Bra dag!

Sådär, idag är jag tillbaka efter gårdagens fall. Det var en jobbig dag igår, men den där väntan man dras med hela tiden är rätt bra tycker jag. Man hinner landa mellan varje grej som sker och vänja sig vid tanken på det som varit och på det som ska ske.
Dagen började bra. Det var en underbart vacker morgon och promenaden till Avas förskola kändes extra härlig, även om den var kall. Det kändes verkligen magiskt ute. T.o.m så Ava började leka att vi var i en förtrollad värld. Jag förstår henne...

 

Magiskt!

Men efter att ha börjat sådär bra, så föll jag totalt - igen... men på ett helt annat sätt den här gången. Inte känslomässigt, utan fysiskt. På grund av mina jäkla skosnören. Tänkte busa till det med Leia då jag kände att allt var så bra. Gör man några pipljud så blir hon jättebusig och gör några försök till att springa iväg. Dock är kopplet kort, så löpturen är över lika snabbt som den började. Men hon tycker det är roligt. Så efter fjärde gången sprang hon bakom mig, jag snurrade runt och ena skosnöret hakade i spännet på den andra kängan. Det tog tvärstopp. Med en smäll föll jag i backen, reste mig snabbt upp och funderade på om jag överlevde. Kollade mina stackars händer som blödde, uppskrapat byxben och knä som blödde. Armbågen jag också landade på klarade sig och även jackan. SKÖNT! Snabbt in till förskolan igen för att plåstra om mig. Det blödde ändå så pass mycket på händerna att det vore korkat att gå hem utan små söta plåster på såren. Sköljde snabbt av, blev omplåstrad av personalen och så snabbt ut igen... sedan kom jag ju på att jag ska vara väldigt försiktig med sår på min vänstra sida, då det lätt blir infektioner pga lymfkörtelutrymningen. Så in igen för att se om de har alsollösning. Men det fanns inte.
Alltså, när ramlade jag senast och slog mig såhär?! Kommer inte ens ihåg det. Har jag ens gjort det som vuxen? Helt galet typsikt att jag gör det nu. Jaja, det blir väl att hålla koll på mitt stackars sår på vänster hand. De övriga såren var på höger sida. Tur i oturen! Ont har jag i alla fall och såren på mina stackars händer har vätskat sig hela långa dagen. Så nu har jag ont typ överallt och det är väldigt synd om mig.

Ont, det gör ont :-(...

Men jag lät inte detta påverka min dag... förutom att jag gnällt lite extra. Blev frukost med fina Frida när jag väl kom hem. Bjöd på nyttig, grön juice och med rynkad näsa smakade hon och ååååh, det var ju gott lilla Frida. Herregud, va bra jag är!
Eftersom jag saknar alla mina käringar på jobbet så stack jag dit efter en snabb kopp kaffe hos pappsen. Som alltid är det så otroligt mysigt att få komma dit, gosa med mina små gullungar, prata och skratta med härliga vänner. Jag tycker det är lite småtråkigt att gå hemma, även om jag gillar att bara vara och just nu orkar jag helt enkelt inte så mycket mer - egentligen. Det inser jag också efter att jag tillbringat några få timmar där. Jag har både ont och blir väldigt trött. Man är väl inte på topp än helt enkelt. När jag kom hem idag kände jag mig t.o.m sjuk, men efter lite vila är jag piggare igen. Men ont har jag... Frågade Liam om han fortfarande känner sig ledsen. Det gör han, men nu är han ledsen för att jag har ont. Det är jag med...

Nu går jag mest och väntar. Väntar på att få höra onkologernas uttalande ifall det blir någon medicinering eller inte. Det är nämligen inte så självklart. Tyvärr visar medicinska studier att ingen medicin har så pass bra inverkan på Malignt Melanom att de vill sätta in det om det inte är så att det verkligen behövs. Det är ju trots allt så att jag dock endast hade två lymfkörtlar av sjutton som var angripna av metastaser, vilket gör att utsikterna ser lite bättre ut än om det varit tio. Men dock är det två för mycket. Hade det varit bröstcancer hade det varit självklart att sätta in strålning och cellgifter, men nu är det tyvärr Malignt Melanom. Biverkningarna för alla cancermediciner väger tungt när resultaten för att motverka återfall inte är tillräckligt bra. Så vi får se vad jag får för dom.
Sedan har jag ett svårt beslut att fatta i dagarna. Men det blir inte idag och inte imorgon... men kanske nästa vecka.

Ikväll fick jag också lite mer ångest. Blev påmind om det jag redan visste, efter att jag pratat med min kära bror.
Numer har vi ju faktiskt Malignt Melanom i släkten. Jag tittar på mina tre fina barn. Helt plötsligt löper de en väldigt mycket större risk att drabbas av hudcancer. Väldigt mycket större risk! Det känns rätt jobbigt, även om det inte är mitt fel... fast jo, det känns det ju lite som ändå.
Nu blir det till att smörja och smörja. Om några år gäller det att hålla ordentlig koll på deras hud och i många år framöver. Ja, helt plötsligt kände man att man fick ett otroligt stort ansvar. De ska inte behövas drabbas av cancer för att jag har det. Man kan ju tyvärr aldrig helt skydda sig mot denna äckliga sjukdom som tar för många människors liv, men man kan i alla fall försöka. Jag tänker inte låta mina barn drabbas för att jag slarvat med solskydd på dem.

Så det så!