Sorg, ilska, rädsla, dödsångest... dagarna efter beskedet...

Dagarna som följde efter beskedet var hemska. Jag låg mest på soffan, tog promenader och pratade... Niklas och jag pratade, men egentligen inte särskilt mycket med varandra. Vi fick istället ut allt när vi pratade med andra. Tillsammans var vi rätt tysta. Jag tror inte vi riktigt visste vad vi skulle säga till varandra. Jag grät mycket. Niklas grät inombords. Jag orkade inte ta barnen, utan det gjorde Niklas. Jag klarade inte ett skrik, inte ett gnäll, ingenting. Det kändes fruktansvärt att det skulle gå ut över barnen. Det var ju inte deras fel. De förstod ju inget. Jag pratade med fritids och förskolan, så vi kunde ha dem längre dagar där. De var, och är, fantastiska och har varit ett enormt stöd för oss, många gånger bara genom att finnas där för barnen. Att se barnen. Barn är inte dumma. Även om vi från början inte direkt sade vad det handlade om så förstod de ju att något var fel. Vi pratade om att leverfläcken som plockades bort var sjuk och att jag skulle opereras, vilket jag var lite orolig för.
De första dagarna såg jag verkligen sjuk ut, på riktigt! Jag kunde knappt äta, ögonen var svullna och röda, jag var blek... Jag sov rätt okej på nätterna - antagligen av umattning, men varje gång jag vaknade så var det första jag tänkte att "nej, det var ingen mardröm den här gången heller". Jag önskade såååå att det bara hade varit en hemsk dröm, men varje gång insåg jag att det verkligen var sant alltihop. Det var grymt svårt att förstå.
Jag googlade mycket i början. Det var inget roligt. Jag googlade, ringde till Danne som fick förklara och lugna mig, googlade, ringde Danne... osv...
Det finns inga mediciner, utan det handlar bara om kirurgiska ingrepp. 80-85% chans att överleva. Har det spridit sig till blodet och in i kroppen är det 6(!)% chans att överleva. Hela tiden försökte Niklas säga "men Jennie, det är ändå 85% chans". Allt för att försöka låta positiv. Själv tänkte jag bara på 15%. 15% är mycket när det handlar om liv och död. Bröstcancerpatienter har bättre förutsättningar...

Inte mycket mat som hamnade i magen första tiden...

Att tänka att man kan dö. Att inte få se sina barn växa upp. Det är hemskt! När jag var 19 år dog en nära vän till mig och min familj. Hon var bara ett år äldre än vad jag är nu när hon var döende i cancer. Vid midsommar satt vi och gungade med hennes barn i en hammock, med blommor i håret. Hennes ord hon sa har etsat sig fast i mitt huvud "det värsta är att veta att man inte kommer få se sina barn börja skolan". Hon dog en kort tid efter...
Nu satt jag själv och tänkte på allt jag kanske missar med barnen. Att inte få vara med om allt de ska gå igenom. Jag hade dödsångest! Riktig dödsångest! Det är hemskt! Det liksom knyter sig i magen, man får svårt att andas, det gör ont... det gör så fruktansvärt ont. I kropp och själ.
Jag försökte att hålla modet uppe, men titt som tätt rann det över och tårarna kom. Jag visste aldrig riktigt när de skulle komma. Jag kunde känna mig stark och gå för att lämna barnen på skolan. Jag kunde säga hej och få en kram av tre personer utan problem och så kunde en fjärde komma och då kunde jag bryta ihop, oftast utan förvarning.
Jag ville vara öppen, men valde att inte skriva något på Facebook. Egentligen inte för min egen skull, utan mer för mina nära. Jag startade istället en liten grupp på Facebook där jag bjöd in vänner som jag inte orkat ringa till, men som jag visste att jag skulle möta när jag lämnade barnen på skolan och förskolan, på Ica eller liknande. Jag ville att de skulle veta innan, då jag inte skulle kunna låtsas som ingenting när man väl träffades. Det blev många fina ord, kramar, peppningar och kärlek. Det betydde mycket.

Veckan efter beskedet var det dags för operation. På onsdagen blev jag inskriven på avdelning 7, uppe på kirurgen. Niklas följde med mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna sova hemma över natten, men det ville de helst inte. Kändes jobbigt att inte vara hemma hos barnen, men ändå skönt att få komma upp till sjukhuset och bli omhändertagen. De flesta där uppe var mycket äldre än mig... MYCKET äldre än mig. Min rumskamrat var dock bara 60 år och hade spridd bröstcancer i skelettet och annat. Så hemskt!
Jag opererades på torsdagen och jag kände mig ändå rätt tillfreds. Jag trivs rätt bra på sjukhus och det var väl tur det mitt i allt. Det värsta var sedan att inse att jag inte kunde åka hem samma dag som operationen utan missa Avas luciatåg på förskolan på fredagen.
Jag låg i sängen och grät på luciamorgonen. Jag hade ont, jag visste att Ava skulle vara den finaste lucian någonsin och jag kunde inte vara där. Hennes mamma kunde inte vara där för hennes mamma har cancer. Livet var så jävla orättvist att jag bara ville skrika. Allt var fortfarande så surrealistiskt - och är egentligen fortfarande.
På eftermiddagen kom Niklas och hämtade hem mig... Nu var det dags för såret att läka, att låta allt sjunka in, hålla modet uppe, vara mamma åt barnen, klä granen, julpyssla, baka, fira jul, fira nyår... och vänta på provsvar. Lättare sagt än gjort, men det gick.

Nyopererad...

Ärrad för livet...

 I början av januari fick vi svaret på proverna.Tyvärr var det inte vad vi hoppats på, men det var väntat. I armen var allt borta, men lymfkörteln de plockade bort hade metastaser i sig. Cancern hade spridit sig. Det var bara att förbereda sig på nästa operation och ännu mer ångest...
Jag började läsa om kost och cancer. Jag ville göra allt jag kunde för att kroppen skulle vinna mot cancern.
Jag fick hjälp och tips från omgivningen, jag läste på från alla håll och kanter, jag sållade och gjorde lite vad jag själv kände att jag orkade göra med kosten - vilket till slut blev ganska mycket... Känner mig jobbig och extrem, men det har hjälpt mig. Jag har kunnat fokusera mer på kosten och inte deppa ned mig totalt i min sjukdom. Jag har valt (och lyckats) att hålla mig ganska positivt inställd till allt, även om det är tufft. Jag vet att allt kan förändras i ett kick. När som helst kan läkaren säga att de har hittat en ny växande tumör. Denna oro får jag bara lära mig leva med. Jag hatar det, men försöker acceptera det...