Alla fjärtans dag!

Ok, alla hjärtans dag är en bra dag... man får en påminnelse om att ta tillvara på människor man tycker om. Att visa uppskattning... men man blir också påmind om mycket annat.
Kanske beror det på att det är just den här dagen eller beror det på att jag fick besked idag från läkaren, att det inte blir någon medicinsk behandling. Ska på någon helkropps-scanning i Linköping och kolla hela kroppen efter dottertumörer. Den ska vara lite säkrare än skiktröntgen jag gjorde här i Kalmar och nu blir det från topp till tå och inte bara lungor och buk. Men det är allt. Nästa läkartid blir i... april? Maj?
Så jag bara släpps nu. All denna skit och nu ska jag bara släppas, ut i det fria. Ingen belöning, ingenting. Visst, belöningen i sig är att det inte var spridet mer och att jag förhoppningsvis inte är döende på många många år. Men jag står kvar här, med stora, fula ärr i både kropp och själ, känseln är borta på en hel del ställen, jag kan inte ligga på vänster sida, många rörelser gör ont... Jag känner mig ful och äcklig! Jag ska läkas, men det kommer ta tid. Känns som att allt bara var ett stort äckligt aprilskämt, ett jävligt dåligt aprilskämt. Känner mig arg, ledsen och undrar hur sjutton man ska bli som vanligt igen. Önskar jag kunde skylla på någon. Den personen hade fått en stor fet smäll. Det hade gjort ont. Aj! Vill börja träna, men kan inte. När jag kan kanske jag inte vill. Det tar vi då. Men nu känns det piss. Vissa dagar känns dock bättre än andra. Idag är inte en av dem. Är avundsjuk på allt och alla. Att drabbas av cancer är ett jäkla skit! Varför jag? Det hela kändes lite väl onödigt. Men det var väl för bra helt enkelt. Mitt liv... Hade det inte varit jag hade det varit någon annan i min närhet. Så hellre jag. Jag kan ta det. Men ändå, måste någon verkligen få cancer?!! Fuck cancer!!

Två hjärtan på alla hjärtans dag...