Åh, då vill jag bara skrika! Är ju så fruktansvärt rädd att det ska ligga i generna och att de ska få det när de blir äldre. Hur förklarar man det lite fint?! Jag är ju som en öppen bok och kan inte riktigt vara tyst eller hålla tårarna borta när jag är på det humöret. Idag började jag gråta när jag försökte förklara för honom att jag inte vill att de ska få cancer och att när jag var liten så smorde vi inte in oss på samma sätt. 

Han försökte trösta mig och sa att jag inte har cancer längre. Tänk så enkelt det är i deras värld. Men jo, jag har cancer, även om läkarna inte kan se någon cancer i mig just nu. Men jag känner mig som en tickande bomb. Jag tror att det kommer tillbaka. Inte idag, inte imorgon, men om ett år eller två. Det är så det känns. Jag hoppas bara vi hittar det i tid - eller såklart att det aldrig händer. Men jag oroar mig inte så värst mycket över just det. Jag bara avskyr situationen. Att jag inte längre kan njuta på samma sätt av solen längre. Att sitta där i vårsolen och bara få njuta. Jag vill också! Jag tycker det är fint att bli lite lätt solbränd, men nu är det inte okej längre. Det suger faktiskt!

Men jag vet att jag är stark och blir starkare för varje dag. Jag vet att det kommer göra ont i magen även i år varje gång jag ser folk som solar på Instagram och på Facebook, men jag måste helt enkelt vänja mig. Jag måste få bort den jobbiga känslan i magen när jag ser pappa bli brun, när barnen har fått en svag T-shirtrand eller när Niklas går i landet och rensar utan tröja. Det gav mig ju aldrig magont innan. Jag SKA jobba bort det, men det tar sin lilla tid. 

FUCK CANCER!

Renovering!

Äntligen är Ilons rum färdigt!!! Golven målade, väggarna, dörrar, elementet, fönsterbrädan... tja, allt är helt enkelt tipp topp nu :). Har redan fortsatt in i Liams rum och ute i deras hall. Det rullar helt enkelt på bra nu... har t.o.m hunnit med en runda på 8 km och lite styrketräning den här veckan. Skönt!

Påsken

Snart är påsken över för den här gången. Har varit underbart och välbehövligt med fyra dagars ledigt. Tyvärr har Niklas jobbat hela helgen, men idag är vi hemma allihop. Min påsk har i stort sett endast bestått av renovering. Jag har äntligen dragit igång med övervåningen och jag kämpar som en tok. I snart två veckors tid har jag målat gamla trägolv, dörrar, foder, väggar, element. Jag har slipat, lackat, skruvat och sprungit som en galning mellan övervåningen och källaren. Har inte tränat någonting alls, men har ont lite varstans på kroppen så antar att detta ändå räknas som lite träning. Det blir så himla fint och jag känner mig galet nöjd att jag orkar och kämpar på även om handen knappt lyder mig längre när jag drar penseln upp och ner längs dörrarna. Uppe är det pojkarna som har sina rum samt några garderober och en liten toalett där dock toaletten saknas och det endast finns ett handfat. Lite knäppt, men mysigt ändå. De har varsin ingång dit och det påminner ändå om att det är ett äldre hus, för vem sjutton hade byggt så 2015?! Ett rum med endast ett handfat... Trägolven på övervåningen plockade jag fram för flera år sedan när Niklas var iväg och jobbade i Karlshamn. Slet som en gnu med att få bort plastmattorna som låg där och vips så fanns det fina trägolv där under. Sen har inget mer hänt - förrän nu. Det är oftast så jag gör. Drar igång projekt när Niklas inte är hemma. Han är rätt van vid det. Som att släpa möbler upp och ner för trappan för att jag vill testa att byta rum. Sånt gör jag när han inte är hemma vilket resulterar i att jag tar mig lite vatten över huvudet och han blir oftast indragen där på slutet. Så gjorde jag även när jag var liten. Skulle jag möblera om så gjorde jag det tyst som bara den för att pappa inte skulle höra mig på nedervåningen. Blev det inte bra så flyttade jag bara tillbaka så visste han inget. Blev det bra, ja då var det redan för sent att säga att jag inte fick.
Idag ska vi byta handfatet i lilla rummet och sätta socklar i Ilons rum. Sedan är de rummen färdiga. Underbart! Igår målade jag väggarna och elementet i Liams rum samt grundmålade golvet, så idag är det bara att fortsätta.

Och ja, godis har jag ätit i påsk. Fy sjutton!!! Tar man en så är det kört. Det vet jag ju. I över ett år har jag hållit mig borta i från det, men oj vilket gift det är... ett farligt gott gift ;)! Men nu får det vara slut på det och snart får jag ut och springa igen. Ska bara måla lite först.... puss och hej!

Tranan och provsvar...

Inatt kommer Tranan. Hur konstigt som helst och inte alls så självklart hos alla. Jag är uppvuxen med det liksom många andra i den här delen av Sverige. Man hänger upp en strumpa på kvällen och på morgonen när man vaknar ligger det något gott eller annat kul i strumpan. Det är alltså Tranan som har varit på besök under natten. Hur den tar sig in kan man fundera på länge och väl. Förra året hade vår Trana dragit in jord här på altanen och påskfjädrar hade den tydligen tappat också?!? Påskfjädrar?!! Ja, visst måste det varit en konstig Trana, så man kan förstå att barnen inte är helt förtjusta. Alltså mina barn gillar idén att få något i strumpan. Ju större strumpa, desto mer får plats... Jättekul!! - tills strumporna är upphängda i barnens rum och de kommer på att det ska komma in en trana i deras rum medan de sover. Då är det inte lika roligt längre. De skrämmer upp varandra så det slutar alltid med att strumporna får hänga ute på altanen och jag får se till att det är ordentligt låst. Sedan ligger barnen rädda i sina sängar och tycker inte alls att det låter särskilt kul med att det kommer en stor fågel hit på natten... det spelar ingen roll att äldsta snart är 10 år ;).
Så nu hänger det tre fula strumpor där ute på altanen och barnen somnade till slut, smått nervösa... vi får väl se om Tranan tar sig in på altanen under natten utan att Leia väcker hela huset och skrämmer bort den. Snacka om nitlott i så fall!

I söndags var jag ute och sprang. Snabbt som tusan i skogen bland stockar och sten. Just då ringer min läkare med bästa beskedet. Ingen cancer syns i varken lungor eller buk samt så har mitt blodvärde stigit till normalt. Fortfarande lågt, men normalt. Så himla skönt! Nu får jag äntligen en liten paus tills i juni då vi ska ses igen. Röntgen ska vi vänta med i 6 månader nu efter att ha röntgats var tredje månad sedan mitt cancerbesked... ja, och så lite andra slags röntgen och koller där emellan. Inget har lämnats åt slumpen. Men nu tar vi en välbehövlig paus. Tufft när våren är på intågande, men jag känner mig stark. Ja, så länge jag gör på mitt sätt... stark blir jag till exempel av att springa - både i kropp och själ. Förra helgen sprang jag mitt längsta någonsin - nästan 16 km på 1,5 timme. Galet nöjd :)!!

Nähe, snart dags att sova så Tranan får en chans att hälsa på. Puss och god natt!

Utan mål och röda blodkroppar...

I söndags snörade jag på mig löparskorna för att ge mig ut på en långrunda utan tid, distans, musik eller mål. Jag springer ytterst sällan utan musik. Det är musiken som drar mig framåt när benen inte orkar längre. Men nu tänkte jag testa något nytt. Det var årets första riktiga vårdag. Varmt som tusan! Svårt att klä sig rätt när man inte riktigt är van vid värmen, så svettigt blev det då jag inte vågade klä av mig för mycket.
Sa åt Niklas att vara beredd på att ta bilen för att hämta upp mig på vägen. Rundan jag tänkte springa ligger på säkert två mil och det var jag verkligen inte upplagd för. Mitt längsta sprang jag helgen innan och det var på nästan 14 km. Nu var det t.o.m lite dagen efter då vi var på min brors 40-årskalas kvällen innan. Men ja, jag begav mig av medan Niklas serverade mat till barnen och deras kompisar. Bra fördelning här hemma ;-)!
Kändes trögt i benen i början, men som oftast så släppte det efter några kilometer. Hela 13 km orkade jag i mitt vanliga, något för höga tempo för längre distans, och sedan var jag totalt slut och kräkfärdig. Men nöjd som bara den! Niklas hämtade upp mig och jag kände genast att jag måste göra såhär snart igen.
Idag tog jag en runda efter jobbet. Sprang dock slingan här i närheten, men tog lite småstigar vid sidan om. Verkligen jätteroligt när man får hoppa över grenar, sick sacka mellan stenar och uppför branta backa och över broar. Det bästa är att rundan är ganska kort så man kan köra så många varv man orkar och sedan springa hem. Vågar knappt påstå att jag inte känner mig helt kry just nu, men behövde få komma ut lite. Höll högt tempo och vägrade sakta ner trots att benen var grymt trötta efter styrketräning igår. Dryga fem kilometer blev det och det kändes alldeles lagom idag. Ljuvligt med solen som tryckte sig genom trädkronorna. Tycker våren är jobbig med solen som kommer som ett brev på posten, men när jag springer kan jag bara njuta av naturen och av livet. Balsam för själen!

I söndags ringde förresten min läkare. Har känt mig sådär trött som de flesta gjort nu i vår. Känner dock att det är lite orättvist då jag äter väldigt bra mat nu för tiden så jag bad om att ta lite tester. Alla värden var jättebra förutom att mitt blodvärde var för lågt. Vet inte alls vad det beror på, men tydligen har jag för få röda blodkroppar. Har ingen aning om vad det betyder och när vi hade lagt på så började jag googla. Alltså google... tänk så mycket lättare livet var innan det fanns. Jag tror egentligen det är rätt lugnt då det inte var alarmerande lågt, men klart jag börjar fundera. Om två veckor ska jag ta ett nytt prov för att se om det ändrats något. Det håller vi tummarna för. Samtidigt som nya proverna ska tas så är det även dags för ny CT-röntgen av lungor och buk. Hurra vad jag älskar detta!! NOT!!!! Så ja, jag tränar mycket - det hjälper när oron smyger sig på...

Dansa mot cancer!

Igår var jag och barnen och tittade på barnens kusin som tävlade i dans. Några gymnasieelever på Jenny Nyströmsskolan hade gjort ett projektarbete "Dansa mot cancer" där frivilligt inträde (dock minst 1 krona) samt dansarnas tävlingsavgift som var på samma sätt, gick till Barncancerfonden. Så fint gjort och jag blir så rörd av allt sånt. Satt med gråten i halsen under nästan hela tiden när jag såg väggen med den stora texten "DANSA MOT CANCER". Jäkla cancer som ställer till det så mycket för så många. För barn... det borde inte få ske. Inte alls...

I hyfsat lugnt tempo sprang jag och två till en runda på 14 kilometer igår morse. Kändes inte alls särskilt tungt, även om benen var lite möra efteråt. Underbart! På cirkelträningen i torsdags körde jag på ordentligt hårt och väntade mig en tuff träningsvärk. Jag klarade mig dock ifrån det så jag antar att kroppen kommit igång rätt bra och jag TROR att mina kompressionstights hjälper till lite... faktiskt! Äsch, kanske inte, men jag älskar dem ändå! 

Trivs så bra nu och älskar årstiden. Lite, lite för kallt, men jag vill inte ha sommar. Inte än! Den snor så mycket av min positiva energi. Så nu njuter vi ett tag av snödroppar, knoppar i rabatten och solen som kikar fram lite då och då...

En mil!!

Har legat lite lågt med löpningen under hela hösten, men nu känner jag mig verkligen på G igen. Ikväll fixade vi en mil, Leia och jag, på straxt under 55 minuter. Känner mig galet nöjd! Att springa med en hund måste ändå vara bästa sällskapet. Hon håller den takten jag vill hålla (oftast!), man känner aldrig att man behöver bryta tystnaden, hon bryr sig inte om mitt flåsande och jag känner mig trygg på skogsvägarna... Kan inte bli bättre!

Bästa starten.

Att stanna upp och bara njuta av lugnet, det är ändå bland det bästa. Ibland kliver jag upp innan väckarklockan ringer... som oftast redan är satt med en stooor tidsmarginal. Idag vaknade jag en stund innan så jag hade nästan 2 timmar på mig innan det snart är dags att bege mig till jobbet. Det ger mig en massa skön tid till att ladda batterierna innan dagen kör igång. Jag startar med ett glas citronvatten tillsammans med D-vitamin från hälsokost. Äter en stor, god frukost och avslutar med en kopp kaffe. Ljuva morgontid. Men nu är det dags att väcka hela ligan innan jag ska bege mig till jobbet. So long!

Året Runt...

... ja, tidningen alltså. Faktiskt så ska lilla jag vara med i den. I april någon gång är det dags för ett reportage om Malignt Melanom, lagom när vårsolen börjar bränna på våra näsor. Vem längtar inte efter det?!? Jag älskar våren och sommaren - egentligen. Samtidigt är det sååå skönt att slippa bry sig om solen såhär i gråa februari. De få minuter den kommer fram kan jag med gott samvete vända mig mot den och blunda en stund - och njuta på riktigt. Jag slipper ångest över att tillbringa några timmar på stranden. Slipper känna irritation över alla solande människor som faktiskt kan njuta. Jag vill också kunna njuta av en dag på stranden, men det gör jag inte längre! Det är så himla orättvist!
MEN!!! Kanske känns det annorlunda den här sommaren... jag har faktiskt bara tagit mig igenom en sommar med hudcancer. Jag ska ta mig igenom många, många fler så lika bra att försöka vänja sig. Men fler borde oroa sig, inte bara jag. Fler borde tänka mer på hur mycket de solar och hur de ska skydda sig. Jag är inte ensam om att få hudcancer. Varje år får 3000 människor Malignt Melanom och av dessa dör så många som 500. Vågar inte påstå att siffrorna är helt rätt, utan jag kan minnas fel. Men många är det och det är skrämmande. Jag är gärna med för att upplysa och "skrämma" folk för att hjälpa till att minska solandet. En gång i tiden tänkte jag "det drabbar inte mig", men det gjorde det...

Deppigt, jag vet. Men egentligen mår jag toppen! Jag känner mig starkare än på länge... bara sisådär. Efter att ha klättrat uppför en lång lång backe så är det äntligen lite nedför. Jag var hos läkaren i fredags som kollade mitt ben och bäcken. Han tycker jag kan träna på och springa så mycket jag vill så länge jag inte får mycket ondare. Ändras smärtan eller något annat verkar konstigt så ska jag som alltid höra av mig. Hans vanliga ord när jag ska gå är de bästa "du vet Jennie, jag träffar dig hellre tio gånger för mycket än en gång för lite". Det tackar jag för!

Så i helgen sprang jag på hyfsat lätta ben och kände mig lycklig. Idag var jag på gymmet för andra gången och körde igenom mitt program som en där har gjort upp åt mig. Förra veckan kände jag mig låg, osäker och utan självförtroende. Han gjorde mitt pass efter den Jennie. En Jennie som knappt kunde få utfallen rätt. Idag kändes allt annorlunda och det gick väldans bra faktiskt. Gjorde mätning av kroppen och det såg bra ut. Tydligen är det inte många tjejer som har så låg fettprocent som jag har, utan enligt honom ligger jag i klass med en elitidrottare haha. Även muskelmassan ser bra ut, även om den ska bli något högre. Han undrar lite över mina mål, men jag har liksom ingen bild i huvudet. Det enda jag vill är att få känna mig stark. Stark nog att orka slåss ifall cancern kommer tillbaka och jag vill heller inte ha ont i min snart 35-åriga kropp. Jag vill varken gå upp eller ner i vikt. Jag är nöjd som jag är - men visst, rumpan kanske behöver åka upp en våning...
Sedan jag började med min nya kost för över ett år sedan och slutade med alla kakor och godis så har jag inte gått ner ett endaste kilo. Det tycker jag är lite häftigt.
Men äh, hur eller hur känner jag mig jättetaggad inför träningen på gymmet så nu kör vi detta 2 gånger i veckan i en månad till att börja med. Sedan fortsätter jag med min löpning kanske 2 gånger i veckan. Sedan har jag ju cirkelträning och step up här i byn som jag också vill gå på. Hmmm, inte lätt när man vill göra allt bara för att det är roligt. HURRA för att äntligen ha hittat tillbaka till träningen!

Lite gott efter dagens träning...

Löpning...

Jag är en periodare, så är det bara - på gott och ont. Inget allvarligt som tur är, utan det är just när det gäller träning och framför allt löpning. Jag höll igång riktigt bra för 1,5 år sedan. Hade en paus under operationerna och började sedan igen så snart kroppen var återställd. Det är en frihet att kunna springa, lyssna på musik och bara vara. Det är jag och mina tankar, alldeles ensam och aldrig känner jag mig så stark som då.
I höstas tappade jag sugen och tyvärr återkom den inte förrän nu i år. Jag har svårt att tvinga mig själv när jag inte är sugen. Jag lever lite efter att man inte ska göra något om det är tråkigt... eller jag försöker låtsas att jag gör det iaf. Såklart finns det saker man måste göra här i livet som inte är så särskilt roliga (ganska så många saker faktiskt när jag tänker efter), men springa eller träna är inget måste för mig. Det ska vara roligt och jag ska vilja. Nu vill jag igen och jag är överlycklig!
Jag försöker stoppa mig själv för att inte gå in för hårt genom att springa för ofta och för långt såhär i början. Är rädd att jag ska skada kroppen och särskilt då jag har problem med mitt bäcken och framsidan av låret. På fredag ska jag till läkaren för att se om han kan hitta vad problemet är. På fastande mage!! Blir hungrig bara jag tänker på det! Går annars hos en sjukgymnast som bänder och håller på. Gör ont som bara den och tydligen är jag rätt stel även om jag själv inte tycker det. Har inte hjälpt än, men man får väl ge det lite mer tid antar jag. Sedan tänkte jag även ta tag i träning av mina små muskler och börja på gym. Inte det roligaste, men vad gör man inte för att få en starkare kropp?! Jag ger det ett försök iaf. Så på måndag ska jag få ett träningsprogram av en PT där så får vi se om det känns bra. Träffade honom i måndags och från att ha känt mig lite hyfsad i form och koll på kroppen så kände jag mig totalt lost. Fattade inte ens hur jag ska andas. Så nu ska jag andas som en tok i föda-barn-ställning på alla fyra (nej, jag födde inga barn så!) och visa honom att jag gjort min läxa. Antagligen driver han bara med mig och njuter av att han kan få mig att göra i princip allt han ber mig om medan de andra pumpar sina muskler och skrattar åt mig.
Det man måste lära sig är att träningen blir väldigt mycket roligare med snygga träningskläder. Så är det bara. Helst ska de vara bra också. Igår sprang jag i nya, fina löpartights som sitter som en smäck. När jag provade dem i affären sa expediten att han kunde se starka lårmuskler på mig. Jamen eller hur!! Vem ser inte stark ut i sådana?! Mina underbara och ärliga barn tycker min rumpa är jätterolig att slå på för den dallrar så, men i dessa dallrar den ta mig tusan ingenting. Jag är verkligen redo för en vår i mina löparkläder!

Plånboken är tom, men jag är full av energi
i nya skor och tights. . 

Tröttast...

... är nog vi två! Niklas jobbar, Ilon sover hos en kompis och vi andra somnar snart framför Melodifestivalen.

Idag tillbringade vi halva dagen i Nybro sporthall för att kolla på Ilon och hans lag som spelade cup. Galet duktiga killar var det där ute på planen. Fortfarande så små, men det märks att de har vuxit under vintern. Jättekul!

Ingen har väl kunnat missa att det är alla hjärtans dag idag. Hjärta på det! Tur alla dagar är hjärtliga dagar då denna knappast går till världshistorien som den mest firade alla hjärtans dag-dagen.. Vi brukar i alla fall försöka fira lite, sådär lagom töntigt. Några geléhjärtan i en hjärtformad ask som vi inte ens gillar, men barnen blir glada. Några röda rosor som såklart är jättefina, men som oftast vissnar dagen efter. Niklas fixar nog mest något för att jag inte ska bli sur och för att han inte ska stå tomhänt IFALL jag har fixat något till honom. I morse sa jag dock att han inte kommer få något och direkt kunde han pusta ut. Lycka för honom!

Första året tillsammans satt jag på jobbet och knåpade ihop ett kort tillsammans med barnen på fritids där jag jobbade (faktiskt på samma ställe som jag jobbar nu, fast jag är på förskolan nu). Då firade vi en månad och jag var totalt förälskad. Det är jag ju såklart fortfarande, men kanske inte direkt på samma sätt som jag var då. Nu är det mer en vardag och man får ibland tvinga sig att stanna upp och se på den man en gång föll pladask för. Han är ändå mitt allt, min trygghet i livet. Min stora kärlek som jag ska leva med resten av våra liv. Man tar lite varandra för givet idag, även om vi för ett år sedan fick oss en rejäl tankeställare. 

En extra kram eller två har jag iaf fått idag. Liam och jag fick för oss att fixa semlor till familjen dagen till ära... som ingen ville ha. Jaja, det var ju snällt tänkt och som alltid så är det ju ändå tanken som räknas. Liam valde att äta upp den största, jag fick en egen special (gluten- och sockerfri), Ava åt grädden på en... och de andra står ute på altanen eftersom Liam inte orkade fler. Kanske äts upp imorgon av mindre kräsna om de inte är för torra. 

Puss och god natt!

När huvudet inte riktigt vill...

Livet går upp och det går ner. Höga berg och djupa dalar har jag skrivit om förut. Nu är jag lite i den djupa dalen, även om jag bara är en bit på vägen ner. Det är inte alls roligt. Humöret är inte alltid med mig och tankarna är många. Det mesta känns tufft och jag känner mig riktigt låg emellanåt. Lipig... Jag ska inte säga att jag kämpar med min kost. Den är min nya vardag sedan över ett år tillbaka. Men visst känner jag en saknad. Ibland är det riktigt jobbigt. Jag vill så gärna, men nu för tiden mår jag lätt dåligt av fel saker. Det kan jag ta... men det jag inte kan ta är att jag ibland ser ut som att jag är i femte månaden. Magen blir stor som bara den och stenhård. Känns inte rättvist när jag ändå är så "duktig". Sedan är jag inte duktig för vikten i sig. Den struntar jag fullständigt i. Jag är duktig för att jag är rädd för cancern. Jag vill göra min kropp starkare än cancerskiten. Men en stor, hård mage som gör ont är inte roligt. Inte när jag tänker väldigt mycket på vad jag stoppar i mig. Apropå vikten så har jag inte gått upp eller ner ett endaste kilo sedan jag lade om min kost. Tycker jag är lite roligt faktiskt. Antar att det är ett bra facit och att jag får i mig bra med saker.
Jag har kommit igång med träningen igen. Tränar mer när jag känner mig låg och därför blir det lite mer träning nu. Mår inte bra när jag kommer ifrån det helt som det var i höstas. Men nu är jag på banan igen och jag hoppas jag kan hålla igång lite lagom, även om det just nu blir lite mer.
Jag har ett problem dock och det är mitt ben. Det värker... typ hela tiden. Framsidan av högra låret är det. Har röntgat så vi vet att det inte är farligt. Men hur ska jag få rätsida på det?!! Det gör mig ledsen och irriterad. Det är jobbigt att ha ont och inte veta vad det är. Nu har jag testat tre gånger hos en sjukgymnast som tror det är mina graviditeter som har ställt till det då jag hade väldiga problem som gravid. Tre gånger har inte hjälpt hos honom, men jag ger inte upp. Har tid om 1,5 vacka igen. På måndag ska jag även till gymmet där jag inte satt foten på flera, flera månader. Känns väl sådär att gå dit, men måste ge benet en chans då jag allra helst bara vill ägna mig åt löpning. Ska träffa en PT för att se vilka övningar som kan passa mig. Sedan vill även min läkare se vad han kan göra för han tycker inte heller att jag ska gå runt och ha ont. Just nu har jag ju väldigt ont emellanåt och det gör mig rätt låg faktiskt. Känns som att det händer mycket just nu. Fullt i familjekalendern. Jag springer, jag simmar, jag cirkeltränar, jag går hos sjukgymnast, snart gym... Niklas tränar fotboll 3-4 dagar i veckan. Killarna hänger gärna på och är med lite vid sidan om samtidigt som de tränar med sitt egna fotbollslag. Ava har gymnastik och dans... och jag gillar det. Jag vill vara ĺite uppbokad. Känns lättare då. Ikväll var vi i simhallen hela familjen. Jag simmade 1000 meter medan de andra badade och hade roligt. Perfekt fredagsmys även fast vi alla var rätt trötta och sura på vägen hem. Tre barn bak i bilen är inte alltid de optimala. Men nu sover två i soffan och snart tre. Imorgon väntas träning för Niklas, cup för Ilon och discokalas för Ava. En alldeles perfekt lördag... och så alla hjärtans dag på det... kanske får fixa semlor till lilla familjen eftersom hela frysen är full av släta bullar ;). Kram på er!

Efter en runda i nya löparskorna...

Lördag och melodifestival...

Imorgon fyller vår mellan år... hela 8 år! Plutten! Kan inte låta bli att tänka tillbaka på en nyfödd liten plutt, en tjock liten Buddha vid 1 år och en krulltott som sov med vantar och hade en massa konstiga kläder vid 4 år... och nu är han stor, hela 8 år. Älskar fotboll, jakt och djur. Fin som bara den!
Idag fick det bli en tur till stan för att köpa lite presenter inför morgondagen. Inte lätt till någon som inte riktigt vet vad han önskar sig, men han blir nog nöjd.
Resten av dagen ägnade jag åt att dricka kaffe, baka, baka och så städa lite. Tror jag blivit bakgalen... bjöd barnen och deras kusiner på bullar så blev helt enkelt tvungen att baka fler... jag som inte bakat bullar på evigheter har nu gjort det två gånger på kort tid (fyra gånger om man räknar släta). Helt galet! Jag som inte ens vill äta sånt... tur andra äter mer än gärna och de som inte vill blir jag sur på (typ Niklas ;)).
Nu har vi dock klarat oss igenom första deltävlingen av Melodifestivalen. Ja, vad säger man?!? Not my kind of music!! Men barnen älskade (eller iaf låtsades älska) Eric Saade. Antar att de inte var ensamma...

Kan vi inte bara gå och sova nu?!!

Vabruari...

Jaha, då var vi inne i februari, även kallad vabruari - månaden då väldigt många vabbar... även vi.
Den här gången är det Ava som ligger pall i soffan med hög feber till och från. Hon håller ändå humöret uppe trots frossa då febern stiger till närmare 40 grader. Mina barn har en tendens att snabbt få hög feber, men tycker ändå de oftast är vid gott mod. Ibland är de läskigt varma, men jag är inte så orolig av mig. Jobbigare var det när de var mindre. Liam var ett år första gången han åkte på feberkramper. Inte långt tidigare hade jag läst om just detta på nätet så jag ändå förstod vad de handlade om. Han föll ihop och började krampa, precis som ett epileptiskt anfall. Usch, det är fruktansvärt och man känner sig så hjälplös. Jag vet att det är ofarligt, men man känner sig rätt liten ändå... Det var första gången han fick åka ambulans. Så började Tredagarsfebern som sedan slutade med en prickig Liam tre dagar senare. Sedan har det blivit några fler gånger och sista var när han var närmare 4 år och föll ihop på förskolan. Det hade blivit någon miss, så de som jobbade då hade inte fått informationen om att han hade haft feberkramper. Ambulansen kom och jag hann dit så jag kunde följa med till sjukhuset. I nästan 20 minuter var han borta innan ambulanspersonalen fick någon kontakt med honom. Det var hans sista anfall, vilket slutade med eeg för att utesluta epilepsi. Allt såg dock bra ut.
Även Ilon fick feberkramper vid Tredagarsfeber. Han var nog runt 1,5 år då. Slutade sedan med prickar efter tre dagar med hög feber. Just vid Tredagarsfeber stiger ju febern väldigt snabbt, så det är inte konstigt att de fick kramper just då. Men Liam fick även vid magsjuka en gång och endast vid vanlig förkylningsfeber. Nu slipper vi sådant, men har kräkande barn istället när febern blir för hög. Känns väldigt mycket bättre om jag får välja av de två ;).

Igår och idag fick det i alla fall bli vab för min del. En underbar rättighet vi föräldrar har här i Sverige och det tackar jag för.

Finaste lilla sjuklingen

Jag har ägnat dagarna åt att baka i min nya assistent. Herregud vad jag älskar den! Det har blivit släta bullar till vanliga semlor (2 gånger!), släta bullar till Jennie-semlor (utan gluten eller socker), kolakakor, dumlekakor, tekakor... ja, och sen lite goda, nyttiga kokosbollar. Känns lite som att jag har vuxit fast där inne i köket. Allt går i perioder, men ibland älskar jag verkligen att laga mat och baka - även om jag måste gnälla lite så Niklas hör :-). Jag har liksom ingen riktig stopp-knapp. Vad sjutton ska jag med alla semle-bullar till?! Jag äter ju inte ens och Niklas skulle aldrig få för sig att äta en semla bara för att det är gott och det ligger släta bullar i frysen. Liam åt knappt en hel innan han mådde illa... Jaja, kanske får ta och bli lite sociala och bjuda hem någon på fika. I helgen vankas det dock kalas för Ilon som blir 8 år, så för en gångs skull har jag lite förberett och slipper stå med andan i halsen när gästerna kommer. Semlor stod överst på listan när han får bestämma kalas-fikat!

Ilon i himmelriket!

Den ser tyvärr inte lika god ut, men var faktiskt helt ok.

Jag borde verkligen inte stå och baka en massa gott som jag ändå inte får äta. Det lockar ibland lite för mycket och även att jag faktiskt vill kunna tillåta mig att smaka någon gång ibland så har jag svårt att stoppa när det väl gäller. Kakor kan jag ändå ta en liten bit av och så är det bra, men bröd... Åh, jag älskar nybakat bröd!! Idag gjorde jag tekakor. Herregud, så galet gott!! Då går det ju liksom inte bara ta en och så är det bra. Nej, då äter jag en, två, tre... och kanske fyra. Försöker tänka att vad sjutton gör det?! Men jag är så rädd att trilla tillbaka nu när jag ändå mår så bra och trivs med min kost.

Nybakta tekakor slår det mesta...

Dumlekakor - men inte till mig...

Kokosbollar med hasselnötsmör och daldar. Riktigt goda!

Imorgon ser jag fram emot att jobba lite innan jag tar helg. Niklas jobbar natt så han får ligga hemma på soffan med sjuklingen. Det är nog helt ok för båda två då de älskar soffan ungefär lika mycket. Jag älskar ju fredagar och det är på jobbet man verkligen får märka av att det är just fredag. Så imorgon blir det fredagsmys för hela slanten. Nu tänker jag smaka en kokosboll innan det är dags för sängen.

Kram på er!

En stadig frukost.

Sedan jag var liten har frukost varit min absolut bästa måltid på hela dagen. Även om den då bestod av två mackor med ytterst lite smör och en kopp te gjorde inget. Det var ett viktigt mål för mig som jag aldrig skulle kunnat hoppa över. Lika viktig är den nu och då spelar det ingen roll hur tidigt eller sent det är. Jag kliver alltid upp en halvtimme tidigare än vad jag behöver för att i lugn och ro äta min frukost och ha en skön start på dagen. Frukosten får dock inte ta för lång tid att fixa fram då jag vill lägga tiden på att läsa tidningen och att äta. Sedan jag lade om min kost har det blivit lite klurigare att hitta god frukost som inte tar för lång tid att göra, men med planering så funkar det. Idag blev det resterna från gårdagens kvällsmat i form av en krämig hallonsmoothie gjord på bl.a kokosmjölk. Supergod med lite chiafrön, egengjord granola och toppad med frusna blåbär. Till det en bovetefralla med lite philadelphiaost istället för smör, sallad och kallrökt lax. Ett kokt ägg och en stor kopp kaffe. Mycket och otroligt gott. Det är inte alltid det ser ut såhär, men när det gör det så är njutningen total. Helt klart bästa tiden på dygnet trots att klockan bara är 6.30. Så ha en skön dag mina vänner.

Ett nytt år...

Det fanns en tid då jag var väldigt aktiv på den här bloggen. En tid som ibland bara känns som ett stort, svart hål i mitt liv. Att gå ett år bakåt i bloggen och läsa är som att återuppleva allt igen. Det gör ont i hela kroppen och det känns som en sådan där verklig mardröm som man äntligen vaknat upp ur och som man helst bara vill glömma. Samtidigt är jag så glad över att jag faktiskt fick för mig att starta bloggen när det var som värst. Att allt jag gått igenom finns nerskrivet med mina egna ord och bilder. En dag vill jag printa ut det för att ha i pappersform som kan sparas till mina barn. Kanske inte det roligaste att spara, men det är från en tid som påverkat oss alla i familjen väldigt mycket. Bloggen är viktig för mig.
Idag tycker jag ändå att jag mår hyfsat bra. Jag försöker hitta en balans i mitt liv. Det är inte lätt, men det går. Utåt sett ser jag nog ut att må väldigt bra. Det är i alla fall vad jag får höra av omgivningen. Jag försöker vända det till något bra, men det är svårt. Mestadels av mina ärr är inte synliga utan sitter inuti mig. Det är också de som gör ondast och påminner mig varje, varje dag. Inte en dag har gått sedan jag fick beskedet utan att jag tänkt på cancern. Alltså på riktigt! Inte en dag... knappt en timme om jag ska vara helt ärlig. Jag tänker på det sjukt mycket. Det behöver inte alltid vara att jag är ledsen, men tankarna finns alltid där. Känner jag mig ledsen förstärks känslorna och jag blir ännu mer ledsen. Är jag glad så blir jag sådär löjligt glad att tårarna lätt kommer... Kan sitta i bilen på väg till jobbet och lipa till en låt för jag är så lycklig just i den stunden, av den låten och den känslan i kroppen. Sedan kan känslorna ändras snabbt för att det kommer en sorgsen låt som gör att allt känns så ledsamt. Mitt humör är som en berg- och dalbana. Fråga Niklas ;-). Stackaren, han får helt enkelt bara stå ut. Det bästa är att han gör det också. Han känner ju också av ärren från tiden då vi knappt visste vad vi skulle säga till varandra. Allt var bara tomt och ledsamt.
Nu för tiden pratar jag inte så mycket med andra om hur jag känner, utan mer om hur det går med alla provsvar och så. Jag håller känslorna lite mer för mig själv. Det är lättast så. Kanske inte det bästa, men det underlättar i vardagen. Förut kändes det mer "tillåtet" att vara ledsen. Nu känns det mer som att jag borde glädjas åt att det ser bra ut. Men inombords är jag både ledsen och glad. Gläds såklart över bra provsvar, men är ledsen över att alltid få leva med oron. Ingen som inte har haft cancer kan förstå. Man kan försöka, men man kan aldrig förstå. Ett enda litet provsvar kan innebära katastrofala följder och det skulle inte vara konstigt om den dagen kommer. Ingen läkare skulle höja på ögonbrynen för det. Jag skulle vara långt ifrån ensam i så fall. Så många som får återfall 1, 2 eller 5 år senare och då är det inte alltid från en tumör lika stor som min. Man kan inte gå och vänta på ett återfall för det kanske aldrig kommer. Men man kan heller inte släppa den tanken. Jag hatar den där jäkla tanken! Hatar den!!

Det som har hjälpt mig enormt mycket är att fokusera på det som kan hjälpa mig när inga mediciner gör det. Redan från början sa min läkare att kosten, motionen och positivt tänkande är a och o. Dessa råd har jag haft med mig från den dagen.
Jag är kanske inte lika frenetisk som jag var i början, men då behövde jag det för att orka dagen. Nu har jag hittat en bra balans och tillåter mig ibland att falla, men bara lite så jag ändå kan ta mig upp igen. Jag har till exempel knappt rört på mig på flera månader, mer än några kortare hundpromenader i veckan. Nu är jag dock redo igen och ska försöka hitta bra träning som funkar för mig. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag tränar. Det känns lite kliché, men jag gör verkligen det. Känner mig så otroligt mycket piggare och blir på bättre humör så egentligen gynnar det alla i min omgivning ;-).
Kosten har jag skrivit en del om i tidigare inlägg och efter över ett år som sockerfri så kan jag ärligt säga att sötsuget är borta. Jag kan ta en kaka någon gång ibland, men ytterst sällan. Godis äter jag aldrig. Jag äter fortfarande inte kött, men fisk och skaldjur. Håller mig även borta från gluten och har minskat rejält på mjölkprodukter. Jag trivs bra med detta för annars hade det aldrig fungerat. Det har blivit lite av ett intresse. Ibland vill jag bara vräka i mig av alla onyttigheter i världen och ta en stor hamburgare på Mc Donald´s, men när jag väl tänker att jag ska unna mig så kan jag inte. Suget är inte så stort längre som jag ibland tror. Det är skönt! Jätteskönt! Älskar känslan av att stoppa i mig en massa antioxidanter och härliga ekologiska produkter som stärker min kropp. Jag vet inte om det stoppar cancern, men jag tror det och det är ändå det viktigaste.

På återseende!

Bovetefrallor med lax och annat gott. Mmmm!!!