Jag kan inte se någon som helst glädje i att jag har cancer just nu, trots positiva besked. Jag hatar att jag ens befinner mig i den här sitsen. Känner mig så tom och låg idag.
Men lättad, det är jag. Igår var jag väldigt lättad när vi kom ut från läkaren. Men tårarna som jag trodde skulle komma som ett brev på posten om det var ett positivt svar uteblev. Kändes konstigt. Hade förberett mig på den här reaktionen (tom och sorgsen) ifall vi fått ett negativt svar, men inte om det var ett positivt. Jag vill känna mig glad och kunna glädjas, men istället känner jag mig bara så låg. Tänkte åka till jobbet idag med ett leende på läpparna, men jag kunde inte. Det är så svårt att se alla runt omkring mig så glada för min skull när jag själv inte är glad, så jag valde att skjuta på det någon dag. Då kanske lite har släppt och jag är på bättre humör. Att känna glädje kommer ta tid, så det får jag nog bara acceptera. Någon gång kanske jag även lär mig att acceptera cancern på något sätt.
Cancern har förstört så mycket och jag hatar den. Verkligen hatar den! Hatar att jag numer får ångest av en endaste lite godisbit för jag tror det är farligt för mig. Jag är sugen på en god smörgås med bruchettaskinka på, men det skulle jag inte kunna äta nu. Varje liten grej jag stoppar i mig ska helst ha ett syfte. Det ska vara bra för min kropp och därmed negativ för cancern. Jag har en väldigt lång väg tillbaka. Det vet jag. Jag har stålsatt mig för att inte braka ihop psykiskt. Jag har fått stänga av mycket känslor för att orka, för att klara av vardagen. Det har hjälpt mig och på något sätt gjort mig stark för att klara av detta och hålla mig positiv. Men det gör också att jag har svårt att jubla när något går min väg. Jag vågar inte jubla... inte på väldigt länge...
Pratade med pappa idag. Tror det var första gången som det kändes riktigt skönt att prata med honom. Såklart det nästan alltid känns bra att prata, men för en gång skull så kände jag mig så ensam i mina tankar - och fick då veta att han kände likadant. Han kände också den där tomheten när man varken vet om man ska glädjas eller sörja. Man gläds för en kort sekund, men man är så fruktansvärt ledsen i hela kroppen att jag drabbats av den där äckliga sjukdomen cancer, så man kan inte riktigt vara glad. Man känner sig liksom sorgsen över att inte kunna känna glädje... Konstigt det där.
Nu är det ju inte så att jag vill förstöra glädjen för andra. Det betyder så enormt mycket att det är så många runt omkring mig som verkligen bryr sig. Fler än jag någonsin hade kunnat tro. Anhöriga och vänner såklart, men även deras anhöriga och vänner i sin tur bryr sig och frågar. Det sprids så snabbt och det blir så verkligt för så många. På gott och ont. Kanske får man en påminnelse om hur skört livet är, samtidigt som man vill se den positiva sidan av cancer (kan man ens säga att det finns en positiv sida?!), där man faktiskt blir frisk. Jag ska bli frisk. Det hoppas jag med hela mitt hjärta. Och jag tror på det! Ännu mer idag än för två dagar sedan. Och hoppas kommer jag alltid att göra, men jag tänker inte ta något för givet.
Idag kom det blommor hem. Sådant gör att jag fäller en tår och känner mig glad inombords. Jag blir så rörd... Så tack snälla ni, min fina farbror Åke och hans Birgitta. Det värmer...
 | |
| Tulpaner blir jag trots allt väldigt glad av - på riktigt! Så tack! |
Ikväll ringde min läkare. Han hade precis träffat onkologen. De kunde inte säga så mycket nu, utan skulle samlas på fredag tillsammans med onkologer från Linköping och några andra landsting om jag förstod det rätt. Det känns ändå som att dessa konferenser anses som väldigt viktiga och stora. Det är inte bara en snubbe i Kalmar som sitter och bestämmer över min framtid, utan det är flera som ska säga sitt. Det känns bra. Sedan är ju det inte tillräckligt för mig eftersom det ändå handlar om min framtid, om liv och död, så jag drar ju såklart i andra trådar också. Jag tänker inte lämna något åt ödet. Till och med så att min läkare är imponerad av min vilja och styrka i det hela. Det känns bra. Nästa vecka får jag antagligen veta hur fortsättningen ser ut med mediciner och så. Om det blir cellgifter, strålning etc. Hade det handlat om bröstcancer hade det satts in strålning och cellgifter för att försäkra sig (säker blir man ju aldrig, men ändå...) om att allt är borta så att det inte ska komma tillbaka. Här är det inte så självklart då cellgifter och strålning inte biter lika bra på Malignt Melanom, så vi får se vad de säger. Vill gärna veta snart, typ nu! Under tiden är jag nog inte den roligaste människan i världen, även om jag har mina ljusa stunder ;-)...
 |
| Härlig morgonpromenad med Leia... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar