Resfeber deluxe!

Sådär, jag tror hela familjen lider av resfeber ikväll. Lite pirr i magen för oss alla fem...
Vi är liksom inte så resvana tillsammans.
När Niklas och jag träffades hade jag bott utomlands i 3,5 år och kände inte ett minsta sug efter att resa. Jag var mest bara nykär och nöjd över att leva livet i Sverige.
Vi träffades i januari 2004. Februari kom och jag flyttade in hos honom och sa upp min lägenhet 300 meter ifrån hans. Våren gick, sommaren gick och så blev jag gravid lagom när löven började falla. Vi jobbade och mös av livet.
Liam kom lagom till sommaren och då njöt vi av det... och gick igenom allt vad det innebär att bli föräldrar för första gången. Det gav mersmak och innan Liam hann fylla ett år så var jag gravid igen. Hösten och vintern var jag och Malin (min brors sambo) gravida tillsammans. Först fick hon och på dagen två månader senare, i februari, kom Ilon. Det var full rulle med två små och enda semestern vi kom iväg på var en skjutning i Stockholm. Det kändes lagom långt...
Vi gillade familjelivet och Ilon hann knappt bli 6 månader förrän jag var gravid igen. När Ilon var 15 månader och en månad innan Liam fyllde 3 år så kom Ava. Då var jag fortfarande hemma på heltid med pojkarna...
Åren som följde var intensiva, om man säger så. Pojkarna är inte direkt fromma som två små lamm, utan det har varit livat många gånger... och är fortfarande. Jag valde att vara hemma i nästan 5 år och sen har livet rullat på. Lagom när man började komma på banan med allt så började Niklas på allvar tjata om hund (innan hade det bara varit löst, då mitt tjat om barn slog högre). Så ja, vi har liksom satt oss i sitsen att vill man komma iväg så är det jäkligt svårt.
Att åka utomlands är inget vi direkt har suktat efter då det mest har känts som ett stort bestyr och mycket pengar. Istället har vi valt att prioritera annat. Visst har man önskat att åka iväg ibland, men eftersom vi aldrig varit iväg med familjen är det heller inget vi saknat.
Niklas har varit iväg på några träningsläger utomlands under åren och själv åkte jag och mamma till Spanien med Ava när hon var 1 år. Danne och hans familj bodde där då så vi passade på att hälsa på dem. Men pojkarna har aldrig flugit och Ava sov igenom hela sina två flygresor fram och tillbaka till Sverige, så det räknas knappt.
Nu är jag nog mest rädd att det ska ge mersmak och att vi därför kommer lägga alla sparade pengar på att resa istället för på huset. Vi får väl se...
Det ska i alla fall bli jäkligt gutt att få komma iväg från all skit som varit här hemma sista tiden. Vi har levt i ett riktigt helvete och jag känner att vi är sååå värda denna resa just nu. Den innebär mycket känslor, både bra och dåliga... men så är det och hej, va vi ska njuta av att bara vara tillsammans. Jag, Niklas, barnen, mamma, pappa, storebror Danne och hans lilla skara... Och så ska vi ju fira lilla mamma såklart :-)!

Idag har dagen mest ägnats åt att fixa det sista. Jag och Liam tog en runda till stan... Hade tänkt att bli en liten, snabb runda, men så blev det inte. Vi tvättade bilen, köpte nya skor till mig, till Liam och till Ilon, hämtade biljetter, köpte vin, köpte jeans till Niklas, köpte tröjor till pojkarna... Ja, så nu är vi typ fattiga, innan vi ens kommit iväg. Det är ju toppen! Packat har vi knappt gjort, men det får vi väl ägna förmiddagen åt imorgon. Kan bli spännande...

Biltvätt - lite spännande & lite läskigt...

 

 Bye bye allt som har med cancer att göra. Jag hatar den från botten av mitt hjärta och önskar jag kunde fly och aldrig komma tillbaka... men om en vecka är jag tillbaka och jag hoppas det är med lite mer glädje och styrka i kropp och själ.

Så ha så skoj här hemma, för det ska vi ha där borta :)! So long!

Resfeber...

Känner mig låg ikväll. Var ett tag sedan sist... veckan har ändå gått ganska bra annars tycker jag. Detta trots att Niklas jobbat eftermiddag och jag har haft barnen själv efter att ha hämtat dem från fritids och förskolan. Har haft rätt dåligt samvete för att de har fått gå den här veckan när det är sportlov, men jag känner att det verkligen behövs. Jag vill göra allt för att samla kraft och hitta tillbaka till mitt gamla jag och då behöver jag få tid för mig själv. Nästa vecka ska jag istället ge dem all min tid och sen hoppas jag kunna börja jobba när jag kommer hem igen.

Har myst av våra kvällar... Igår blev det kvällsmat framför TV:n

 Idag hälsade jag på min vän Frida, som opererades igår och därför ligger på sjukhus.
Hon låg en våning över där jag låg inlagd. Allt såg exakt likadant ut. Rummen, köket, korridorerna. Ja, kanske inte så konstigt eftersom det är ett sjukhus, men ändå... Kände mig nästan lite hemma där uppe. Vi pratade och hon fick några tidningar jag hade med mig. Komiskt nog så ringde min läkares sekreterare från tre våningar under oss när vi satt där. Hon ville ha lite information från mig som skulle skickas till Linköping inför scanningen som ska göras där.
När jag ändå var på kirurgen passade jag på att fråga en sköterska om vad jag skulle kunna tejpa mitt stora ärr med när vi åker till solen. Vill inte sätta dit något som gör ont att ta bort då jag är väldigt öm där... öm, men utan känsel. Låter det realistiskt ;)?!?
Hon kikade och frågade lite mer om operationen och så. Förklarade och hon tyckte det såg fint ut och att det inte ska vara några problem att bada så länge det inte läcker ut vätska (bläk! ). Hon hämtade något jag kunde sätta på som skulle skydda mot både vattnet och solen. Hon verkade tycka synd om mig och hon avslutade med att hon höll hårt om sina tummar och sa att det ska nog gå bra för mig. Det finns många som klarar av det här...
Jag vet inte om det var hennes ord och tonfall som gjorde att jag blev påmind om allvaret i det eller om det var telefonsamtalet... men ikväll snurrar i alla fall tankarna. Tänk vad allt balanserar på en skör tråd nu för tiden, men jag tycker ändå jag balanserar rätt bra för det mesta.

Ska bli otroligt skönt i alla fall att få åka iväg, ladda batterierna, sola och bada, äta gott och bara få vara tillsammans. Det ska bli härligt! Äntligen! Vi behöver det sååå väl... Nu hoppas vi på riktigt bra väder, även om jag lugnt hade kunnat tänka mig minst 30 grader i skuggan. Älskar värme och tänker inte förbereda mig på att frysa. Så det så! Jag hoppas på riktigt god mat, sköna sängar, varmt vatten och sol... Och nej, jag ska inte sola en massa. Såklart inte! Men solen är bra för mycket. Stackars Ilon har bestämt sig för att bara bada och inte sola. För solen kan vara farlig. Bra att han tänker så, men jobbigt när jag vet att han faktiskt känner så och fortfarande är orolig för mig.

Barnen börjar på riktigt drabbas av resfeber tror jag. Igår grät sig Ilon till sömns för han kommer sakna sina kompisar så mycket. Han var verkligen helt förstörd, stackarn...
Ava däremot kommer inte sakna någon alls förutom Leia och Flisan. Hon blev sur för att vi inte packade ikväll, lagom när det var sängdags. Då passade hon på att städa sitt rum istället. Kunde inte stoppa henne, då jag gjorde exakt samma sak när jag var liten och skulle sova. Kvällen var (och är tydligen) helt enkelt den bästa tiden att börja städa sitt rum - och gärna möblera om lite. Helst skulle man kunna lyfta möblerna så inte pappa kunde höra när man drog de tunga möblerna fram och tillbaka genom rummet. Nej, det bästa var om man kunde göra det i smyg och så vips var det ommöblerat när mamma och pappa kom upp. Tur nog har mina barn inte ens funderat på att göra det själva än. Det tackar jag för!

Imorgon ska vi alla ha en ledig fredag här hemma. Älskade fredag! Vi ska packa, städa, se till så inget glöms bort och gosa med djuren. Känns lite jobbigt att lämna dem...

 

Två som kommer bli glada när vi är hemma igen.

Frukost måste väl ändå vara bästa målet på hela dagen?! Jag älskar verkligen frukosten och det bästa är när man slipper slänga i sig den för att man är stressad utan när man faktiskt kan njuta. Det blir liksom en helig stund. Det godaste jag vet just nu är kräm tillsammans med musli och bär. Den här är gjord på avocado, banan, hallon och så hade jag nog i chiafrön och lite honung. Allt mixas och sen på med vad man vill. Jag gillar hallon och blåbär, vilket också är väldigt nyttigt. Gott som tusan - faktiskt! Längtar redan till morgondagens frukost...

Min underbart goda frukost.

Sorg, ilska, rädsla, dödsångest... dagarna efter beskedet...

Dagarna som följde efter beskedet var hemska. Jag låg mest på soffan, tog promenader och pratade... Niklas och jag pratade, men egentligen inte särskilt mycket med varandra. Vi fick istället ut allt när vi pratade med andra. Tillsammans var vi rätt tysta. Jag tror inte vi riktigt visste vad vi skulle säga till varandra. Jag grät mycket. Niklas grät inombords. Jag orkade inte ta barnen, utan det gjorde Niklas. Jag klarade inte ett skrik, inte ett gnäll, ingenting. Det kändes fruktansvärt att det skulle gå ut över barnen. Det var ju inte deras fel. De förstod ju inget. Jag pratade med fritids och förskolan, så vi kunde ha dem längre dagar där. De var, och är, fantastiska och har varit ett enormt stöd för oss, många gånger bara genom att finnas där för barnen. Att se barnen. Barn är inte dumma. Även om vi från början inte direkt sade vad det handlade om så förstod de ju att något var fel. Vi pratade om att leverfläcken som plockades bort var sjuk och att jag skulle opereras, vilket jag var lite orolig för.
De första dagarna såg jag verkligen sjuk ut, på riktigt! Jag kunde knappt äta, ögonen var svullna och röda, jag var blek... Jag sov rätt okej på nätterna - antagligen av umattning, men varje gång jag vaknade så var det första jag tänkte att "nej, det var ingen mardröm den här gången heller". Jag önskade såååå att det bara hade varit en hemsk dröm, men varje gång insåg jag att det verkligen var sant alltihop. Det var grymt svårt att förstå.
Jag googlade mycket i början. Det var inget roligt. Jag googlade, ringde till Danne som fick förklara och lugna mig, googlade, ringde Danne... osv...
Det finns inga mediciner, utan det handlar bara om kirurgiska ingrepp. 80-85% chans att överleva. Har det spridit sig till blodet och in i kroppen är det 6(!)% chans att överleva. Hela tiden försökte Niklas säga "men Jennie, det är ändå 85% chans". Allt för att försöka låta positiv. Själv tänkte jag bara på 15%. 15% är mycket när det handlar om liv och död. Bröstcancerpatienter har bättre förutsättningar...

Inte mycket mat som hamnade i magen första tiden...

Att tänka att man kan dö. Att inte få se sina barn växa upp. Det är hemskt! När jag var 19 år dog en nära vän till mig och min familj. Hon var bara ett år äldre än vad jag är nu när hon var döende i cancer. Vid midsommar satt vi och gungade med hennes barn i en hammock, med blommor i håret. Hennes ord hon sa har etsat sig fast i mitt huvud "det värsta är att veta att man inte kommer få se sina barn börja skolan". Hon dog en kort tid efter...
Nu satt jag själv och tänkte på allt jag kanske missar med barnen. Att inte få vara med om allt de ska gå igenom. Jag hade dödsångest! Riktig dödsångest! Det är hemskt! Det liksom knyter sig i magen, man får svårt att andas, det gör ont... det gör så fruktansvärt ont. I kropp och själ.
Jag försökte att hålla modet uppe, men titt som tätt rann det över och tårarna kom. Jag visste aldrig riktigt när de skulle komma. Jag kunde känna mig stark och gå för att lämna barnen på skolan. Jag kunde säga hej och få en kram av tre personer utan problem och så kunde en fjärde komma och då kunde jag bryta ihop, oftast utan förvarning.
Jag ville vara öppen, men valde att inte skriva något på Facebook. Egentligen inte för min egen skull, utan mer för mina nära. Jag startade istället en liten grupp på Facebook där jag bjöd in vänner som jag inte orkat ringa till, men som jag visste att jag skulle möta när jag lämnade barnen på skolan och förskolan, på Ica eller liknande. Jag ville att de skulle veta innan, då jag inte skulle kunna låtsas som ingenting när man väl träffades. Det blev många fina ord, kramar, peppningar och kärlek. Det betydde mycket.

Veckan efter beskedet var det dags för operation. På onsdagen blev jag inskriven på avdelning 7, uppe på kirurgen. Niklas följde med mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna sova hemma över natten, men det ville de helst inte. Kändes jobbigt att inte vara hemma hos barnen, men ändå skönt att få komma upp till sjukhuset och bli omhändertagen. De flesta där uppe var mycket äldre än mig... MYCKET äldre än mig. Min rumskamrat var dock bara 60 år och hade spridd bröstcancer i skelettet och annat. Så hemskt!
Jag opererades på torsdagen och jag kände mig ändå rätt tillfreds. Jag trivs rätt bra på sjukhus och det var väl tur det mitt i allt. Det värsta var sedan att inse att jag inte kunde åka hem samma dag som operationen utan missa Avas luciatåg på förskolan på fredagen.
Jag låg i sängen och grät på luciamorgonen. Jag hade ont, jag visste att Ava skulle vara den finaste lucian någonsin och jag kunde inte vara där. Hennes mamma kunde inte vara där för hennes mamma har cancer. Livet var så jävla orättvist att jag bara ville skrika. Allt var fortfarande så surrealistiskt - och är egentligen fortfarande.
På eftermiddagen kom Niklas och hämtade hem mig... Nu var det dags för såret att läka, att låta allt sjunka in, hålla modet uppe, vara mamma åt barnen, klä granen, julpyssla, baka, fira jul, fira nyår... och vänta på provsvar. Lättare sagt än gjort, men det gick.

Nyopererad...

Ärrad för livet...

 I början av januari fick vi svaret på proverna.Tyvärr var det inte vad vi hoppats på, men det var väntat. I armen var allt borta, men lymfkörteln de plockade bort hade metastaser i sig. Cancern hade spridit sig. Det var bara att förbereda sig på nästa operation och ännu mer ångest...
Jag började läsa om kost och cancer. Jag ville göra allt jag kunde för att kroppen skulle vinna mot cancern.
Jag fick hjälp och tips från omgivningen, jag läste på från alla håll och kanter, jag sållade och gjorde lite vad jag själv kände att jag orkade göra med kosten - vilket till slut blev ganska mycket... Känner mig jobbig och extrem, men det har hjälpt mig. Jag har kunnat fokusera mer på kosten och inte deppa ned mig totalt i min sjukdom. Jag har valt (och lyckats) att hålla mig ganska positivt inställd till allt, även om det är tufft. Jag vet att allt kan förändras i ett kick. När som helst kan läkaren säga att de har hittat en ny växande tumör. Denna oro får jag bara lära mig leva med. Jag hatar det, men försöker acceptera det...

Beskedet!

I mitten av november 2013 hade jag tid hos min husläkare för att plocka bort en leverfläck som kommit från ingenstans ett år tidigare och vuxit sig ganska stor, rund och var nästintill svart. Jag var inte särskilt orolig, då jag ett år tidigare skulle ta bort en liknande, men som då visade sig vara en åldersvårta. Ja, ni fattar! En åldersvårta när man knappt hunnit fylla 30 år.  Den kunde läkaren lätt pilla bort och därför hade jag gått och väntat på att även denna skulle kunna pillas bort, men det verkade liksom inte hända. Ville ju inte komma dit igen med ännu en åldersvårta. Snacka om att det går utför då...
Men men, efter mycket tjat utifrån så tog jag tag i det. Läkaren tyckte den såg bra ut och var inte heller särskilt orolig. Den var jämn och rund i kanterna, stack ut lite och varken kliade eller blödde. Han behövde tydligen gå ned ganska djupt, men det var snabbt över och jag fick några söta små stygn som skulle plockas bort två veckor senare. Det skulle ta ytterligare cirka en vecka innan jag skulle få något svar. Under tiden hann jag nästan glömma bort det...
Så kom då den 4:e december. Dagen då allt förändrades. Jag var på jobbet och vi hade precis varit ute med våra små barn på gården. Vi hade skrattat som vanligt och allt kändes så bra. Vi hade börjat känna av julstämningen och vi såg alla fram emot en riktigt mysig december på förskolan.
Jag har aldrig min telefon med mig, men gick förbi mitt skåp för att hänga av mig jackan. Då ringde mobilen. Minns orden så väl.
"Hej, jag ringer från Cityläkarna. Vi har fått ditt provsvar för leverfläcken. Läkaren vill att du kommer in nu under förmiddagen. Han vill även att du tar med dig en nära anhörig om du har möjlighet."
Jag sa knappt ett ljud, utan svarade bara okej. När jag lade på brast det. Mina händer skakade, tårarna sprutade, jag sprang in till mina två kollegor som inte fattade någonting alls. Jag vet inte hur jag fick fram några ord, men de förstod vad det var frågan om. De försökte lugna mig samtidigt som de själva kände en liknande panik. Klart jag har cancer! Sköterskan sa inget om det, men inte behöver man ta med en anhörig annars?! Jag försökte andas... samla tankarna...
Jag gick ut och ringde Niklas. Han försökte låta lugn när jag förklarade varför han behövde komma, men jag kunde höra oron i hans röst. Jag tror jag ringde fyra gånger medan han körde hem för att byta kläder och sedan in till stan för att hämta mig.
Jag ville ringa mamma eller pappa, men ville samtidigt inte oroa dem innan jag visste vad det var. Jag ringde Danne, min bror. Han kan konsten att lugna mig när det är jobbigt. Så även denna gång. Vi försökte se de olika alternativen och inte tänka det värsta direkt. Jag är inte döende på grund av ett telefonsamtal. Jag lugnade mig lite och vi lade på. Vi hann knappt lägga på förrän vi började googla. Han på sitt håll, jag på mitt håll. Googla, googla, googla.
Sen kom Niklas. Vi satt tysta i bilen till läkaren. Han höll min hand. Jag försökte att inte gråta. Det kanske inte är så farligt. Kanske bara jag som målar upp fan på väggen och då känns det ju dumt att komma dit söndergråten.
Jag hann knappt anmäla mig i luckan och betala (200 kr för att få ett cancerbesked) förrän läkaren kom och mötte mig.
"Ja, du förstår att det är allvarligt när jag ber dig att ta med en anhörig... Leverfläcken vi plockade bort visade sig vara en elakartad tumör. Du har Malignt Melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.. Det är såklart inte bra." Vi satt tysta. Jag kollade ner i knät, kollade på mina händer som darrade. Jag visste inte om jag skulle våga möta Niklas blick. Visste inte hur han skulle reagera. Hur JAG skulle reagera.Vad säger man?! Allt var som i en dimma. Jag fick klä av mig och han kollade hela kroppen efter fler fläckar. Kände mig så naken där jag stod utan kläder medan han tittade på min kropp. Kände där och då att jag tog ett kliv utanför min kropp som numer bara var ett skal, min fiende.
Han kände på lymfkörtlar och kunde känna att det var svullet i min vänstra armhåla - på samma sida som leverfläcken satt på. Det behövde inte betyda något..
Vi pratade lite och han berättade att han skulle skicka en remiss till sjukhuset och att jag skulle få en kallelse inom tre veckor. Tre veckor!! Kändes enormt länge att vänta... Detta var på onsdagen. På torsdagen ringde de från sjukhuset och sa att en kallelse skulle skickas till mig. Redan veckan efter skulle jag opereras.
Vi fick sitta kvar där inne på rummet hos läkaren om vi ville, men vi åkte därifrån.

Vi visste fortfarande inte vad vi skulle säga till varandra. Våra blickar möttes och mina ögon fylldes av tårar. Jag visste inte riktigt vad allt betydde. Skulle man säga att jag har cancer nu? Hade jag haft cancer, men att de nu hade fått bort allt? Eller ja, jag visste ingenting... Kändes konstigt och overkligt att använda ordet cancer. Cancer? Så många gånger jag tänkt att det säkert kommer drabba mig då det är så många jag känner och har känt som har drabbats av denna sjukdom. Nu satt jag där i bilen och hade cancer. Hur ska jag berätta för mamma och pappa? För omgivningen? Ska jag ens berätta något? Alla kommer bli ledsna. Är det värt det?!
Niklas tyckte vi skulle åka hem, men jag ville hämta bilen på jobbet, berätta där och sedan köra vidare till pappa som jobbar i närheten. Niklas åkte till Maxi. Allt var så surrealistiskt...
På jobbet blev alla ledsna - såklart! Vi kramades och jag åkte därifrån med ett "vi får se när jag kommer tillbaka..."
Jag ringde Danne för rådfrågning. För HUR berättar man för sina föräldrar att deras dotter har cancer?!? För sina föräldrar som förlorat så många nära och kära i cancer, som alla varit alldeles för unga. Det var nog det värsta jag har gjort i mitt liv.
Jag gick in till pappa med gråten i halsen. Tittade på honom och sa att jag har något tråkigt att berätta. Han trodde nog att jag skulle berätta att Niklas och jag skulle separera eller något liknande... Jag var tyst en stund, sedan sa jag "jag har fått svar på leverfläcken. Det var cancer". Att se sin pappa börja gråta är inte lätt. Att behöva säga något som gör så ont, det är inte alls lätt. Vi pratade och vi grät. Det var hemskt!
Ville ringa mamma, men igen så visste jag inte hur. Hon har 7 mil hem från jobbet. Hur klarar man att köra sju mil på ett säkert sätt när man fått veta att ens dotter har cancer?! Jag tänkte vänta tills hon kom hem. Pappa sa att jag fick göra precis som jag ville.
Jag åkte till Niklas på Maxi för att få nyckeln hem. Kändes helt jäkla surrealistiskt att gå där på Maxi, likblek, söndergråten och tänka "här går jag bland alla människor och har just fått veta att jag har cancer". Kände mig arg och ledsen på omgivningen. Ville skrika högt för att folk skulle fatta. Vi hade inte bråkat eller kört på en liten mus med bilen. Nej, så enkelt var det inte. Både jag och Niklas var nog i chock. Borde kanske inte ens kört hem själv, men jag gjorde det. Försökte att hålla tårarna borta.

När jag kom hem satte jag mig i soffan... Vad skulle hända nu?! Ville att klockan skulle gå så jag kunde ringa mamma. Samtidigt kändes det enormt jobbigt att behöva berätta. Höll mig till klockan två, men sen gick det inte längre. Jag ringde och det kändes som jag gav henne världens käftsmäll genom telefonen. Vi kunde knappt prata utan bara grät. Jag försökte samla mig, för hennes skull. Tänkte att om jag är stark så kanske det blir lite lättare för henne, men det funkade inte.
Vi lade på och hon körde från jobbet. Hon körde till sin bästa vän som bodde i närheten. Hennes bästa och närmsta vän som för fyra år sedan förlorade sin man i cancer, alldeles för tidigt.

Nu var mamma, pappa och Danne avklarade. Niklas ringde till sina föräldrar. Hela dagen gick åt att ringa runt till våra närmsta. Det var en ganska bra bearbetning att prata och berätta. Jag lugnade mig under tiden. Lagom när vi väl berättat för de vi ville så började det ringa igen. De vi då hade ringt från början hade börjat smälta det hela och ringde då tillbaka för att i lite mer sansad ton prata om vad läkaren hade sagt, vad som ska ske och så vidare. Så höll dagen på. Niklas och jag hann knappt prata med varandra, för vi pratade mest med andra. Det kom blombud med blommor från mamma och pappa...

Sedan var det dags att andas djupt, torka tårarna och hämta hem barnen från förskolan och fritids... och så lite matlagning på det...

Sötsugen!

Det bästa med att det var ett tag sedan jag slutade med socker är att jag inte ens kollar efter godiset vi har här hemma när jag snabbt vill ha något gott. Jag blir liksom inte sugen på det, även om jag är sugen på något sött. Det känns bra! Men istället letar jag febrilt bland recept på nätet för att hitta något enkelt och gott som jag kan göra. Det har blivit en hel del testande, men favoriten är fortfarande rawfoodbollar. Det är både enkelt och gott, så det fick det bli ikväll. Blev ett nytt recept, även om det påminner om de tidigare jag gjort. Gott och lätt att bli beroende.

Att hitta ork...

Började dagen på bästa sätt, med en riktigt god frukost. Även om det mer och mer börjar likna en matblogg så är det ju ändå så att kost och cancer går lite hand i hand. Jag tror att förändrad kost kan hjälpa mig och gör det inte det, ja, då har jag i alla fall försökt med något... och tröttnar jag på vägen, ja då gör jag det. Men nu försöker jag så gott det går. Idag testade jag en kräm gjord på avocado, jordgubbar, chiafrön och lite annat smått och gott. Så lite frön på det och färska jordgubbar. Blev supergott!

Hur märker man egentligen när man åter börjar komma på banan?! Man tycker att man på något sätt borde känna av allt nyttigt man stoppar i sig nu för tiden, men jag har bara varit trött och inte orkat någonting... under lång tid nu! Och har jag ena dagen orkat lite, ja, då har jag legat pall nästa dag. Det är lite tröttande i sig bara det. Känns som att jag knappt fått något alls gjort här hemma under dessa 2,5 månader fast jag bara gått hemma. Visst, man är ju sjukskriven av en anledning och det känner jag ju verkligen.
Sedan känner jag också när lusten och orken så sakta börjar komma tillbaka. Inser nu ikväll att jag faktiskt tagit tag i en hel del saker idag, vilket känns skönt. Har plockat i ordning en massa gamla papper som legat och skräpat och slängt massor. Har letat fram sommarkläder till resan, vilket resulterade i att jag skänkte minst 7 kassar till... ja, någon container som Niklas slängde dem i. Kände mig nöjd att förhoppningsvis kunna glädja några barn och vuxna någonstans med både skor och kläder. Ändå har jag massor av kläder kvar från barnen, men nu är det mest finare kläder som jag tänker sälja och få ut lite pengar för för att köpa nya. Men det lär dröja innan jag orkar ta tag i det...
Jag har även fått två maskiner med kläder tvättade och två par skor. Jag tvättar, Niklas hänger och jag viker. Jag gillar den fördelningen och hoppas vi kan fortsätta detta lilla tysta avtal även när armen är läkt. Hänga tvätt är nog bland det tråkigaste jag vet.

Idag har jag varken kammat håret eller tagit på mig en bh. Hade behövt duscha, men valde att vara sunkig idag. Det är skönt med sådana dagar. Det är bara en mössa på när man ska ut och så är det lugnt.

Nästan så man kände vårluften idag.

 Jag är fortfarande väldigt svullen, vilket andra säkert knappt ser med blotta ögat. Men det känns och har man även en bh på sig som trycker lite så märker man att det är mycket vätska där i armhålan och neråt, men även ut mot bröstet. Så ja, bröstet är lite större och fylligare - jippi! men resten kan jag vara utan... och när det ändå bara är ena bröstet så kan det lika gärna vara. Särskilt när Niklas låg i sängen igår och funderade högt på hur det funkar där inne i kroppen när jag gnällde på min svullnad och att det gjorde ont. Hur ett väldigt stort sår ser ut utanpå kroppen och då frågade sig hur ett sådant stort sår ser ut inuti. Med vätska, sårskorpa, var... ja, illamåendet började komma ju mer han pratade och till slut fick han helt enkelt hålla tyst. Jag ser framför mig all sörja som rann ut i dränet... ja, ni fattar. I say no more!

Nu ska jag njuta av lite god kvällsmat. Eftersom jag älskar scones så har jag nu testat paleo-scones. Går ju inte riktigt att jämföra med vanliga scones med ost och marmelad på, men det var gott ändå.

Kunde sett lite roligare ut...

Kramar från mig!

Dagens lunch...

Egentligen gillar jag inte blomkål. Känns konstigt då att man blir sugen på blomkålssoppa, men det blev jag idag. Har aldrig ens gjort blomkålssoppa så det var en ny erfarenhet. Valde att göra det enkelt för mig. Blandade blomkål, vatten, grönsaksfond, purjolök, havregrädde, lite salt, peppar och en skvätt lime. Mixade allt till en krämig konsistens och det hela blev supergott. Hade även i lite räkor. Då jag bestämt mig för att jag i måttlig mängd får äta gluten och mjölk (men så lite som möjligt) så lyxade jag till det med alldeles färskt surdegsbröd. Så galet gott alltsammans!

Ganska färglöst, men gott...

Eftersom det är måndag och jag hade kvar fika från kalaset i fredags så fick det även bli efterrätt. En bit nyttig chokladkaka utan socker, mjölk och gluten och så färska jordgubbar (även om de inte smakar särskilt mycket nu, men det är dock jordgubbar!). Vilken måndag!

Nyttig efterrätt. Kan inte bli bättre såhär en måndag,

Igår lyxade jag till det riktigt ordentligt med hotellfrukost i stan tillsammans med Ullis och några andra vänner. Gick all in och struntade nästan helt i att vara duktig. Om jag nu ändå inte är döende så är det ju lika bra att passa på att leva ibland också. Det var en riktigt mysig förmiddag med mycket prat och en massa gott.

Annars händer inte så mycket. Jag försöker kurera mig och min arm. Det känns bättre för var dag och mitt huvud börjar vänja sig vid mitt nya liv. Det känns som att mitt liv blivit kapat på något sätt. Cancern dödade inte mig (och kommer förhoppningsvis inte göra det heller), men den snodde något av mig. Vet inte vad, men något saknas, som fanns där förut. Känner mig likgiltig inför mycket och hoppas så att jag kan känna glädje på riktigt snart. Just nu känner jag ingenting. Är ganska glad utåt sett och känner mig ganska ok i de flesta situationer, men något är annorlunda och det stör mig. Det stör mig nog att cancern har påverkat mig så mycket, förstört så mycket. Att arbeta sig uppåt tar sin lilla tid och därför försöker jag ge mig själv mycket egentid nu när jag har chansen. Det är det jag behöver just nu.
Nästa vecka ska vi alla vara tillsammans dygnet runt och det ser jag fram emot då. Det blir all fokus på barnen, bort från verkligheten med matlagning, tvätt, städning, datorer, telefoner... Jag tror, och hoppas, att det kommer göra oss gott att få komma iväg lite. Jag börjar äntligen känna en liten liten längtan som inte vågat infinna sig tidigare. Har helt ärligt inte ens orkat tänka på resan, men nu så... man får se det positiva, att längtan inte känts särskilt lång alls. Ett tag kändes det faktiskt som att det gick lite väl fort och jag önskade att tiden fram till resan skulle stanna upp lite. Nu känns det dock alldeles perfekt tidsmässigt att få åka, äntligen!
Solkräm inhandlades idag. Spf 30+ och spf 50+ och så har jag hämtat pass... Är man redo nu?!!

Besatt!

Har haft en rätt ok dag till slut. Pendlar så otroligt, så man vet aldrig riktigt vart man befinner sig från dag till dag, från timme till timme. Ska lära mig att acceptera min arm nu känner jag. Det skulle göra mig gott. Det är egentligen inte rent utseendemässigt och det gör nästan att det känns jobbigare. För det syns inte så mycket,  men det känns otroligt mycket... eller känns det inget alls. Känns helmysko! Men det blir väl bättre med tiden och det som inte blir bra får man väl bara försöka leva med. Men idag, för första gången på ganska länge, så kände jag rädsla när jag tänkte på ordet tumör. Tumör... det är ett läskigt ord. Fan ta kroppen om den låter en ny tumör börja växa i mig igen. Annars tänker jag inte så så mycket och tur är väl det.

Idag har det stått ett helt fat ute på altanen med rawfoodbollar... nu finns det en kvar. En endaste! Jag är besatt! Helt och hållet! De är så galet goda och innehåller något så vidrigt som dadlar. Men shit, så goda! Jag har smakat äckliga rawfoodbollar, men dessa är goda!
Och alltså altanen... den är inglasad och vårt andra kylskåp. Men nu måste vi snart ha ett nytt, ett större... och inte en ny altan då såklart, utan kylskåp. Och då tänker ju inte jag i de små banorna, utan jag tänker stort... STORT! Som typ ett nytt kylskåp får betyda ett nytt kök. När jag tänkte för 1,5 månad sedan att shit, jag kommer kanske dö, så tänkte jag faktiskt också på mitt kök (kan låta knäppt, men jag har haft mitt kök i huvudet så länge). Tänk att jag kanske aldrig skulle få se det i ordning. Det är inget exklusivt, men finare än det är nu. Tänkte då att det kanske blir Niklas som då får fixa till det och började fundera på slutresultatet... hmmm, njae... eller träffar han en ny så bestämmer hon ett nytt kök... 

Så nä, ska jag dö ska jag banne mig ha fixat ett kök i vårt hus först. Men nu ska jag ju inte dö - men ett kök ska jag ha!

Avslutade kvällen med en fotbollsmatch. Det blev blod, svett och tårar... jag vann inte, men jag är lycklig ändå ;). Jag vet i alla fall att jag har lyckats åstadkomma en fin familj. De gör inte alltid som jag vill, men det är min familj och jag älskar dem för det!

Tulpaner

Det bästa med våren är väl ändå tulpaner?!! Känner man sig nere så blir man ändå lite glad när man får tulpaner. Igår var det alla hjärtans dag. Önskar mig alltid vita tulpaner av Niklas, vilket han har lärt sig... även om Liam påminner honom med jämna mellanrum ;). Är egentligen inget fan av röda rosor på alla hjärtans dag - det finns så otroligt många andra blommor som är så mycket finare.

Det bästa från min älskling på alla hjärtans dag...

Igår hade vi även lite kalas för Ilon så då kom både Niklas mamma och Niklas farmor med tulpaner. Så även om jag känner mig ledsen och nere just nu så blir jag ändå lite glad när det står fina blommor på borden.
Förresten bjöd jag på nyttofika igår. Fruktsallad (ok, det fanns även glass och grädde), chokladkladdkaka gjord på bl.a sötpotatis och rawfoodbollar gjorda på mandlar, daddlar m.m. Gick faktiskt hem hos de flesta tror jag...

Två buketter blev en på köksbordet.

Efter regn...

Herregud, vad det regnar och snöar om vartannat utanför fönstret. Barnen leker sök med Leia på ovanvåningen och de låter... högt! Stackars hund blir väl alldeles matt av allt tjat och skrik.
Frukosten är uppäten och även om jag fuskade ordentligt med en vanlig hembakad fralla med ost och marmelad, så skulle jag kunna äta hur mycket som helst. Finns liksom inget stopp i mig även om jag egentligen är mätt. Testade att ta en rawfood-boll till det sista kaffet som en liten treat, men det gjorde ingen skillnad. Känner mig så matt och orkeslös. Har inget tålamod och är mest på dåligt humör. Undrar hur jag någonsin ska få någon ork i benen igen och kunna springa, när jag känner mig trött i dem bara jag sitter ned.
Hatar min armhåla som känns äcklig, utan minsta känsel. Den är svullen, hårig och ärrig. Hatar mitt stora ärr på armen som är ömt. Hatar att jag tappat hållningen och ser ut som en hösäck... att det gör ont direkt barnen stöter emot, att Niklas knappt vågar röra mig ifall det gör ont.
Känner mig bitter och det påverkar hela familjen. Jag är inte rolig alls just nu. Kanske för att man har gått hemma i två månader och mest haft ont, varit orolig, ledsen, men ibland glad. Har levt med en fruntansvärd ovisshet, lever med en ovisshet. Vill vara glad och inte ledsen. Känns som att allt blir mycket lättare om jag är glad. För mig, men framför allt för alla andra.

Men om en vecka, då har vi packat, ätit frukost och har säkert tre enormt pirriga barn som ska ut och flyga för första gången i sina liv. Vi ska till värmen, vi ska sola och bada. Vi ska äta gott, dricka gott och vara glada - mest hela tiden. Jag ska göra mig iordning och försöka känna mig fin någon kväll. Skita i fula ärr och att det gör ont. Jag ska vara som vanligt, den gamla Jennie. Hon var ändå liiiite roligare...
Känner mig fånig som gnäller, men jag är så trött på allt just nu!
Men efter regn kommer solsken. Snälla vår, kom hit medan vi är i solen. Jag vill kunna ta långa, härliga promenader i vårsolen och njuta på min altan. Snart snart....

Onyttig, men välbehövlig helgfrukost!!

Alla fjärtans dag!

Ok, alla hjärtans dag är en bra dag... man får en påminnelse om att ta tillvara på människor man tycker om. Att visa uppskattning... men man blir också påmind om mycket annat.
Kanske beror det på att det är just den här dagen eller beror det på att jag fick besked idag från läkaren, att det inte blir någon medicinsk behandling. Ska på någon helkropps-scanning i Linköping och kolla hela kroppen efter dottertumörer. Den ska vara lite säkrare än skiktröntgen jag gjorde här i Kalmar och nu blir det från topp till tå och inte bara lungor och buk. Men det är allt. Nästa läkartid blir i... april? Maj?
Så jag bara släpps nu. All denna skit och nu ska jag bara släppas, ut i det fria. Ingen belöning, ingenting. Visst, belöningen i sig är att det inte var spridet mer och att jag förhoppningsvis inte är döende på många många år. Men jag står kvar här, med stora, fula ärr i både kropp och själ, känseln är borta på en hel del ställen, jag kan inte ligga på vänster sida, många rörelser gör ont... Jag känner mig ful och äcklig! Jag ska läkas, men det kommer ta tid. Känns som att allt bara var ett stort äckligt aprilskämt, ett jävligt dåligt aprilskämt. Känner mig arg, ledsen och undrar hur sjutton man ska bli som vanligt igen. Önskar jag kunde skylla på någon. Den personen hade fått en stor fet smäll. Det hade gjort ont. Aj! Vill börja träna, men kan inte. När jag kan kanske jag inte vill. Det tar vi då. Men nu känns det piss. Vissa dagar känns dock bättre än andra. Idag är inte en av dem. Är avundsjuk på allt och alla. Att drabbas av cancer är ett jäkla skit! Varför jag? Det hela kändes lite väl onödigt. Men det var väl för bra helt enkelt. Mitt liv... Hade det inte varit jag hade det varit någon annan i min närhet. Så hellre jag. Jag kan ta det. Men ändå, måste någon verkligen få cancer?!! Fuck cancer!!

Två hjärtan på alla hjärtans dag...

Lite låg...

Känner mig orkeslös och trött på mig själv idag. Ligger här i soffan under min värmefilt i mina fula, turkosa mjukisbyxor. Håret är inte ens borstat utan drog som vanligt på mig en mössa när jag gick för att lämna barnen. Jag har dammsugit lite smått för att få bort det värsta av alla dammtussar som kommer från en hund som fäller massor nu, men sen får allt bara vara. Vill ha energi för att orka göra saker. Är rädd att Niklas ska tänka "jippi, är detta den nya Jennie!!! Relaxad och inte bryr sig så mycket längre"... och så hamnar han i samma lunk som mig. Hu, vilken fasa - för mig! Lyx för honom! Det funkar ju inte... men att ligga på soffan och styra och ställa känns ju inte heller så himla snällt.

Ringde sjukhuset idag. Anteckningarna från fredagens konferens finns nu nedskrivna. Tyvärr får ju hon jag pratade med inte säga vad som står, vilket jag förstår även om det är frustrerande. Vill egentligen bara veta - behandling eller inte? Vill bara veta det så jag vet vad jag ska ställa mig in på... Men det är bara att vänta och vänta på ett ynka telefonsamtal. Tick tack tick tack.... Under tiden äter jag. Det är jag bra på!

Gott!... och nu är det slut!

 

Smått deprimerande att ligga här på soffan...

 

... tills Beckham dyker upp.

Kalas, mat och annat smått och gott...

Dagarna går och tystnad från mig betyder inga fler besked. Så tystnad betyder inte att det är dåligt, utan mer att det typ händer nada...
Jag börjar bli trött på att gå hemma och tar mig mer än gärna till jobbet lite då och då. Igår var jag på personalmötet och idag var jag förbi och drack kaffe och gosade med barnen... så skönt att jag har jobbet att åka till när det börjar bli långtråkigt. Att gå hemma är i sig rätt mysigt.... egentligen... Men inte när man har ont och man ser allt man borde och skulle vilja göra, men som man inte orkar eller klarar av att göra. Mår rätt bra i huvudet för stunden, men kroppen säger ifrån och jag har helt enkelt jäkligt ont emellanåt. Oftast har jag mig själv att skylla när jag har som ondast, men samtidigt måste jag försöka hålla igång lite. Jag försöker stretcha och göra mina övningar jag fått från sjukgymnasten, men det gör ont ont ont... Sedan har jag en brännande känsla på huden som gör att jag bara vill slita av mig bh:n när jag är iväg hemifrån... men det gör jag såklart inte! Ibland sätter jag dock en stor, mjuk kompress där det gör som ondast för att skydda lite. Det syns inget på huden där jag har ont, utan det är nog bara alla nervtrådar som spelar mig ett spratt nu när de börjar hitta tillbaka till varandra. Hoppas verkligen denna hemska smärta försvinner med tiden.
Håret slutar ju tyvärr inte att växa bara för att man har opererat sig. Hörde dock att strålning kan fixa till det, men kanske fel att önska sig strålning just för det syftet ;-). Kommer ju ändå behöva fortsätta raka mig i den andra armhålan hur eller hur, då strålning är mer lokalt. Ilons kommentar i helgen när jag skulle visa mitt ärr under armen var "men mamma, det ser ut som att du har hår där!". Det var flera dagar sedan... nu vill jag knappt kika. Är inte den annars så håriga typen av mig, så det känns lite småjobbigt. Igår försökte jag raka lite, men kan säga att det känns sådäääär när man inte har någon som helst känsel där. Man vet liksom inte om det gör ont egentligen eller om jag knappt drar mot skinnet. Samt att jag har ett stort ärr där jag inte vill komma mot med en rakhyvel. Kan inte heller hålla upp armen i mer än 90 grader, så ja, det blev nog inte många hår som föll i golvet just då...

Så vad händer annars i mitt händelselösa liv?!
Min älskade son, den ena i alla fall, har fyllt år. Hela 7 år! I lördags fyllde han och eftersom Niklas jobbade hela helgen så fick det bli lite kalas med mina föräldrar, min bror och hans familj. På fredag kommer Niklas sida istället. Skönt ibland att dela upp kalasen så blir allt lite lugnare... Just nu föredrar jag lugnt i min tillvaro, helt klart!
Ett gevär var allt han önskade sig, så vi hade ju inte så mycket val mer än att köpa ett gevär. Det är ju lyckligtvis inte så svårt att hitta, men att sedan hitta ett okej gevär som inte ska driva föräldrarna till vansinne är desto svårare. Efter mycket letande hittade jag ett som inte var så plastigt och som inte låter mer än ett klick... om man inte sätter i knallpulverskott (dessa får dock endast användas utomhus). Men jag lovar, vi blir ändå tokiga på ljudet emellanåt.
Resten av paketen hade inte behövts, så det var tur vi inte hade slagit på stort. Det är det bästa med Ilon. Han har några få saker på sin önskelista och det är allt han vill ha, även om han såklart blir glad över andra saker också...

Jag och barnen sjöng för Ilon som låtsassov i vår säng...

Ett eget jaktgevär. Lyckan är total!

Söndagen började vi med brakfrukost, jag och barnen. Niklas stack tidigt till jobbet och jag var sugen på något extra. Eftersom mitt liv just nu består av att testa nya saker i och med att jag försöker plocka bort, kött, gluten, mjölk (en del i alla fall) och socker så passar jag även på att fota det jag testar. Mycket för att det ser så gott ut och roligt om man ger någon inspiration till att testa något nytt, men även för att det är roligt att gå tillbaka då jag glömmer lika snabbt vad jag gjort. Nu blev det i alla fall glutenfria banan- och kokosplättar. Många av recepten hittar jag på nätet och för tillfället är dessa mina favoritbloggar http://www.food4inspiration.se/ och http://bakasockerfritt.se.

 Helgfrukost är det bästa.

Tårta till gästerna och chokladkaka gjord på sötpotatis till mig.

Dagens lunch. Risnudlar, lax och lite grönsaker.

Kvällsfika. Chokladmousse gjord på bl.a avocado, daddlar och kakao.

Visst ser det gott ut? Men helt enkelt är det inte. Jag har såklart mina dippar där det inte går mer och frestelsen för annat blir för stor. Då får jag helt enkelt bara falla tillbaka och vräka i mig vad det nu är är jag är sugen på. Sist var det färskt majsbröd som är så galet gott! Ja, igår var det även grovt rostbröd med massa smör och gurka på. Galet gott! Inget som är så väldigt dåligt, men man känner ändå av ångesten lite grann. Försöker dock tänka bort det, för allt det nyttiga väger nog helt klart upp det i alla fall. Jag är ju inte mer än mänsklig ;-)... Jag gör detta för att inte bli sjuk igen. För att få kroppen stark så cancerskiten håller sig borta. Får se hur länge det funkar... både för mig och för cancern...

Hade en härlig stund med Liam i helgen. Medan Ava var på dans och Ilon hemma hos grannen så passade jag och Liam på att ta en promenad med Leia. Det blev mycket prat på vägen. Mellan allt trams som pågår hos honom just nu, så finns det även en hel del kloka ord som slinker ur och det är när man har stunder som dessa som det verkligen kommer fram. Han är fin, vår stora kille.

Det var en liten uppdatering av allt... Väntar fortfarande på att få veta vad som sas vid konferensen i fredags. Skulle vara skönt att få veta nu om det blir någon medicinsk behandling eller inte... så kanske imorgon... Ringer nog och kollar hur eller hur.

Jag reser mig igen...

Idag har det varit en sån där bra dag. Antagligen för att det är fredag. Jag ÄLSKAR fredagar! Det kan ingen ta ifrån mig - inte ens nu...
Igår avbokade jag min tid hos kuratorn för att istället boka tid hos min kära frisör. Känns som att de har lite samma syfte - att få mig att må bättre.
Kuratorn är gratis, men det är inte frisören. Men till den kostnaden blev jag även fin i håret.
Sedan kändes det som att det var en liten vinst i sig. Jag har väntat med att lägga pengar på håret då jag inte vetat om det kommer bli cellgifter för min del. Känns dumt att lägga över 1000 kr på ett hår jag ändå ska tappa.
Idag hade de läkarkonferens om mig, eller mitt fall, om medicinering. Borde ju väntat med håret tills jag fått svar från läkaren, men jag tror och hoppas jag slipper cellgifter - och får jag det så är jag åtminstone snygg i håret när det faller av. Skulle det bli så så kan min frisör få andas ut då jag förvarnat henne om att jag kommer vilja gå från mitt röda till blont framåt sommaren ;).
Så medan läkarna tog tuffa beslut om min framtid så satt jag och blev ompysslad. Håret blev bra (bild kanske kommer en annan dag), men vad läkarna kom fram till vet jag inte än. 

Idag passade jag på att köpa saker till socker- och glutenfri bakning. Är trött på att inte kunna äta något gott, så nu jäklar.

Fredagsmys till mig. Helt enligt mina nya regler...

Tänker dock att jag ska försöka släppa lite på det glutenfria och mjölkfria. Ja, och äta vilt kött någon gång ibland och inte helt vegetarisk kost. Äsch, jag vill helt enkelt träffa en dietist och diskutera kosten. Skulle kännas bra... vill inte bli extrem om jag inte måste. Det tar på krafterna bara det.

Ilon hade pratat i skolan om mig idag. Om att jag har opererats och att jag har cancer, men att de har tagit bort det farliga. De hade diskuterat kärlek och då sa Liam (som var med och hämtade Ilon) att han skulle önska att jag fick leva... och pappa också i och för sig... eller ja, alla människor på jorden.
Fina tankar hos mina fina killar....

Nu myser vi i soffan. Niklas har jobbat länge idag och jobbar hela helgen. Tråkigt som vanligt de helgerna, men men...
Imorgon fyller vår lilla Ilon 7 år också. Helt galet! Hade varit mysigt att ha Niklas hemma då, men sånt är livet...
Min snälla mamma kommer hit på förmiddagen och hjälper mig att städa lite. Så skönt, då jag verkligen inte har orkat det i veckan. Har haft väldigt ont och har fortfarande. Det är otroligt frustrerande när kroppen säger ifrån. Men nu släppte jag städningen och det känns skönt att inte ha det hängande över mig.
Så nu njuter jag av ett glas vin i soffan med hela min fina familj...

En sån där dag idag.

Idag har jag ont, jag är trött och yr direkt jag reser mig. Antagligen är det kroppen som säger till mig att jag inte ska tro att allt är som vanligt än. Så jag lyssnar på kroppen, ligger på soffan under min elektriska värmefilt och tittar på TV, på skräpprogram. Idag kommer jag inte orka göra mycket. Jag blundar åt dammtussarna som samlas i högar på golvet. Ryser. Känns som att hemmet förfaller, men jag orkar faktiskt inte göra något.
Slänga i en maskin tvätt måste jag för Liams kalsonger är slut i lådan. Men jag kan ändå inte hänga tvätt så det får Niklas göra sen.
Hoppas på lite mer ork imorgon för då är det fredag - min bästa dag på hela veckan. Synd bara att Niklas jobbar hela helgen...
Men förutom att kroppen stoppar mig så mår jag ändå rätt ok. Bara lite bitter... lite smått sådär... Något gott hade passat bra idag. En vanlig dag hade jag kunnat ta de där bullarna som ligger i frysen och ser offantligt goda ut. Är så fruktansvärt sugen!! Istället tittar jag i kylen och får ihop lite lunch. Efter halva mår jag illa, men jag blev iaf lite mätt.

Usch och fy! Idag var det bara äckligt!

... och mina händer - de gör för jäkla ont. Så nästa gång barnen får skrapsår ska jag vårda dem ömt. Långt, långt efteråt.

Bra dag!

Sådär, idag är jag tillbaka efter gårdagens fall. Det var en jobbig dag igår, men den där väntan man dras med hela tiden är rätt bra tycker jag. Man hinner landa mellan varje grej som sker och vänja sig vid tanken på det som varit och på det som ska ske.
Dagen började bra. Det var en underbart vacker morgon och promenaden till Avas förskola kändes extra härlig, även om den var kall. Det kändes verkligen magiskt ute. T.o.m så Ava började leka att vi var i en förtrollad värld. Jag förstår henne...

 

Magiskt!

Men efter att ha börjat sådär bra, så föll jag totalt - igen... men på ett helt annat sätt den här gången. Inte känslomässigt, utan fysiskt. På grund av mina jäkla skosnören. Tänkte busa till det med Leia då jag kände att allt var så bra. Gör man några pipljud så blir hon jättebusig och gör några försök till att springa iväg. Dock är kopplet kort, så löpturen är över lika snabbt som den började. Men hon tycker det är roligt. Så efter fjärde gången sprang hon bakom mig, jag snurrade runt och ena skosnöret hakade i spännet på den andra kängan. Det tog tvärstopp. Med en smäll föll jag i backen, reste mig snabbt upp och funderade på om jag överlevde. Kollade mina stackars händer som blödde, uppskrapat byxben och knä som blödde. Armbågen jag också landade på klarade sig och även jackan. SKÖNT! Snabbt in till förskolan igen för att plåstra om mig. Det blödde ändå så pass mycket på händerna att det vore korkat att gå hem utan små söta plåster på såren. Sköljde snabbt av, blev omplåstrad av personalen och så snabbt ut igen... sedan kom jag ju på att jag ska vara väldigt försiktig med sår på min vänstra sida, då det lätt blir infektioner pga lymfkörtelutrymningen. Så in igen för att se om de har alsollösning. Men det fanns inte.
Alltså, när ramlade jag senast och slog mig såhär?! Kommer inte ens ihåg det. Har jag ens gjort det som vuxen? Helt galet typsikt att jag gör det nu. Jaja, det blir väl att hålla koll på mitt stackars sår på vänster hand. De övriga såren var på höger sida. Tur i oturen! Ont har jag i alla fall och såren på mina stackars händer har vätskat sig hela långa dagen. Så nu har jag ont typ överallt och det är väldigt synd om mig.

Ont, det gör ont :-(...

Men jag lät inte detta påverka min dag... förutom att jag gnällt lite extra. Blev frukost med fina Frida när jag väl kom hem. Bjöd på nyttig, grön juice och med rynkad näsa smakade hon och ååååh, det var ju gott lilla Frida. Herregud, va bra jag är!
Eftersom jag saknar alla mina käringar på jobbet så stack jag dit efter en snabb kopp kaffe hos pappsen. Som alltid är det så otroligt mysigt att få komma dit, gosa med mina små gullungar, prata och skratta med härliga vänner. Jag tycker det är lite småtråkigt att gå hemma, även om jag gillar att bara vara och just nu orkar jag helt enkelt inte så mycket mer - egentligen. Det inser jag också efter att jag tillbringat några få timmar där. Jag har både ont och blir väldigt trött. Man är väl inte på topp än helt enkelt. När jag kom hem idag kände jag mig t.o.m sjuk, men efter lite vila är jag piggare igen. Men ont har jag... Frågade Liam om han fortfarande känner sig ledsen. Det gör han, men nu är han ledsen för att jag har ont. Det är jag med...

Nu går jag mest och väntar. Väntar på att få höra onkologernas uttalande ifall det blir någon medicinering eller inte. Det är nämligen inte så självklart. Tyvärr visar medicinska studier att ingen medicin har så pass bra inverkan på Malignt Melanom att de vill sätta in det om det inte är så att det verkligen behövs. Det är ju trots allt så att jag dock endast hade två lymfkörtlar av sjutton som var angripna av metastaser, vilket gör att utsikterna ser lite bättre ut än om det varit tio. Men dock är det två för mycket. Hade det varit bröstcancer hade det varit självklart att sätta in strålning och cellgifter, men nu är det tyvärr Malignt Melanom. Biverkningarna för alla cancermediciner väger tungt när resultaten för att motverka återfall inte är tillräckligt bra. Så vi får se vad jag får för dom.
Sedan har jag ett svårt beslut att fatta i dagarna. Men det blir inte idag och inte imorgon... men kanske nästa vecka.

Ikväll fick jag också lite mer ångest. Blev påmind om det jag redan visste, efter att jag pratat med min kära bror.
Numer har vi ju faktiskt Malignt Melanom i släkten. Jag tittar på mina tre fina barn. Helt plötsligt löper de en väldigt mycket större risk att drabbas av hudcancer. Väldigt mycket större risk! Det känns rätt jobbigt, även om det inte är mitt fel... fast jo, det känns det ju lite som ändå.
Nu blir det till att smörja och smörja. Om några år gäller det att hålla ordentlig koll på deras hud och i många år framöver. Ja, helt plötsligt kände man att man fick ett otroligt stort ansvar. De ska inte behövas drabbas av cancer för att jag har det. Man kan ju tyvärr aldrig helt skydda sig mot denna äckliga sjukdom som tar för många människors liv, men man kan i alla fall försöka. Jag tänker inte låta mina barn drabbas för att jag slarvat med solskydd på dem.

Så det så!

Tomheten...

Efter provsvaret igår så borde jag glädjas lite. Det provsvaret var verkligen ett positivt besked som gör att framtidsutsikterna ser så mycket bättre ut nu än vad det kändes som innan. Alla är glada över beskedet och gläds med mig, gläds för mig... Men jag kan tyvärr inte känna likadant.
Jag kan inte se någon som helst glädje i att jag har cancer just nu, trots positiva besked. Jag hatar att jag ens befinner mig i den här sitsen. Känner mig så tom och låg idag.
Men lättad, det är jag. Igår var jag väldigt lättad när vi kom ut från läkaren. Men tårarna som jag trodde skulle komma som ett brev på posten om det var ett positivt svar uteblev. Kändes konstigt. Hade förberett mig på den här reaktionen (tom och sorgsen) ifall vi fått ett negativt svar, men inte om det var ett positivt. Jag vill känna mig glad och kunna glädjas, men istället känner jag mig bara så låg. Tänkte åka till jobbet idag med ett leende på läpparna, men jag kunde inte. Det är så svårt att se alla runt omkring mig så glada för min skull när jag själv inte är glad, så jag valde att skjuta på det någon dag. Då kanske lite har släppt och jag är på bättre humör. Att känna glädje kommer ta tid, så det får jag nog bara acceptera. Någon gång kanske jag även lär mig att acceptera cancern på något sätt.

Cancern har förstört så mycket och jag hatar den. Verkligen hatar den! Hatar att jag numer får ångest av en endaste lite godisbit för jag tror det är farligt för mig. Jag är sugen på en god smörgås med bruchettaskinka på, men det skulle jag inte kunna äta nu. Varje liten grej jag stoppar i mig ska helst ha ett syfte. Det ska vara bra för min kropp och därmed negativ för cancern. Jag har en väldigt lång väg tillbaka. Det vet jag. Jag har stålsatt mig för att inte braka ihop psykiskt. Jag har fått stänga av mycket känslor för att orka, för att klara av vardagen. Det har hjälpt mig och på något sätt gjort mig stark för att klara av detta och hålla mig positiv. Men det gör också att jag har svårt att jubla när något går min väg. Jag vågar inte jubla... inte på väldigt länge...

Pratade med pappa idag. Tror det var första gången som det kändes riktigt skönt att prata med honom. Såklart det nästan alltid känns bra att prata, men för en gång skull så kände jag mig så ensam i mina tankar - och fick då veta att han kände likadant. Han kände också den där tomheten när man varken vet om man ska glädjas eller sörja. Man gläds för en kort sekund, men man är så fruktansvärt ledsen i hela kroppen att jag drabbats av den där äckliga sjukdomen cancer, så man kan inte riktigt vara glad. Man känner sig liksom sorgsen över att inte kunna känna glädje... Konstigt det där.

Nu är det ju inte så att jag vill förstöra glädjen för andra. Det betyder så enormt mycket att det är så många runt omkring mig som verkligen bryr sig. Fler än jag någonsin hade kunnat tro. Anhöriga och vänner såklart, men även deras anhöriga och vänner i sin tur bryr sig och frågar. Det sprids så snabbt och det blir så verkligt för så många. På gott och ont. Kanske får man en påminnelse om hur skört livet är, samtidigt som man vill se den positiva sidan av cancer (kan man ens säga att det finns en positiv sida?!), där man faktiskt blir frisk. Jag ska bli frisk. Det hoppas jag med hela mitt hjärta. Och jag tror på det! Ännu mer idag än för två dagar sedan. Och hoppas kommer jag alltid att göra, men jag tänker inte ta något för givet.
Idag kom det blommor hem. Sådant gör att jag fäller en tår och känner mig glad inombords. Jag blir så rörd... Så tack snälla ni, min fina farbror Åke och hans Birgitta. Det värmer...

Tulpaner blir jag trots allt väldigt glad av - på riktigt! Så tack!

Ikväll ringde min läkare. Han hade precis träffat onkologen. De kunde inte säga så mycket nu, utan skulle samlas på fredag tillsammans med onkologer från Linköping och några andra landsting om jag förstod det rätt. Det känns ändå som att dessa konferenser anses som väldigt viktiga och stora. Det är inte bara en snubbe i Kalmar som sitter och bestämmer över min framtid, utan det är flera som ska säga sitt. Det känns bra. Sedan är ju det inte tillräckligt för mig eftersom det ändå handlar om min framtid, om liv och död, så jag drar ju såklart i andra trådar också. Jag tänker inte lämna något åt ödet. Till och med så att min läkare är imponerad av min vilja och styrka i det hela. Det känns bra. Nästa vecka får jag antagligen veta hur fortsättningen ser ut med mediciner och så. Om det blir cellgifter, strålning etc. Hade det handlat om bröstcancer hade det satts in strålning och cellgifter för att försäkra sig (säker blir man ju aldrig, men ändå...) om att allt är borta så att det inte ska komma tillbaka. Här är det inte så självklart då cellgifter och strålning inte biter lika bra på Malignt Melanom, så vi får se vad de säger. Vill gärna veta snart, typ nu! Under tiden är jag nog inte den roligaste människan i världen, även om jag har mina ljusa stunder ;-)...

Härlig morgonpromenad med Leia...

Provsvar!

Totalt har de plockat 17 lymfkörtlar på mig... endast två har haft metastaser. Den ena tog de vid första operationen och den andra togs nu. Har inte många lymfkörtlar kvar under armen, men förhoppningsvis inte heller några metastaser. Så just nu är detta det bästa beskedet hittills!! Nästa möte blir med onkologen för framtida medicinering. Jag leder kampen så in i helsike och jag tillåter mig själv att andas ut för en kort sekund... Heja mig!!!!

Nervöst!

De börjar dra ihop sig. Känslan är densamma som inför varje provsvar. Denna gången har jag inte väntat så länge och inte känt efter så länge. Inte förrän jag hade lämnat pojkarna i skolan idag. Då började den där småjobbiga ångesten komma krypandes. Igår kändes det ändå hyfsat ok trots allt. Idag känns det värre ju mer klockan blir.
Hade en stressig morgon. Eftersom jag inte har några svårigheter med att sova och inte har haft det under hela tiden, så hade jag inte heller det inatt... eller på morgonen. Vaknade till när barnen klev upp, men somnade om. 7.55 vaknade jag med ett ryck. 8.15 börjar skolan. Då är det bra att bo nära. Så det blev snabbt lite frukost till pojkarna och kläderna de skulle ha låg redan redo i soffan. Så klockan 8.10 var vi i skolan. Rekord tror jag och snyggaste morsan på skolgården var nog jag - NOT! Tur det är vinter så man kan dra en mössa över huvudet i alla fall.
Ava skulle jag egentligen lämnat till 9, men det kändes skönast att ha henne hemma på förmiddagen. Fick ju lite sällskap, även om hon inte pratar så mycket med mig.

Först memory på datorn...

... sen rita lite...

... och sen behövs djuren skötas.

Ja, sen var det dags att gå till förskolan och samtidigt ta med Leia på en promenad. Fick sällskap av Hedda och Linda som också skulle till förskolan lagom till lunch idag.

Väl hemma igen så kom det lite mer ångest och nu är det bara att vänta. Snart kommer Niklas hem så vi kan åka. Att blogga är ett bra tidsfördriv då det alltid tar längre tid än vad man tror... men nu lägger jag mig ner igen på soffan och väntar... En fruktansvärt jobbig väntan... En timme kvar...