Beskedet!

I mitten av november 2013 hade jag tid hos min husläkare för att plocka bort en leverfläck som kommit från ingenstans ett år tidigare och vuxit sig ganska stor, rund och var nästintill svart. Jag var inte särskilt orolig, då jag ett år tidigare skulle ta bort en liknande, men som då visade sig vara en åldersvårta. Ja, ni fattar! En åldersvårta när man knappt hunnit fylla 30 år.  Den kunde läkaren lätt pilla bort och därför hade jag gått och väntat på att även denna skulle kunna pillas bort, men det verkade liksom inte hända. Ville ju inte komma dit igen med ännu en åldersvårta. Snacka om att det går utför då...
Men men, efter mycket tjat utifrån så tog jag tag i det. Läkaren tyckte den såg bra ut och var inte heller särskilt orolig. Den var jämn och rund i kanterna, stack ut lite och varken kliade eller blödde. Han behövde tydligen gå ned ganska djupt, men det var snabbt över och jag fick några söta små stygn som skulle plockas bort två veckor senare. Det skulle ta ytterligare cirka en vecka innan jag skulle få något svar. Under tiden hann jag nästan glömma bort det...
Så kom då den 4:e december. Dagen då allt förändrades. Jag var på jobbet och vi hade precis varit ute med våra små barn på gården. Vi hade skrattat som vanligt och allt kändes så bra. Vi hade börjat känna av julstämningen och vi såg alla fram emot en riktigt mysig december på förskolan.
Jag har aldrig min telefon med mig, men gick förbi mitt skåp för att hänga av mig jackan. Då ringde mobilen. Minns orden så väl.
"Hej, jag ringer från Cityläkarna. Vi har fått ditt provsvar för leverfläcken. Läkaren vill att du kommer in nu under förmiddagen. Han vill även att du tar med dig en nära anhörig om du har möjlighet."
Jag sa knappt ett ljud, utan svarade bara okej. När jag lade på brast det. Mina händer skakade, tårarna sprutade, jag sprang in till mina två kollegor som inte fattade någonting alls. Jag vet inte hur jag fick fram några ord, men de förstod vad det var frågan om. De försökte lugna mig samtidigt som de själva kände en liknande panik. Klart jag har cancer! Sköterskan sa inget om det, men inte behöver man ta med en anhörig annars?! Jag försökte andas... samla tankarna...
Jag gick ut och ringde Niklas. Han försökte låta lugn när jag förklarade varför han behövde komma, men jag kunde höra oron i hans röst. Jag tror jag ringde fyra gånger medan han körde hem för att byta kläder och sedan in till stan för att hämta mig.
Jag ville ringa mamma eller pappa, men ville samtidigt inte oroa dem innan jag visste vad det var. Jag ringde Danne, min bror. Han kan konsten att lugna mig när det är jobbigt. Så även denna gång. Vi försökte se de olika alternativen och inte tänka det värsta direkt. Jag är inte döende på grund av ett telefonsamtal. Jag lugnade mig lite och vi lade på. Vi hann knappt lägga på förrän vi började googla. Han på sitt håll, jag på mitt håll. Googla, googla, googla.
Sen kom Niklas. Vi satt tysta i bilen till läkaren. Han höll min hand. Jag försökte att inte gråta. Det kanske inte är så farligt. Kanske bara jag som målar upp fan på väggen och då känns det ju dumt att komma dit söndergråten.
Jag hann knappt anmäla mig i luckan och betala (200 kr för att få ett cancerbesked) förrän läkaren kom och mötte mig.
"Ja, du förstår att det är allvarligt när jag ber dig att ta med en anhörig... Leverfläcken vi plockade bort visade sig vara en elakartad tumör. Du har Malignt Melanom, den allvarligaste formen av hudcancer.. Det är såklart inte bra." Vi satt tysta. Jag kollade ner i knät, kollade på mina händer som darrade. Jag visste inte om jag skulle våga möta Niklas blick. Visste inte hur han skulle reagera. Hur JAG skulle reagera.Vad säger man?! Allt var som i en dimma. Jag fick klä av mig och han kollade hela kroppen efter fler fläckar. Kände mig så naken där jag stod utan kläder medan han tittade på min kropp. Kände där och då att jag tog ett kliv utanför min kropp som numer bara var ett skal, min fiende.
Han kände på lymfkörtlar och kunde känna att det var svullet i min vänstra armhåla - på samma sida som leverfläcken satt på. Det behövde inte betyda något..
Vi pratade lite och han berättade att han skulle skicka en remiss till sjukhuset och att jag skulle få en kallelse inom tre veckor. Tre veckor!! Kändes enormt länge att vänta... Detta var på onsdagen. På torsdagen ringde de från sjukhuset och sa att en kallelse skulle skickas till mig. Redan veckan efter skulle jag opereras.
Vi fick sitta kvar där inne på rummet hos läkaren om vi ville, men vi åkte därifrån.

Vi visste fortfarande inte vad vi skulle säga till varandra. Våra blickar möttes och mina ögon fylldes av tårar. Jag visste inte riktigt vad allt betydde. Skulle man säga att jag har cancer nu? Hade jag haft cancer, men att de nu hade fått bort allt? Eller ja, jag visste ingenting... Kändes konstigt och overkligt att använda ordet cancer. Cancer? Så många gånger jag tänkt att det säkert kommer drabba mig då det är så många jag känner och har känt som har drabbats av denna sjukdom. Nu satt jag där i bilen och hade cancer. Hur ska jag berätta för mamma och pappa? För omgivningen? Ska jag ens berätta något? Alla kommer bli ledsna. Är det värt det?!
Niklas tyckte vi skulle åka hem, men jag ville hämta bilen på jobbet, berätta där och sedan köra vidare till pappa som jobbar i närheten. Niklas åkte till Maxi. Allt var så surrealistiskt...
På jobbet blev alla ledsna - såklart! Vi kramades och jag åkte därifrån med ett "vi får se när jag kommer tillbaka..."
Jag ringde Danne för rådfrågning. För HUR berättar man för sina föräldrar att deras dotter har cancer?!? För sina föräldrar som förlorat så många nära och kära i cancer, som alla varit alldeles för unga. Det var nog det värsta jag har gjort i mitt liv.
Jag gick in till pappa med gråten i halsen. Tittade på honom och sa att jag har något tråkigt att berätta. Han trodde nog att jag skulle berätta att Niklas och jag skulle separera eller något liknande... Jag var tyst en stund, sedan sa jag "jag har fått svar på leverfläcken. Det var cancer". Att se sin pappa börja gråta är inte lätt. Att behöva säga något som gör så ont, det är inte alls lätt. Vi pratade och vi grät. Det var hemskt!
Ville ringa mamma, men igen så visste jag inte hur. Hon har 7 mil hem från jobbet. Hur klarar man att köra sju mil på ett säkert sätt när man fått veta att ens dotter har cancer?! Jag tänkte vänta tills hon kom hem. Pappa sa att jag fick göra precis som jag ville.
Jag åkte till Niklas på Maxi för att få nyckeln hem. Kändes helt jäkla surrealistiskt att gå där på Maxi, likblek, söndergråten och tänka "här går jag bland alla människor och har just fått veta att jag har cancer". Kände mig arg och ledsen på omgivningen. Ville skrika högt för att folk skulle fatta. Vi hade inte bråkat eller kört på en liten mus med bilen. Nej, så enkelt var det inte. Både jag och Niklas var nog i chock. Borde kanske inte ens kört hem själv, men jag gjorde det. Försökte att hålla tårarna borta.

När jag kom hem satte jag mig i soffan... Vad skulle hända nu?! Ville att klockan skulle gå så jag kunde ringa mamma. Samtidigt kändes det enormt jobbigt att behöva berätta. Höll mig till klockan två, men sen gick det inte längre. Jag ringde och det kändes som jag gav henne världens käftsmäll genom telefonen. Vi kunde knappt prata utan bara grät. Jag försökte samla mig, för hennes skull. Tänkte att om jag är stark så kanske det blir lite lättare för henne, men det funkade inte.
Vi lade på och hon körde från jobbet. Hon körde till sin bästa vän som bodde i närheten. Hennes bästa och närmsta vän som för fyra år sedan förlorade sin man i cancer, alldeles för tidigt.

Nu var mamma, pappa och Danne avklarade. Niklas ringde till sina föräldrar. Hela dagen gick åt att ringa runt till våra närmsta. Det var en ganska bra bearbetning att prata och berätta. Jag lugnade mig under tiden. Lagom när vi väl berättat för de vi ville så började det ringa igen. De vi då hade ringt från början hade börjat smälta det hela och ringde då tillbaka för att i lite mer sansad ton prata om vad läkaren hade sagt, vad som ska ske och så vidare. Så höll dagen på. Niklas och jag hann knappt prata med varandra, för vi pratade mest med andra. Det kom blombud med blommor från mamma och pappa...

Sedan var det dags att andas djupt, torka tårarna och hämta hem barnen från förskolan och fritids... och så lite matlagning på det...