Dagen före...

Snart är helgen slut. För många innebär det jobbångest och många tycker helgen har gått alldeles för fort. Hade jag jobbat imorgon hade det antagligen inte alls inneburit jobbångest för mig. Brukar faktiskt inte ha det och det betyder väl att jag gillar mitt jobb så pass mycket att det faktiskt inte känns tråkigt när helgen är över. Där har jag min andra familj och vi har alltid så mycket att prata om och barnen saknar man när man inte är där. Nu börjar det kännas riktigt sorgligt att inte ha jobbat på så länge då barnen är små och de minsta glömmer så snabbt (jobbar med 1-3-åringar). Därför försöker jag hälsa på så ofta jag kan och orkar. Hoppas verkligen att jag snart är tillbaka.
Men att helgen gått snabbt, det tycker jag - och det känns både bra och dåligt. Imorgon är en viktig dag. Det konstiga är att under tiden som gått har det varit så många turer fram och tillbaka, det har varit operationer och provsvar, röntgen och provsvar osv... Man har varit rädd och nervös så många gånger de sista två månaderna, inför varje grej som väntar. Sista tiden har man bara gått och väntat på operationen. Att det är provsvaren som är det viktigaste har man knappt orkat tänka på, då man mest fokuserat på värktabletter och att klara dagarna så bra som möjligt med värken efteråt.
Men nu är vi redan där. Imorgon ska vi få svar på hur mycket spridning det är i lymfkörtlarna. När vi väl fått de svaren så får vi snart veta hur fortsättningen ser ut med behandlingar osv. Nu har man gjort det man kan operationsmässigt. Så ja, nu börjar det kännas nervöst... väldigt nervöst. Från att knappt ha tänkt på detta så inser man nu att det är nära. Det är så mycket som står på spel. Ju färre lymfkörtlar som har metastaser i sig (vi vet att det är minst en som de plockat nu sist) desto bättre är mina chanser att bli fri från cancern - och att den fortsättningsvis håller sig borta. Har inte riktigt tänkt att svaret imorgon kan bli väldigt negativt, utan i mitt huvud är det nog "bara" en lymfkörtel som är angripen, även om det var flera andra som var svullna som de kunde se med blotta ögat. De förra svaren, som efter första operationen och efter röntgen, så har vi egentligen fått de svar vi själva trott på. Nu vet jag inte riktigt längre vad jag ska tro, men innerst inne är jag nog rätt inställd på att det ska bli ett bra svar imorgon. Eller ja, så bra det kan bli. Helst hade vi såklart velat sett att ingen lymfkörtel var angripen...
Så nu gör vi det igen, håller tummarna för ännu ett besked som är otroligt viktigt! Så tänk på mig och håll alla tummar det går kl.14. Inte för att det kanske hjälper, men ändå...

Idag hade jag i alla fall bestämt mig för att ta tillvara på dagen. Kände mig lite bättre och testade att strunta i Morfin och bara ta Panodil. Eftersom Ava hade dans i stan idag så ville jag smita iväg själv med henne utan att behöva dra med hela familjen. Hemma ville jag inte vara en endaste dag till!
Så jag åkte in och lämnade henne på dansen och passade sen på att dricka kaffe hos Niklas farmor i lugn och ro. Hon blev lika glad som alltid av lite besök och jag tyckte det var skönt att få prata lite.
Efter det åkte jag och Ava till Modehuset för att fylla på hennes garderob med några leggings. Är ingen storshoppare längre så alla hennes leggings är för små eller är det hål på dem. Skulle behöva ett lager, men det blev i alla fall tre.
Dagens kommentar får Ava stå för: "Mamma, när du dör får jag ärva alla dina kläder... eller nej förresten, jag får ju ärva Lindas för jag ska ju bo med Igor" (Igor är, som hon säger, hennes kärlekspojke och Linda är hans mamma). Ja, vi får väl se om hon vill bo med sin svärmor - även om Linda säkert är super som svärmor såklart ;-). 

Vad vore livet utan shopping?!

Mötte Danne och Embla på Modehuset så vi passade på att ta en fika tillsammans. Otroligt vilken skillnad det är när man ses så och bara har varsitt barn, som det dessutom skiljer 5 år på. Paret som satt bredvid oss tittade på barnen och skrattade lite smått över deras kloka kommentarer (och antagligen log över att de var så duktiga tillsammans). När de sedan reste på sig för att gå kunde de inte vara tysta utan tittade ömt på mig och min bror och sa "vilka fina barn ni har". Jag tittade på Danne och log sedan tillbaka och sa "tack". De kunde väl få tro att jag hade två riktigt väluppfostrade barn... och jag kunde väl själv få känna det för en liten stund ;-). Så tack för det Embla och Ava och tack storebror för att jag fick vara din fru för en kort sekund!

Dagen har gått fort och innan sovdags får det bli lite tid framför TV:n. Vet inte om jag vill att tiden ska gå snabbt till imorgon, men det är väl bara att inse att jag inte kommer undan. Vissa dagar (som idag) känns nästan allt som vanligt och då kan jag inte riktigt förstå att det är sant. Vill inte förstå.
Det är ett riktigt skit att det faktiskt är sant. Fan också!!

Ja, man får svära när man pratar om cancer... så är det!

PUSS!!