Tjejkväll!

Idag har det varit en lugn dag med soffhäng mest hela dagen. Jag lovade mig själv att ladda inför kvällens lilla date med kollegorna, så jag inte skulle ha för ont för att kunna åka.
Började med sovmorgon till kl.10 - efter att finaste Ullis plockat upp barnen samtidigt som hon lämnade sina. Ibland, eller ganska ofta, är det bra att bo granne med skolan.
Igår hade jag ju väldigt ont, vilket hade lagt sig lite idag. Det är dock fortfarande en fruktansvärt jobbig smärta tyvärr. Tog en kort promenad med Leia och det gör verkligen ont när jag går. Går sakta och försöker landa mjukt med varje steg (haha, så dumt det låter!), men ändå känns varje steg och det gör ondare och ondare ju längre jag går. Så inte ens promenader är att rekommendera just nu. Lite besviken, men med snön som yr runt omkring en och som gör att man får gå med blicken ner i marken konstant gjorde ju att det var helt okej med en kortare promenad. Jag i min fina, rosa vinterjacka tillsammans med turkosa mjukisbyxor, vita, stora vinterkängor och mössa neddragen så långt det går. Stelt och sakta lunkar jag framåt och ser nog riktigt riktigt skum ut. Till slut var hela jag färgad vit av snön...
Leia var inte nöjd med den korta promenaden och satte sig surt ute på trappan. Där satt hon... länge länge. Knäppa hund.

Eftermiddagen tillbringade jag i soffan. Laddade med Panodil och Morfin för att hålla smärtan borta. Ikväll var nämligen jag och mina kollegor på Rosa bjudna hem till Annelie. Ville för allt i världen inte missa det, då mina kollegor är de bästa och det var evigheter sedan jag var lite social bara sådär... och ja, hon skulle också bjuda på smörgåstårta... Vem vill missa det?!?
Men då, när jag känner mig sugen och tror att det faktiskt skulle kunna bli av, så kommer en fruktansvärd huvudvärk. Blir så himla less på alltihop. Kan ju inte ta en Panodil för att lindra huvudvärken... för det hade jag redan tagit två mot min andra smärta. Pratar med sjukvårdsrådgivningen om smärtlindring och vad jag ska hitta på. Vill ju ha så lite ont som möjligt om jag nu ska klara av att åka iväg och sedan försöka slippa huvudvärken på det. Fick inget bättre svar än att ta mer morfin än vad jag gör nu. Får samtidigt veta att med morfin kommer oftast förstoppning som ett brev på posten. Tack för det! Då har jag svaret på min knäppa mage som aldrig verkar komma riktigt igång efter sjukhusvistelsen. Så helt plötsligt kändes en bajskorv i höften inte så främmande längre... Uscha! Tur kroppen inte funkar så...

Huvudvärken hann i alla fall lägga sig precis i tid och smärtan i armen, ja den är ju där den är. Den var inte olidlig i alla fall, så jag bestämde mig för att åka.
Tur var väl det!!
Precis just nu undrar jag varför jag inte tog ett endaste kort på dessa underbart goda och fina smörgåstårtor Annelie hade gjort. Så himla duktig! Vi åt allihop tills vi var proppmätta. Himmel så gott!!
Vi pratade och skrattade, precis som vi alltid gör. För en liten stund glömde man alla bekymmer och hade inte min onda arm gjort sig påmind hela tiden så hade det kunnat kännas precis som för två månader sedan. Då var man fortfarande lyckligt ovetandes om vad som komma skall... Tänk så snabbt livet kan förändras.
Camilla hade lovat att skjutsa hem mig, men jag hade en B-plan ifall jag inte orkade så länge och ville hem tidigare än henne. Men jag orkade - i hela fem timmar! Åh, vad det behövdes och åh, va trevligt det var. Även om jag blir trött av morfinet så kändes det himla skönt att åka hemifrån och få ha en riktigt trevlig fredagkväll med härliga människor. Hade ju varit roligt med lite bilder när jag för en gångs skull är lite social... men nä, så långt tänkte inte jag. Kanske var lika bra det ;-).

Så tack Annelie för allt gott och tack allihop för en mysig kväll! Nu väntar sängen...

Helan och halvan...

Den här gången skonar jag er från bilder, mest för er egen skull... men ikväll känns det INTE bra! Läkaren pratade om gravitationskraften, att vätskan från såret rinner neråt i kroppen - ner till höften. Likadant som blåmärken gör. Man önskar ju att brösten går typ vågrätt ut från armhålan... men nja, jag är inte 19 år längre.
Så frågan är om vätskan även rör sig snett nedåt, ner till bröstet. Det pratade vi inte om. Kändes inte aktuellt då. Det gör det dock ikväll.
Jag har iaf ONT under armhålan och ut mot bröstet som är dubbelt så stort som det andra... eller kanske inte riktigt, men ändå...
Känns som jag har en riktigt elak mjölkstockning. Taskigt när man inte ens har en gosig liten bebis hos sig, men skönt att få ha brösten ifred när man har ont. Bäst att se det positiva...
Antar att det är typ lika normalt som höften igår. Kanske har lutat mig mer åt höger idag så den äckliga vätskan valt andra vägar än rakt nedåt ;). Men som vanligt vet jag inte.
Ingen idé att ringa 1177. Vet ju redan svaret - åk in om du är orolig. Så jag väntar väl och vilar. Är inte orolig, utan har mest bara väldigt ont och det känns obehagligt. Funkar ju inte att åka till akuten varje gång man känner obehag.
Nej, får jag ingen feber så är det nog lugnt. Känns det inte bra imorgon åker jag väl in och kollar det då.
Nu ska jag vila medan övriga familjen är i pulkabacken. Tur jag har Niklas...

Svullen och nöjd...

Ok, rubrikens ord hänger inte ihop med varandra, men ibland är det svårt att komma på någon rubrik bara sådär. Skriver jag "akuten", ja då känns det så allvarligt med detsamma.
Igår åkte vi i alla fall in till akuten.
I förrgår kväll upptäckte jag att min höft var svullen. Tänkte att det kanske kunde bero på vätska som samlats där ifrån operationssåret. Det är ju trots alls rakt ner från där dränet satt. Men om det är bra eller dåligt visste jag inte... och så är jag ju ingen läkare, så det där med vätska var ju bara min och Niklas teori. Jag ringde 1177. För första gången sedan jag fick veta om cancern, men det lär väl inte vara den sista.
Berättade om operationen och lite sånt. Nämnde inget om cancer då jag tog lite för givet att det är självklart om man gjort en sådan operation. Hon ställde de vanliga frågorna som de brukar göra, men lite konstig tyckte jag ändå hon lät. "Men du är frisk och så för övrigt?". Det är jag ju och har alltid bara svarat ja på den frågan och så även denna gång... Tänkte efter lite... så himla frisk är jag ju faktiskt inte kände jag, så jag lade till "ja, förutom cancer då...", som att cancer bara är någon liten förkylning eller annan bisak. Men det var tydligen precis det hon ville få fram utan att fråga rakt ut. Så då fick jag dröja medan hon pratade med någon annan där. Helt plötsligt låter de så allvarliga och ändrar liksom tonläge. Det är så att jag själv skulle vilja skoja bort det med typ "äsch, det är inte så farligt. Upp med hakan".
Som jag nästan kunde tänka mig innan så visste de inte vad det kan vara, men är jag orolig så är det bättre att åka in till akuten. Eftersom jag inte var jätteorolig och inte var sugen på att åka in till akuten där på kvällen så hoppade vi över det eftersom jag ändå skulle till sjukhuset dagen efter.

Dagen efter kändes svullnaden självklart mindre så jag gick bara upp på avdelning 7, drog upp tröjan lite och kände mig genast dum. Det syntes inte så mycket då eftersom mina tighta jeans som jag inte knäppte upp säkert fixade till en hyfsat jämnstor valk på andra sidan. Så jag sa tack och hej och gick till min kurator istället. Kände mig genast i lite bättre händer ;-)...
Igår kväll kändes den dock större igen och jag ringde upp till 7:an. Fick samma svar som från 1177. Så ja, då fick det väl bli akuten ikväll istället. Kändes sådär att be Niklas pappa komma hit i snöovädret som rådde, men han var såklart här innan vi hann blinka. Hatar att åka till akuten när man inte klart känner att det är något allvarligt och särskilt inte när man märker att väntetiden är låååååång... Det togs prover och vi fick flytta in från ett väntrum till ett annat... efter några timmar förflyttades vi till ännu ett rum. Snart snart skulle läkaren komma... snart på läkarspråk ja, vilket är minst en timme. Ju längre tiden gick desto dummare kände jag mig. Försökte intala mig själv att det faktiskt varit fyra sjuksköterskor som kollat mig och som också konstaterat svullnaden och inte avfärdat den som en sticka i fingret.
Men till slut började jag få kalla fötter och tyckte att vi skulle åka hem. Kändes dumt att vara där... Tänk om det faktiskt bara är så att magen är svullen pga uteblivna toalettbesök uppe på sjukhuset. Alltså att det kanske bara är en bajskorv på vift typ... Men det hann jag ju knappt säga förrän han kom instormandes. En snorungeläkare - som Niklas så snällt kallar de unga läkarna, men egentligen är han bara avundsjuk ;-).
Han klämde och kände - vätska från såret. Inget farligt. "Ska jag kolla på såret och känna på bröstet där du har ont?" "Nej tack, det går bra ändå", men det kunde jag inte smita ifrån när jag väl var där.
Så! - Aj! - Klart!
4 timmar i väntrum... 4 minuter hos läkare...

Vi får se det från den ljusa sidan - även om kortet är mörkt ;-)

Hemma hade allt gått bra. Ava lurade i farfar att hon visst brukar sova hos Liam. Om han gick på det eller inte vet jag inte, men hon fick i alla fall ligga där. Det brukar ju aldrig funka, så det är sällan de får testa det då vi inte riktigt har tålamodet när det väl är sängdags. Men nu hade det tydligen funkat - trodde han ja! När vi kom in på Avas rum låg hon där i sin säng och sov gott. Hon hade visst tassat ner när hon själv insåg att det inte funkar, tyst som en mus så inte farfar skulle upptäcka att hon lurats. Undrar om han var lite trött där han låg på soffan ;-).

Igår hade jag samtal med min kurator. Kändes skönt att hon fick se mig från en något bättre sida än sist. Då var jag söndergråten, skör, gick i sjukhuskläder och såg allmänt risig ut. Igår kände jag mig fräsch, fin och tillbaka till mitt gladare jag. Jag pratade och pratade, men kände mig stabil och nöjd med livet. Förklarade att jag väljer att inte tänka vissa tankar som får mig att må dåligt, men att jag heller inte är rädd för att ta itu med mina känslor och låta mig falla när jag behöver det. Men jag mår förhållandevis bra just nu och det känns bara väldigt skönt.
Igår fick jag svar på mail jag skickat som betyder mycket för mig och jag känner stort hopp inför framtiden samtidigt som jag är väl medveten om att framtiden är väldigt oviss. Jag vet att det finns en risk att jag kan dö och de tankarna kan jag såklart inte bara slå ifrån mig. Men jag tar de ganska bra just nu. Kanske för att jag ändå har så mycket hopp om att jag ska bli frisk och sen att jag inte riktigt kan se mig dö (även om jag såklart sett alla scenarier i mitt huvud) eller förstå det helt.
Men säger någon "klart det kommer gå bra", så väljer jag att säga att vi får se. För det är inte självklart och jag vill inte ta det för givet. Det vore att underskatta sjukdomen och det gör jag inte. Den är stark, men jag tillsammans med mediciner och läkarnas hjälp är starkare hoppas jag.
Just nu är jag inte döende och förhoppningsvis ska jag inte bli det heller på många år, så jag behöver inte riktigt förstå det just nu.
Det viktiga nu är att jag mår så bra jag kan och känner att det positiva väger tyngre än det negativa. Tankarna tar jag hand om senare, när jag är frisk i kroppen. Känslorna styr man inte över, utan de får komma och gå som de vill. Självklart är jag ledsen. Ledsen över att jag har fått den här skitsjukdomen. Men nu har jag den och det är bara att jobba utifrån det. Ibland tar det emot, men det måste det också få göra.
Hon tyckte jag lät klok och det tycker jag med :-).

Just nu njuter jag av att ta tag i saker, att jag gör det jag själv mår bra av och äter det jag tror kroppen mår bra av. Jag ligger på och tänker inte luta mig tillbaka och vänta på vad läkarna säger. 
Kunde inte hålla mig ifrån att åka till jobbet igår. Det ger mig sååå mycket kraft och energi att få träffa alla där. Att se barnen och få stora kramar från dem och att få skratta lite med mina knasiga kollegor och att få visa att jag mår förhållandevis bra. Det mår nog både jag och de bättre av.
Idag har jag ringt min läkares sekreterare för att kolla om provsvaren kommit då jag varje dag väntar på att en kallelse ska komma till måndag. Det hade de inte, så hon ringde vidare för att kolla med patologen. De skulle skynda på med provsvaren och lovade ha dem färdiga. Så kl.14.10 på måndag får jag svar... lite vet jag ju redan, så jag är ändå införstådd med att det inte ser helt bra ut. Känns skönt att få ha vant sig vid den tanken redan innan. Nu hoppas vi bara på att det inte är mycket värre... Fick beröm för att jag ringde och kollade för annars hade hon inte haft en tanke på att ringa till patologen utan bara väntat på svar, vilket brukar ta MINST 2 veckor. Beröm gör mig alltid extra glad och ger mig genast lite mer energi :-).

Har avslutat min frukost som säkert kommer hålla mig mätt till kvällen. Gott och en riktig boost för immunförsvaret. Ajöss och good bye alla elaka, farliga celler. Men en fråga någon kanske kan svara på. Kvarg eller Turkisk yoghurt? Vad är skillnaden? Mer proteiner i kvarg? Nu valde jag laktosfri Turkisk yoghurt, men egentligen vill jag helst äta i princip mjölkfritt.

Idag har jag fått i mig ingefära, honung, spenat, chiafrön, blåbär m.m

Gårdagens middag som var god och färgglad.

Ont har jag fortfarande. Riktigt ont. Men som läkaren sa igår så är det ett stort stort sår invändigt så det är konstigt om det inte känns. Har riktigt ont om jag rör vid sidan av bröstet och vad han kunde läsa i journalen så hade de delat en nerv där eller vad han sa så det är väl också klart det känns. Sedan är det många nervtrådar som ska hitta tillbaka till varandra, de som nu lyckas med det. På baksidan av armen, från armbågen och uppåt, har jag ingen känsel. Känns som tandläkarbedövning. Likadant på några ställen runt omkring. Kan ju tycka att det därför inte borde göra så ont, men så är det inte... Det är en ond, djup smärta.

Tacka vet jag alvedon och morfin!!

Stolt över mig själv...

Ja, nu gör man inte mycket mer än att gå här hemma och vänta. Jag försöker vila så mycket som möjligt när barnen är i skolan/förskolan. Eller vila är i och för sig det enda jag gör. Jag har fortfarande väldigt ont, så jag kan inte gå och lämna Ava på morgonen då det är för långt att gå och köra bil kan och vill jag inte nu. Så nu har snällaste Ullis hjälpt mig två dagar i rad och hämtat Ava här hemma på morgonen och lämnat av henne på förskolan. På så sätt så får hon sova lite längre istället för att Niklas ska lämna henne runt 6.30 innan han åker till jobbet. Så jag är väldigt tacksam för den hjälpen! Vi bor ju precis vid skolan, så pojkarna följde jag med och lämnade igår, men idag gick de med Ullis då hennes barn ändå ska till samma ställe. Det gjorde att jag bara kunde kliva upp och hjälpa dem med kläderna och borsta deras tänder, sedan kunde jag krypa ner i sängen igen. Jätteskönt! Jag somnade gott och vaknade inte förrän kl.10. Jag är INTE van att sova länge på morgonen så det kändes verkligen superskönt och välbehövligt!
Tur man har underbara vänner <3.

Även Leia tyckte det var skönt med sovmorgon...

Idag har jag plockat bort kompressen som satt över operationssåret och även duschat för första gången sedan operationen. Himmel så skönt det var! Kände mig genast mycket bättre, men äh, jag behöver fortfarande lika mycket smärtstillande för att jag ska klara dagen på soffan.
Niklas pappa kom förbi på förmiddagen för att gå på en promenad med Leia. Fy, så handikappad jag känner mig och det är verkligen skönt att man har folk runtomkring sig som så gärna ställer upp. Är inte van att behöva be om en massa hjälp, men nu är man verkligen i stort behov av det. Jag orkar verkligen inte mycket nu och även om en del sitter i huvudet så är det dock smärtan som är det värsta. Jag har trängt undan mycket av känslorna som kom upp och spökade på sjukhuset och sedan har jag åter gått tillbaka till att fokusera på maten. Idag fick det bli brunch bestående av äggröra, broccoli, olivolja och sesamfrön samt en juice bestående av bladspenat, äpple, blodapelsin, blåbär och citron. Det är genomtänkt, det mesta jag stoppar i mig och alla saker har sina olika uppgifter. Just blodapelsin vet jag inte, men det är ju ändå bra för kroppen. Till middag blev det ris, tonfisk och broccoli.

Gott och bra för cancer och läkning av sår.

När sötsuget kommer. Blodapelsin och mörk choklad.

Ja, inte ens ger jag efter när sötsuget kommer framåt eftermiddagen. Nej, då fick det bli en bit mörk choklad och blodapelsin. Jättegott och magen blev nöjd. Igår blev det sötmandel och röda vindruvor.

Jag tänker mycket under dagarna såklart. Det går inte att komma ifrån. Men jag ligger faktiskt inte på soffan och gråter dagarna igenom, vilket man skulle kunna tro. Jag försöker vara stark och jag tycker jag lyckas rätt bra. De onda tankarna gör så fruktansvärt ont så de är faktiskt inte välkomna hit.
Ibland tänker jag att jag ska läsa på lite om Malignt Melanom så det inte bara är Danne som är grymt insatt i det. Men jag orkar inte. Hamnar alltid inne på prognoser och det vill jag inte läsa om. Det gör för ont. Jag är liksom inte längre där uppe på de 85% där jag var från början. Det sjunker snabbt för varje liten spridning, så nu glömmer vi prognoser och fokuserar på att mitt ska gå den rätta vägen.
För att känna att jag gör något mer än bara äter bra så har jag ikväll skickat iväg några mail som jag hoppas på något sätt kan hjälpa mig. Vi får se. Jag sitter i alla fall inte endast och biter på naglarna...
Imorgon är det dags att träffa kuratorn igen. Ska bli skönt, även om jag hoppas att de jobbiga tankarna har bestämt sig för att stanna långt långt där inne och inte komma upp till ytan. Jag är inte rädd för att gråta och släppa ut det jobbiga, men jag är ändå väldigt nöjd så länge jag kan hålla mig såhär stark utan att behöva kämpa alltför mycket. Jag är stolt, riktigt jäkla stolt över mig själv. Stolt över hur jag hanterar hela den här situationen. Jag är trött, matt och ibland riktigt orkeslös och såklart ledsen. Men ändå kämpar jag på och hittar styrka på något sätt. Jag mötte så många människor på sjukhuset som är riktigt nere och som tappat allt hopp, även om vi var i liknande sits. Men jag försöker hålla mig positiv och inte tänka så mycket. Det hjälper mig och det är jag stolt över att jag klarar!

Jag tittar på mig själv. Jag ser en trött, sliten mamma där orken är borta. Sorgsen blick, men utan tårar. Min fina vän skrev på Instagram att jag var vacker. Det fick mig att börja gråta.

Men jag gråter hellre av fina ord än av onda tankar. Känner mig inte ett dugg vacker, men känner mig någorlunda stark... Eller allt är såklart relativt.

Så stark man kan vara efter alla jobbiga besked jag har fått den sista tiden.

Hoppas nu bara att jag är starkare än cancern!!

Det värmer att veta att ni är många som följer mig här.

Alla kanske inte känner mig, men de flesta gör nog det på något sätt.

Det är inte alltid lätt att hitta ord för vad man ska skriva, men det stärker mig enormt med en liten kommentar från er även om det bara är ett "jag tänker på dig".

Så var inte rädd att lämna ett litet avtryck när du har läst. Det betyder mer än du tror.

Kram på er!

Är det mitt fel?

Ja, den frågan kommer ju såklart upp titt som tätt.
Men jag kan inte skuldbelägga mig själv. Jag kan inte säga att jag har gjort något fel.
Känner ni att ni gör fel när ni ligger på stranden en dag med barnen? När ni sitter i kvällssolen och njuter av solstrålarna som värmer gott i ansiktet? Jag försöker smörja mig hyfsat. Kan slarva ibland eller kanske vara lite dålig med att lägga på mer efter några timmar på stranden. Men man är ändå rätt försiktig. Särskilt i början av sommaren när det är lätt att bränna sig. Sen släpper man något mer på det när man ändå har fått lite färg och solen inte tar lika mycket längre.

Sen fanns det en tid när man var yngre. När vi var små var det ingen som tänkte på solkrämer. Man brände sig och det var inte ett dugg skönt när man skulle sova på kvällen. Sen blev det bättre ju längre in man kom på sommaren.
På högstadiet började jag och några kompisar sola lite solarium. Jag var väl inte värst, men nöjd över att få vara lite fräscht brun mitt i vintern. Det slutade jag dock med och sedan dess har det bara blivit ett ytterst fåtal gånger för att det är skönt.

Efter gymnasiet stack jag iväg till Florida. Stannade ett år. Underbara sol och värme! Vi solade och badade, ofta. I ett års tid. Kommer man från Sverige till Florida och är 19 år, ja då är det det man gör. Men man smorde in sig. Annars skulle man bränt upp sig helt. Det märkte mamma och pappa när de kom och hälsade på... solen är stark i Florida!
Man kanske inte alltid smorde in sig tillräckligt, men man försökte vara lite duktig i alla fall.

På senare år tänker jag mer på att solen kan vara farlig och jag är mer noga med solkräm, särskilt på barnen.
Frågorna man får hela tiden nu, av läkare, andra patienter på sjukhuset och folk runt omkring är om jag har solat mycket. Det känns lite som att det ska vara mitt eget fel. Ungefär som att man får lungcancer om man röker. Men alla som får lungcancer röker ju inte. Jag solar som så många andra. Lite lagom så man i alla fall får lite fin färg på sommaren. Men många som får Malignt Melanom är sådana som utsätter sig väldigt mycket för solen, så som seglare, om man jobbar mycket utomhus, åker på solsemester ofta mitt i vintern, bränner sig ofta osv.

Varför just jag har fått det vet jag inte. Vad vi vet så har vi det inte i generna, men jag är blond och har ljus hud. Det talar ändå för MM.
Kunde väl ha skyddat mig ännu mer, men det är lätt att vara efterklok. Det kunde faktiskt lika gärna ha varit du, han eller hon. Nu var det dock jag och jag ska ta mig tusan bli frisk.

Om jag nu blir frisk så ska jag göra allt för att aldrig mer bränna mig i solen, jag ska smörja barnen ännu mer noggrant och aldrig slarva.
Jag hoppas även att du blir mer försiktig, lär dina barn att solens strålar är farliga. Gå på koll en gång om året för att kolla dina leverfläckar. Man kan aldrig skydda sig helt från cancer, men man kan hjälpa till att upptäcka den i tid.
Vi vet aldrig vem som kommer drabbas. Man forskar hela tiden för att hitta mediciner och själv är jag livrädd att de inte ska hitta någon medicin som passar mig eller att den som kan rädda mig är för dyr för att ens ta in i Sverige.

Det är svårt att hjälpa, men man kan stödja cancerfonden för att fler ska kunna få hjälp i framtiden och rätt sorts hjälp. Det dör fortfarande alldeles för många människor i cancer... Jag tänker inte bli en av dem!!!

Fick fina blommor av svärföräldrarna idag...

Home sweet home...

Äntligen hemma!
Känns både skönt och inte skönt. På sjukhuset hade jag min säng, där jag kunde ligga, dagarna i ända. Hade inget annat särskilt som jag kände att jag ville göra, utan det var rätt skönt att bara vara. Man lever som i en egen lite bubbla där.
Men självklart är det jätteskönt att vara hemma hos Niklas och barnen, men jag har otroligt svårt för att att bara slappna av. Det är liksom bara jag i ett nötskal. Så jag började med att plocka och fixa lite... men slutade när jag fick för ont. Så nu ligger jag på soffan efter två alvedon och en morfintablett och vilar medan Niklas tog med sig barnen till pulkabacken.
Sedan börjar jag tänka en massa här hemma. Man blir mer påmind om det fortsatta livet. Nu har jag gjort operationen. Nu är det dags för nästa steg. Det går inte helt att lägga sig i läkarnas händer och låta de ta över, för inget är självklart när det gäller Malignt Melanom. Det finns inte en självklar medicin, utan det finns flera där ingen vet vad som funkar bäst på mig - om någonting funkar alls. Det är så mycket som spelar roll. Önskar att man bara kunde släppa allt och låta läkarna ta över. Men detta är den största kampen hittills, som faktiskt handlar om att leva eller dö så jag kan inte bara släppa det helt... tyvärr.

Sedan tänker jag på barnen. Det märks tydligt att detta har påverkat dem och ATT det påverkar dem. Särskilt Ilon och Liam. När de skulle till pulkabacken nu så blev Ilon ledsen för att jag inte skulle med. I vanliga fall hade han inte brytt sig, men nu började han gråta för han vet att jag inte KAN följa med, för att han vet att jag har ont. Inget barn vill att mamma eller pappa ska ha ont.
Åh, jag blir så arg! Så ledsen!
Fan, vill sparka, skrika, slå!!! Hatar denna skiten så jäkla mycket!
Jag försöker vara som innan operationen, när jag ändå kunde tränga bort tankarna, men nu sitter de inte lika långt inne. De finns där på ytan och har alldeles för lätt för att komma fram. Bara att veta det känns jobbigt. Att tänka att det kan gå åt helvete gör så fruktansvärt ont i hela mig att man inte ens kan beskriva den känslan. När de känslorna kommer fram vill jag inte prata med någon. Vill stänga in mig i mitt hus och slippa se alla människor runt omkring.
Min räddning är att jag har lärt mig att tränga undan känslorna och det är jag enormt tacksam för. Annars skulle ni aldrig få se mig ;-).

Men fy fan va rädd jag är!!

Permission!!!

JAAAAA, ikväll fick jag tillåtelse att åka hem på permission några timmar!! Så himla glad jag blev! Mamma och pappa skulle komma upp hit och hälsa på, men istället kunde de köra hem mig till Trekanten. Hem till mina älskade barn och till min underbara man! Hem hem hem! Eftersom jag inte hade någon nyckel fick jag ringa och förvarna Niklas så de inte var iväg någonstans, men för barnen blev det en glad överraskning. Så himla skönt att få komma hem, även om det bara var för några få timmar. Alla blev så glada och åh, vad det var skönt att få sitta hos Niklas i soffan igen med barnen runtomkring sig! Känns som att det var evigheter sen. 

Liam var som ett frimärke på mig i början, men efter ett tag flyttade han sig till datorn och allt kändes som vanligt. Verkligen jätteskönt!

Har varit rädd för att det ska kännas jobbigt att komma hem, men det kändes bara bra. Nu känner jag mig helt redo för att skrivas ut - ja, tillsammans med ett gäng morfintabletter förstås ;). Ska bara bli av med dränet först...

Mamma och pappa stannade bara en stund så vi kunde få vara själva - jag, Niklas och barnen. Det var skönt, då det för en liten liten stund kunde kännas som att allt var som vanligt.
Men allt var inte som vanligt... Drygt 2 timmar fick vi, sen kom Malin och hämtade mig för att köra mig "hem" till 7:an igen.
Så nu är jag tillbaka här i min säng. Försöker trycka undan jobbiga tankar som börjar göra sig påminda igen, vilket går ganska bra tycker jag. Säger bara som Alfons "stick du stygga spöke, för du finns inte". Jag tror det funkar...

En trött pappa som är fantastisk mitt i allt detta...

... och en trött mamma med en söt mammagris.

Underbara barn!

Skönt att det inte bara är jag som är sjuk i alla fall ;)

Älskade barn...

Idag kom då barnen och hälsade på för första gången. Kändes lite nervöst då jag inte riktigt visste hur de skulle reagera. Jag ser väl i och för sig inte mycket värre ut nu än när jag kliver upp på morgonen efter en vild natt... eller en vanlig natt också för den delen. Men jag har ont, vilket inte går att dölja. Jag rör mig sakta och samtidigt har jag en påse jag bär runt på som samlar upp blod och annan vätska.

Ava är ju Ava. Hon saknar mig, men det bekommer henne inte jättemycket. Hon pratade på och var som vanligt. Hon är nog något för liten för att riktigt förstå, vilket endast är skönt.
Ilon var lite lugnare än vanligt och pratade mycket med mig. Han tyckte nog det var skönt att komma och hälsa på. Frågade saker och tyckte det var lite spännande.
Liam märks det mest på. Han är ledsen och han kan inte hålla tillbaka det. Han tycker allt detta är jobbigt och vill bara ha hem mig. Känner att vi nog kommer få jobba lite med honom och se till att han får den hjälp han behöver. Lille plutten :(. Det gör så ont i hjärtat att se honom ledsen. Ilon tycker också det är rätt jobbigt, även om han inte gråter som Liam...
Men självklart är vi ledsna allihop och det är så sorgligt att vi inte längre kan skydda barnen från verkligheten.
Djuren var populära i alla fall så jag hoppas de kan ge dem lite tröst när de är ledsna. Tycker besöket gick rätt bra trots allt, även om det kändes tungt efteråt.
Imorgon hoppas jag att jag får åka hem...

Ava styr och ställer som vanligt ;).

Nöjd med sin nya häst!

Glass är alltid bra.
Muta, belöning eller bara för att det är gott...

Fina Liam, han har det tufft nu...

Lördag...

Ja, så var man vaken nu då. Fick en halv morfintablett vid midnatt eller något sådant och somnade sedan gott. Har nog vant mig lite vid sjukhussömn, för jag har inte vaknat alls när de har kollat till oss inatt. Inte förrän 6.40, men då hade jag så ont så det fick bli en halv morfintablett till. Nu väntar jag på att den ska värka så jag kan kliva upp och äta lite frukost.
I dränet såg det ut att ha kommit närmare 100 ml vilket gör att hemgående idag ser mörkt ut. Vi får se vad de säger när de går ronden.
Tog av mig fina skjortan framför spegeln igår. Nu ser man ju inte såret, men det ser ändå äckligt ut.

Ett riktigt jäkla skit är vad det är!

Att veta att det sitter en slang fast i kroppen och att det är ett stort öppet sår inne i mig känns sådär.

Bädda sängen ska man tydligen göra också. Sa att jag fixar det själv. Blir annars rätt bortskämd här när de kommer med mat, plockar undan, kommer med tabletter, klappar om osv. Känns knäppt när jag ligger här och egentligen mår rätt ok jämfört med min rumskompis. Snälla, låt mig aldrig bli så sjuk!
Nu önskar jag mig dock en hårtvätt och att få fixa till det ordentligt så man ser lite piggare ut.
Tycker ju alltid att jag ser absolut risigast ut av alla ;). Men att duscha och tvätta håret känns långt bort. Får bli någon som hjälper mig bara med att tvätta av håret.
Lovade att äta frukost ute i matsalen också. Finns ju en hel del att välja bland så det får jag väl göra. Hittills har jag ju bara beställt in en rostmacka med ost och marmelad, men nu är det trots allt lördag ;). Fetter och proteiner ska jag ha i mig så idag blir det ägg...
Nu kommer blodprovsvagnen. Jag tror det ska tas ett blodprov som aldrig ger ett hundraprocentigt svar, men som jag tror kan säga om det är spritt i blodet eller något sådant. Det får det verkligen inte vara och eftersom jag inte är säker på hur det funkar så tänker jag glömma det lika snabbt som det är taget.
Ha en trevlig lördag. Kram och god morgon!

Proteindryck, en bra start på dagen...

Livet på 7:an...

Det är fruktansvärt! Alla problem utanför sjukhusets väggar känns helt plötsligt så små. Min första rumskompis var 32 år och hade bröstcancer. Stora chanser till att bli helt frisk, men var såklart väldigt orolig. Nästa som kom in var nog säkert 90 år och nästintill döv. Hon hade diarréer, stora sår i rumpan och ont bara de rörde henne. De fick mindre och mindre kontakt med henne och hon förflyttades till ett enkelrum. Nästa som kom in (min nuvarande) har obotlig cancer i magen och kräks svart sörja till och från. Hon orkar knappt prata då hon har kräkts litervis det sista dygnet. Hon ser ut att vara runt 90 år, men är nog inte mer än 70. För två dagar sedan mådde hon okej och var hemma.
Snart ska man stänga dörrarna om sig och gå hem, fortsätta kämpa mot sin egna cancer och samtidigt fungera normalt i huvudet. Det blir en utmaning det!

Idag kom pappa förbi en sväng. Fick bli en liten promenad utanför 7:ans dörrar. Skönt, även om jag ser förskräcklig ut där jag går i mina alldeles för stora blå smurfkläder, likblek och håret åt alla håll och kanter... och så dränet från armhålan i en Dressman-kasse. Inte undra på att folk man känner inte hälsar ;).
Tog en tur lite senare på egen hand. Dumt nog funderade jag inte på när jag senast tog värktabletter, så det blev en lååååång,  smärtsam väg tillbaka till 7:an. Kom tillbaka än mer likblek och med tårar i ögonen krävde värktabletter på direkten. Blev både Alvedon och morfin och sen slumrade jag innan det var middag och  mamma kom förbi. Med sig hade hon en goodiebag som hade varit väldigt mycket godare hemma i soffan såhär en fredagkväll än här i sängen med en illamående rumskamrat. Känns inte helt lätt att njuta av det goda liksom...

Ringde barnen för första gången sedan jag blev inlagd i tisdags. Har inte velat ringa så länge de har verkat ok. Men nu blev längtan för stor.
Ava pratade på om allt och alla och sa att hon ville att jag skulle komma hem idag. Sa att det inte går, vilket hon förstod.
Sedan var det Ilons tur. Han hann prata en kort stund innan rösten började darra. Det gjorde ont att höra hur han försökte hålla tillbaka, så jag försökte få honom på andra tankar. Sa att vi skulle ses imorgon och att han skulle få en present från sjukhuset. Det gjorde honom nöjd.
Sist ut var Liam. Han sa "hej", sen bröt han ihop :(. Åh, vad det gjorde ont!! Blev inte bättre av att han hade slagit sig en stund tidigare. Men oj, va ledsen han var. Han längtade så efter mig, men mycket mer kunde jag inte höra... han grät sig igenom samtalet så sen fick Niklas ta över. Lille lille plutt <3. Får se om jag får åka hem imorgon, men hur eller hur kommer de hit en sväng. 40 ml har kommit i dränet sedan i morse. Imorgon bitti ska de mäta igen och det får max komma 70 ml på ett dygn annars vill de inte ta bort det. Sen vill jag heller inte att de tar bort det för tidigt så allt äckligt stannar kvar i kroppen... så det känns tight att få komma hem imorgon.
Är ändå rätt svag när jag väl är uppe och rör på mig, så egentligen är det väl bra att stanna här. Men jag längtar samtidigt hem. Det är svårt att vara en sjuk mamma som behöver ligga på sjukhus och vila upp sig samtidigt som man vill vara hemma med hela familjen. Riktigt svårt!

Mår ändå rätt okej i psyket nu. Har trängt undan de jobbiga känslorna igen för att fokusera på det som är bra. Det är rätt avgörande för att ens klara av någonting alls. Så nu njuter vi av fredagkvällen. Lite surt att byta ut ett gott glas vitt vin mot en tjock, krämig proteindryck, men det skulle tydligen vara bra för läkningsprocessen. Inte för att jag ens har frågat om vin skulle funka, men det känns inte riktigt passande om jag ska vara ärlig. Ha en skön fredag och ta hand om era nära och kära. Hade mer än gärna pussat mina tre fina barn god natt ikväll, men det får blir Niklas som gör det.

Lång lång väg för den som har ont...

Nu är det fredagsmyyyys...

Känns lite bättre igen...

Vad underbart det är att skriva ett långt inlägg och så vips lyckas man få det att försvinna... suck!!
Blir i alla fall kvar minst en dag till. Har ett drän som går från armhålan och ut i en påse. Ser riktigt otrevligt ut med en blodblandad sörja som rinner ut. Tydligen kommer det fortfarande för mycket så de vill inte plocka bort den än. Helt okej för mig, då jag ser allt som åker ut. Inte vill jag ha det kvar i kroppen. Bläk!

Har pratat med kuratorn idag. Kändes bra. Pratade mycket om barnen och om mig. Att jag måste tänka mer på mig själv och inte vara rädd för att göra andra ledsna. Jag går och håller så mycket inne och kämpar emot (medvetet eller omedvetet) för att jag vill försöka göra livet lättare för andra. Vet inte om jag kan ändra på mig, men hos henne får jag i alla fall ut mycket och det känns bra. Hon är väl medveten om att det inte bara är jag som är drabbad, utan att jag har en familj som går där hemma och är oroliga. Så idag kom hon förbi med varsitt gosedjur till barnen och en doktorväska. Blev så rörd och barnen kommer bli så glada. Det är viktigt för dem att se att sjukhuset inte är något negativt då det inte är sista gången jag kommer vara här.

Har även pratat med Danne idag. Är så imponerad över hur stark han är och hans ork han har. Eller orken kanske inte finns där, men viljan. Han läser på för fullt om alla alternativ på behandling som finns, vilket är väldigt viktigt då inget är självklart när det gäller MM.
Det kommer behövas när det är dags att träffa onkologerna. Själv orkar jag inte plugga på en massa och Niklas har fullt upp med allt där hemma så det är skönt att jag har en smart bror med mycket vilja. Älskar dig, Danne!

Nu är det dags för lite lunch innan pappa kommer förbi på en kopp kaffe. Sen blir det besök av Niklas en stund innan han hämtar barnen. Längtar hem, men har verkligen ingen ork nu. Dock mår jag mycket bättre än igår och jag känner lite mer hopp. Så visst reser jag mig igen. Tar bara några dagar längre den här gången.

Och inte är jag snyggare idag heller ;)...

Är inte längre ensam om att längta efter barnen...

Panikångest

Man är verkligen inte snygg när man ligger på sjukhus. Ännu mindre snygg efter en fruktansvärt jobbig panikångestattack. Bland det värsta jag varit med om. Hyperventilerade, det började sticka i händer, benen, fötterna... ja, överallt. Tillslut hade jag ingen känsel i händerna och både händerna och läpparna drogs ihop på något krampaktigt sätt. Skitläskigt! Fick lugnande och syrgas, vilket hjälpte lite, men så började jag oroa mig för att det ska hända igen så då fortsatte det ytterligare en stund. Tog en lång stund innan fingrarna lydde mig igen. Fy, va läskigt det var!!
Men nu är det som bortblåst så nu ska jag kika på hemska Paradise hotel för att få lite annat att tänka på. Känns som de nästan har snäppet större bekymmer än lilla mig ;)... och så lite vindruvor till så är kvällen räddad trots allt!
Kram och god natt så länge!

Besök

Började dagen med besök av min fina bror. Han behövs verkligen nu och är ett enormt stöd. Allt kan kännas skit och hopplöst, men han hjälper mig upp. Hjälper mig att se saker på ett bra sätt. Vi hjälper varandra att bearbeta allt på ett sakligt sätt där vi försöker se lösningarna och inte problemen. Dock är vi väl medvetna om just problemen, men det blir lite av en uppgift att fundera på hur problemen ska lösas. Det är lite som att prata med läkarens lilla nisse.

Sedan var det dags för möte med kuratorn. Kändes jätteskönt att äntligen få någon att prata med som är till för att bara lyssna på allt jag har att säga. Det blev mycket prat, mycket gråt och mycket lättnad. Hon såg mig nog som mer psykiskt instabil än vad jag tror jag är. Vem som har rätt vet jag inte, men det spelar heller inte så stor roll.

Efter kuratorn så kom pappa. Skönt att få träffas, även om jag helst vill skydda mina föräldrar från att se sin dotter i detta skick. Men jag försöker tänka som så att hade det varit mina barn som låg här så hade jag såklart velat hälsa på. Fick även besök av lilla mamma, men då hade jag morfin i kroppen och var fruktansvärt trött efter alla besök så det blev inte så långvarigt.
När hon gick somnade jag...

Niklas kom förbi sen på kvällen. Så skönt att se honom. Min fina man som får ta allt där hemma när jag ligger här och samtidigt se mig ledsen när han hälsar på. Usch, är glad att det inte är tvärtom. Nu lämnade han i och för sig över barnen en stund till sin syster så han kunde komma till mig, så det tackar vi för.

Öronproppar tog han med sig. Jag som var så nöjd över att ha eget rum halva dagen fick på eftermiddagen in en gammal tant som rumskompis. Jättesöt och säkert jättesnäll, men snarkar tio gånger värre än Niklas. Hoppas jag kan sova inatt...

Dagen har verkligen varit en berg-och-dalbana... Så mycket jobbiga saker att höra som jag slår bort lika fort som jag hör dem. Jag tänker inte ta in de dåliga sakerna även om jag ändå vill höra dem. Jag vill att läkaren ska vara rak på sak och inte smussla. Får liksom ta käftsmällarna när de kommer. Sedan att allt är individuellt, ja det vet vi. Jag är ung, jag är "frisk", jag försöker vara positiv... ja, jag ska fan klara detta. Men på den nivån är det nu och det känns sjukt overkligt. Men det ska bli bra, det måste det bli.

Läser infon jag fick från sjukgymnasten. Typ att jag
inte ska diska. Stackars Niklas ser bekymrad ut ; )

Ibland får man helt enkelt bara skratta åt eländet...

Kurator, sjukgymnast, strålning...

Det är mycket som snurrar i mitt huvud nu. Mår inte alls bra och gråter typ hela tiden. Har pratat med både Wallander (min läkare), Andrej (eller något sådant, som opererade mig), min kurator som jag träffade nu för första gången och en sjukgymnast. Det verkar tyvärr inte vara slut än på denna resa... eller slut visste vi ju att det inte är, men ändå... har hört lite om strålning och annan medicinering. Vi får se, men det känns skit!!! Allt såg tyvärr inte helt felfritt ut så nu blir det två jobbiga veckor i väntan på ytterligare provsvar och hur/om vi ska gå vidare.

Sen måste jag tänka på en massa saker med armen då de tagit bort många lymfkörtlar och min vänstra sida är mer infektionskänslig samt kan svullna upp om jag inte använder den rätt. Detta är inte bara nu, utan jämt typ. Kommer inte ihåg allt hon sa, men det var en hel del att tänka på...

Skönt att få prata ut med kuratorn. Har försökt hålla mig stark den sista tiden och har väntat mig ett bryt här uppe. Och så blev det ju, med besked. Hon tycker att jag borde vara kvar till söndag, men rent läkarmässigt så ska jag iaf vara kvar till imorgon. Får se vad det blir. Man kan ju inte komma ifrån att man tänker på familjen där hemma och längtar efter dem, men orken finns verkligen inte där...
Ja, det är tufft helt enkelt, men vem har sagt att cancer är simpelt?!!

Vill egentligen inte skriva precis hur jag känner här, men det är ju lite därför man har en blogg. Vet att det är så många med mig som blir ledsna av det jag skriver, men det är ju tyvärr min verklighet just nu. Har valt att inte skriva mina innersta tankar och känslor på Facebook just för att alla kanske inte orkar läsa. Här är det ett val man gör, men sen vet jag också att det är svårt att låta bli att läsa när man vet att jag har skrivit något. Det tar lite emot att skriva när jag vet att många blir ledsna. Försöker vara stark när man ses - och är ganska stark... men så måste man få bryta ihop och det har jag gjort nu. Jag reser mig snart igen. Det gör vi alla. Så nu torkar vi tårarna, tar ett djupt andetag och fortsätter dagen. Allt kommer bli bra. Är ni ledsna blir jag ledsen, men är ni starka så är jag stark. Puss på er!

Operationen

Nu är det tidig morgon, dagen efter operationen. Har väl sovit sådär inatt, men det känns ändå ok.
Gårdagen var jobbig. Niklas och jag hade bestämt att han skulle jobba som vanligt, vilket är natt. Hans syster sov första natten hos barnen och inatt sov mamma där. Något som barnen ändå sett lite fram emot mitt i allt jobbiga med att jag ska opereras. Så lösningen har känts bra för alla parter tror jag. Känns jobbigt för Niklas att bara gå hemma och vänta (nu kan han jobba på natten och sova bort lite av dagen) och jag känner att jag klarar mig bra här. Lovade ringa när operationen var klar så han kunde komma direkt.

Blev ingen lång väntan då jag skulle opereras redan vid 10. Väl nere i "väntrummet" inför narkosen så blev det lite väntan då operationen innan mig drog ut på tiden. Det hann komma många tankar och funderingar. När sedan min läkare, som skulle utföra operationen (inte min vanliga läkare, kära dr Wallander), kom förbi och pratade om allt så blev det riktigt jobbigt. Han pratade om Malignt Melanom, att det är en riktig skitsjukdom och att jag är alldeles för ung. Att operationen i sig lätt medför komplikationer och då jag sa att jag vill bli av med så många lymfkörtlar som möjligt så sa han att det inte är så enkelt tyvärr. Usch, kunde se i hans ögon att det inte är bra. Han klappade om mig och fick mitt förtroende. När han gick kom tårarna... inte bara på mig, utan även på en sjuksyster som kom och pratade med mig. Var inte orolig för operation, men är grymt orolig för framtiden...
Sen somnade jag gott...

Vaknade några timmar senare, hög som ett hus av smärtlindring och ringde Niklas direkt jag slog upp ögonen. Han skulle ju först vakna och gå med hunden, så han behövde lite tid på sig och jag kände att jag behövde honom när jag skulle tillbaka till rummet.
Väntan blev dock lång nere på uppvaket. Fick mycket smärtlindring då jag hade rätt ont. När de väl ringde för att få någon från avdelningen att hämta mig så hade de rond så det skulle dröja lite. Det dröjde ytterligare en timme och jag började må riktigt dåligt. Fick tryck för bröstet, svårt att andas och tårarna flödade. Panikångestattack! Tror det kom av att jag hela tiden hade svårt att svälja, mycket tankar och vetskapen om att Niklas var i huset och väntade. Det blev för jobbigt.

Väl när jag kom upp till Niklas brast det helt. Åh, vad det var skönt att se honom. Igen kom trycket över bröstet och jag fick svårt att andas. Fick syrgas i näsan och såg lagom sjuk ut där jag låg. Stackars Niklas! Det blev en jobbig kväll och jobbigt nu när jag skriver. Får avsluta och torka tårarna. Snart dags för lite smärtlindring och kanske frukost.

Livet är inte helt lätt just nu...

Mat kändes som en bra idé tills jag reste mig upp...

...så det fick fortsätta bli mat på detta sätt ist...

Dripp dropp... har kommit ut en del under natten,
Så den får sitta kvar ett tag till...

I en sjukhussäng...

... är livet ganska gott. Jag tycker om att ligga på sjukhus, på riktigt! Jag tycker om att strosa runt i fula, sköna kläder, få lagad mat på bestämda tider, kunna ligga i en säng i timmar utan några måsten och folk som kollar till en lite då och då för att se så allt är bra. Man känner sig lite som ett barn på nytt. Hemma tillåter jag mig väldigt sällan att bara vara. Jag har alltid en massa måsten och har jag inga så skapar jag dem. Niklas kan bli tokig på mig då han inte ser något som helst behov i att skapa måsten när de inte finns. Förstår honom bara lite ;).
Idag har jag tillbringat dagen med att vänta. Vänta på att få ett rum, vänta på att träffa läkaren, vänta på att träffa narkosläkaren, vänta på information... ja, jag har väntat en hel del och tyvärr har det gett mig huvudvärk. Men annars är det bra. Inser att jag nog mår onormalt bra just idag jämfört med alla andra här. De jag har pratat med och som är i liknande sits eller bättre är ledsna, oroliga och mår inte alls bra. Jag själv vet nog inte riktigt hur jag mår. Jag borde inte må så bra, så jag är nog rätt säker på att jag har tryckt undan en hel del känslor sista tiden. Kan tänka mig att mycket kommer ut imorgon, efter operationen. Då far tankarna runt, man har ont och känner sig skör. Så jag bryter säkert ihop då kan jag tänka mig. Jag behöver nog det, även om mycket kom igår. Men just nu är det skönt att ändå må rätt så bra. Känner att det hjälper mig enormt och jag kan få njuta lite av tiden här. Ja, tills imorgon i alla fall.
Självklart längtar jag efter barnen och Niklas... Det var jobbigt att lämna dem i skolan och på förskolan idag. Kände tårarna komma, men höll tillbaka. Ville verkligen inte bli ledsen så de såg, då det är tillräckligt mycket ändå för dem.
Niklas kommer förbi imorgon efter operationen så får mamma vara hemma med barnen. Skönt att ha Niklas här då. Kan behövas.
Ikväll kom min fina pappa förbi en sväng så jag fick slita mig från min sjukhussäng och gå hela vägen ner till kafeterian för att dricka kaffe. Kunde samtidigt inhandla två tidningar så jag har något att göra i min säng.
Får se om jag hinner läsa något ikväll för nu kikade systern in och sa att det var kvällsfika framdukat, sen ska jag duscha och sen kolla på TV... sen lär jag väl somna. Gillar detta! Lär inte vara lika glad imorgon kväll ;).

Kram på er!

Ångest...

Ja, här ligger jag i sängen med sjukt mycket ångest. Har kämpat emot mycket sista tiden med att hålla jobbiga tankar och känslor borta. Varje gång känslorna har varit på väg att skena så har jag stängt in dem och satt upp någon sorts barriär. Inte helt medvetet, utan det har säkert med människans överlevnad att göra. Hur kan jag annars klara detta om jag ska gå in i en depression mitt i allt?! Kan inte tänka på allt skit som kan hända. Att man får positiva svar på vägen är såklart skönt, men jag är väl medveten om alla risker med Malignt Melanom... och många andra cancersorter. Jag kommer få leva med en oro i flera år. Även om allt ser ok ut nu så finns det risk för att metastaser har smugit sig förbi läkarens händer och växer till stora tumörer någon annanstans i min kropp... som kan ha dödlig utgång. Den känslan går inte att komma ifrån. Såklart SKA jag inte tänka så. FÅR inte tänka så... men man tänker så. Det är oundvikligt. Men jag HAR lyckats rätt bra med att slå bort de tankarna (för att klara denna kamp), men så kommer de ibland. Kan tänka mig att det blir så vid varje återbesök man kommer göra eller som nu, inför operation. Jag kan också tänka mig att jag är duktig på att besegra de onda tankarna och känslorna. Om inte annat så ska jag bli duktig på det. Där vet jag att min familj och mina vänner hjälper mig enormt, även om jag ibland behöver stänga in mig i mitt.
Imorgon är det dags för inskrivning på avdelning 7 och jag tillåter mig själv att känna ångest, just ikväll. Jag måste få det för att sedan kunna slå bort de tankarna igen. Jag ska klara det här, även om det är det värsta hittills som jag har behövt genomgå i mitt 33-åriga liv (för ja, jag har levt ett väldigt bra liv). Kanske går jag starkare än någonsin ur denna kamp. Önskar bara att målet var inom räckhåll...

Så nu trycker jag tillbaka ångesten lite för att försöka få lite sömn. God natt!

Enorm lättnad!!

Tog en runda förbi jobbet på morgonen idag för att skingra tankarna inför dagens besök på gynmottagningen. Självklart var jag nervös för vad jag skulle få för besked. Är det en ofarlig cysta det handlar om eller en tumör och därmed cancer även där?! Just nu är det inget som skulle förvåna mig... På jobbet känner man sig alltid välkommen och alla blir så glada när man kommer, barn som vuxna. Det värmer något enormt i allt detta.

Hade bestämt en träff på stan med min gamla gymnasiekompis Jenny innan läkarbesöket. Var flera år sedan vi träffades ordentligt så det var mysigt att bara få sitta ner och prata om allt. Inhandlade även två par mjukisbyxor på Lindex barnavdelning. 160 kr för två par byxor. Behövs när man går här hemma och skrotar. De enda jag hade innan är ett par utslitna gråmelerade som knappt håller ihop. Så ja, välbehövligt!
Hann även ta en kaffe hos min kära bror och Malin på jobbet. Ja, och så även Thommiiiiii som jobbar hos dem nu.
Men sen var det dags. Var så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur halsen på mig. I väntrummet uppe hos gyn kom alla tankar jag tryckt undan. Fruktansvärt! Mådde illa och trodde jag skulle spy.
MEN.... ALLT SÅG BRA UT!!!!! Återbesök om 2 månader för att se om cystan var kvar, men den är helt helt ofarlig!! Ingen cancer där i alla fall! Är så fruktansvärt lättad! Niklas ska jobba natt och låg hemma och sov så han ville jag inte ringa och väcka. När jag istället ringde mamma på väg ut till bilen så bröt jag ihop av lättnad. Ringde sen min bror Danne och bröt ihop ännu mer. Har trängt undan så mycket känslor sista tiden att jag trodde jag blivit totalt känslokall. Det har jag tydligen inte,  för nu kom allt ifatt mig... imorgon är det inskrivning....

Det närmar sig...

Hade en väldigt bra dag igår. Kändes nästan som vanligt och jag kunde ägna en hel del av tankarna åt annat än vad jag har gjort de senaste veckorna. Riktigt skönt och välbehövligt!
I morse när jag vaknade kände jag dock att klumpen i magen var tillbaka. Antagligen för att det är nära nu. Nära till operationen och nära till flera dagar ifrån barnen. Nära till ännu en väntan på provsvar. Och inte nog med det, för självklart känner jag en viss oro inför morgondagen då jag ska till gyn och kolla cystorna. Det var ju verkligen inget jag hade räknat med och även om det är 1000 gånger bättre än annat som kunde ha visats på röntgen så hade jag helst sluppit några följder alls. Har man redan fått en cancerdiagnos så är man självklart mer orolig än om man inte hade det med sig i bagaget. Såklart bra att det kollas upp och att det går fort, men ja... helst hade jag helt enkelt sluppit det.
Så imorgon är det dags och jag håller tummarna för att cystorna är helt ofarliga och inte behöver plockas bort. Är inte sugen på fler ingrepp nu. Inte alls!

Det har i alla fall varit en helt okej helg. Igår tog Niklas med sig Leia och Ilon till skogen, medan Liam åkte med till Hagby för att leka med kusinen. Så det blev Ava och jag kvar här hemma. Lugnt och skönt! Jag passade på att städa av lite och sedan tog vi en tur till mina föräldrar på Öland. Eftermiddagen ägnade vi åt familjespel och avnjöt en god middag med ett glas vin eller två.
Idag var det dags för Ava och hennes dans efter juluppehållet. Det var en nöjd tjej som jag släppte av innan jag och Liam åkte vidare till gammelfarmor. Hon bor nära och bra, så det brukar passa fint att stanna där på en kopp kaffe medan Ava dansar. Hon är en mästare på att duka upp med en massa kakor och bullar, men idag fick jag snällt tacka nej. Synd att hon redan hunnit tina bullarna så Liam kunde nöjt äta sig mätt medan jag bara fick sitta och titta på med kaffekoppen i handen, grymt sugen! Idag hade även Liam en skoluppgift med sig då han skulle intervjua en gammal människa så hon blev rejält utfrågad under fikastunden.
I eftermiddags hade vi kalas för Niklas. Hans sida av familjen var här i tisdags när han fyllde så nu var det dags för min sida. Kände att det var skönast att dela upp det nu då jag inte orkar med för mycket. Ingen drog nitlotten för jag bjöd på samma fika bägge gångerna. Ingen variation här inte ;-).

Och inga bilder har det blivit i helgen...

Återkommer imorgon efter sjukhusbesöket. Kramar!

Framför fortet...

Kvällsmys framför Fångarna på fortet med hela familjen samlad... bara Leia som har gått och lagt sig ;). En skön kväll där allt bara känns som vanligt. Det var länge sen... Nu tar vi helg från allt som har med cancer att göra och samlar krafter inför nästa vecka.

Knäppis-Ilon ;-)

Det tar liksom aldrig slut...

Idag ringde de från gyn. De hade fått mina röntgenbilder idag och då de hade fått ett återbud så ville de att jag skulle komma redan på måndag. De vill kolla mina cystor de såg på röntgen med ultraljud och ja... I vanliga fall hade man väl inte brytt sig så nämnvärt då cystor i äggstockarna är vanligt och oftast ofarliga. Men leverfläckar är också vanligt och oftast ofarliga. Så ja, självklart oroar jag mig när läget är som det är. Känner att det räcker med orosmoment nu. Men äh, har ju inget för mig på måndag så varför inte?! Annars kunde vi ju ta det någon annan dag nästa vecka då jag ändå kommer vara på sjukhuset hela veckan förutom just måndag. Känner mig snart riktigt hemma i hus 18 där både gyn och kirurgen ligger. Nä, jag gläds väl inte riktigt efter detta telefonsamtal...

MEN det är fredag! Jag hälsade på på jobbet idag igen och det var lika mysigt som vanligt. Åh, vad både barnen och personalen betyder mycket mitt i allt detta. Har två underbara stöttepelare som alltid får mig att vika mig av skratt. Så även idag. Tack sötisar! I'll be back!

När jag körde från jobbet kändes det som en vanlig fredag på väg hem från jobbet... även om jag bara varit där en timme. Men känslan var skön.
Har precis ätit middag nu och snart är det dags för en liten promenad med ännu en underbar stöttepelare i mitt liv. Tur att de finns mitt i allt detta. Ni är guld värda!

Skål vänner!

Förmiddagsmys med Ava medan bröderna var i skolan.
Då går man helst i nattlinne till efter lunch...

 

 Trevlig helg finisar!

När allt har lagt sig...

Oj, vilken dag! Så mycket känslor. Känner mig helt slut ikväll och vet inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen. Jag är såklart otroligt lättad över beskedet att cancern inte syns i lungorna eller levern. Det är såklart jättebra!! När min läkare ringde sa han knappt "hej" förrän han sa att allt såg bra ut på röntgen. Därmed ser utsikterna väldigt mycket bättre ut, även om det fortfarande är en farlig cancer jag tampas med. Kampen är långt ifrån slut. Svaret på röntgen gör ingen skillnad på operationen som ska göras nästa vecka. Från början trodde vi inte ens att jag skulle hinna få tid för röntgen innan. Nu gick det fort och det känns skönt att ha detta med mig i bagaget inför operationen. Att veta att det inte finns någon större tumör som växer inne i mig känns otroligt skönt. Det går inte komma ifrån att man har haft många tankar om döden... eller alla slags tankar om döden. Man börjar se det värsta ju längre tiden går och man känner sig så maktlös. Nu fick man mycket hopp tillbaka, även om jag är långt ifrån att ropa hej.
På något sätt har jag stängt av mycket känslor och jag inser att det är även glädjekänslor. Jag har svårt att glädjas än, utan gläds nog mer åt att få glädja andra. Det var skönt att få ringa till mamma och pappa och få höra glädjetårar istället för sorgsna tårar. Då kom även mina glädjetårar. Men sen var det inte mer. Likadant när jag fick det negativa beskedet att jag hade metastaser i lymfkörteln de plockat bort. Då kom några tårar, sen var det bra. Man stänger liksom av. Man orkar inte och jag blir så arg för att det blir så. Jag vill också glädjas ordentligt, men undrar om jag någonsin kommer kunna det. Antagligen kommer det väl med tiden. Jag vet att det inte är slut än, så även om jag blev glad så ser jag snabbt nästa grej och väntan på nästa provsvar. Åh, jag vill bara bli frisk. Bli den vanliga Jennie igen. Vill slippa oron. Vill inte ha cancer!!! Känns fortfarande så overkligt att ens säga att jag har cancer...

Idag fick jag vara vanliga Jennie för en stund. Åkte till jobbet och det var så otroligt skönt. Satte mig inne hos barnen som skulle sova, plockade upp sovande barn som skulle väckas och satt och gosade med dem. Fick många, långa kramar och man inser hur underbart mycket glädje och styrka men får genom barnen. Jag ville knappt åka därifrån och längtar redan till nästa gång. Har verkligen ett underbart jobb med underbara barn och kollegor. Snart snart tänker jag vara tillbaka... bara operationen kvar - och en semester på Gran Canaria (efter förhoppningsvis ännu ett positivt besked!).

Det har i alla fall varit en dag då alla varit lättade och det känns skönt. Jag hämtade Ava från förskolan medan Niklas hämtade pojkarna. Ava fick lov att ta med sig en kompis hem och när vi väl kom hem hade även pojkarna fått ta med sig varsin kompis. Helt plötsligt var det sex barn i huset och faktiskt hur lugnt som helst... ett tag ;-). Det var länge sedan alla hade varsin kompis hemma...

Nöjda tjejer på väg hem från förskolan...

Jag fortsätter min nya diet och mina goda drycker. Till frukost gjorde jag en dryck med rödbetor, men lade till lite mer än bara äpple och citron. Börjar bli trött på den kombon ;-). Sen blev det knäckebröd med makrill och en kiwi. Lunch blev det tyvärr bara en banan och kaffe och till middag en stor sallad med som vanligt mycket sparris och broccoli. Till kvällsmat blev det knäckebröd med ägg samt en ny dryck gjord på bladspenat, banan, mandelmjölk, röda vindruvor och mandelsmör. För första gången blev det ingen höjdare... inte alls! Dumt, då det inte blev så mycket mat idag, men blev mätt ändå. Sämsta dagen hittills när det gäller mat i alla fall. När väl operationen är slut så ska jag be att få träffa en dietist så man kan prata lite om kosten fortsättningsvis. Kommer inte fortsätta såhär extremt som jag gör nu, men så man ändå får i sig det viktiga framöver. Allt för immunförsvaret, inte för vikten.

Nej, denna var ingen höjdare...

Nu ska jag sova, några kilon lättare i huvudet. Kram

Wiiiieeee!!!!

Allt såg bra ut!!! Ingen spridning i lungor eller lever som syntes på röntgen! Jag är inte döende!! Inte nu i alla fall :-). Några cystor på livmodern som ska kollas upp hos gyn, men vad gör det?! Jag ska ändå inte ha fler barn, så bara plocka den om det behövs!
Det är en lång väg kvar på denna resa, men att få något positivt på vägen och som betyder så mycket för utsikterna om att bli frisk känns väldigt skönt. Oddsen för överlevnad höjdes nu rejält så nu ser jag fram emot operationen av lymfkörtlar. Känns som att jag har cancern lite i mina händer nu och inte tvärtom. Guttans!!!

En plåga!!!

Ringde min läkares sekreterare nu för att se om det fanns uppskrivet när han skulle ringa/OM han skulle ringa idag... Vill inte sitta här hemma och vänta hela dagen, men vill inte stå på Maxi och få ett hemskt besked. Hon kollade i datorn och såg att provsvaret var klart! Det finns alltså där och det är helt klart!! Självklart satt min läkare i telefon så han kunde inte prata med mig nu. Att det är hans operationsdag gör ju att det KAN dra ut på tiden. Och inte får sekreteraren säga något. Så där satt hon med mitt provsvar, men inte en hint fick jag - såklart. Men vilken plåga!!! Måtte han ringa snart och måtte det vara med positiva besked.. eller så positiva det bara går!!

Svullen!

Idag har varit första dagen sedan jag började min nya "diet" som jag varit riktigt sötsugen. Ute på altanen står kladdkakan jag gjorde igår. Jag ska inte! Ska inte! Även om jag lovade mig att jag inte skulle vara extrem med maten så får jag så dåligt samvete om jag äter något sött. Jag har ett monster i mig som kan döda mig. Inte tänker jag mata det med saker den gillar. Nej, glöm det!!
Nu ligger jag i soffan under min värmefilt, proppmätt och svullen. Kvällsmaten bestod av glutenfritt knäckebröd med ägg, smoothie gjord på bladspenat, blåbär, hallon, ananas, banan, ingefära och pulvret Mighty Berries. Sen kiwi vid sidan om. Smoothien var ok, men lite för mycket ingefära. Men ingefära är tydligen väldigt bra, så jag klagar inte.

 

Är skönt att den här dagen snart är över. En dag närmre operationen och ännu en sak avklarat på vägen. Det är såklart väldigt nervöst inför vad röntgen visar, men jag känner mig så avtrubbad. Det är faktiskt rätt jobbigt. Försöker tvinga fram tårarna ibland bara för att få gråta lite, men de verkar sitta långt inne just nu. Känns som att jag inte känner något alls, även om jag har en tung, jobbig känsla i kroppen. Känner mig förbannad på att jag har fått skiten, men har ingen jag kan skälla på. Det är ingens fel. Känner mig så maktlös och allt känns så sjukt overkligt. Blir orolig att jag börjar bli känslokall, men egentligen är man nog bara så trött och matt i huvudet att man inte orkar släppa fram några känslor.
Ser fram emot nästa vecka, att få sova på sjukhus, ligga i sängen och slumra hela dagarna, kliva upp när jag vill, kunna äta i sängen, ha sköna, fula kläder, bli ompysslad... ja, ser fram emot de bra sakerna. De dåliga sakerna kommer liksom på köpet och de tänker jag inte på just nu.
Skulle färgat håret ikväll så jag inte ser alltför hemsk ut under min sjukhusvistelse. Får bli imorgon. För något jag INTE ser fram emot är tvåltvätten x 4, inga produkter i håret vilket resulterar i dunderplatt, elektriskt, fult jäkla hår. Då kan väl ändå färgen få vara lite fin, när jag trots allt har mitt hår kvar på huvudet...

Nu är det gjort!

Då var röntgen klar. Det gick till så att jag fick komma dit två timmar innan jag skulle vara där. Fick då ha med mig en pet-flaska som de fyllde med en liter kontrastvätska. Detta skulle drickas sakta under vå timmar. Vi tog en tur till ett fik och mötte upp min bror för en kaffe. Inget kaffe för mig dock.
Kissa fick jag bara göra fram till kl.9 (skulle röntgas strax efter 9.30). Självklart var jag så otroligt kissenödig att jag var rädd att jag faktiskt skulle kissa ned mig - på riktigt! När jag väl låg där så satte de en nål i armen på mig och sprutade in ännu en vätska. Denna vätska gjorde att man blev alldeles varm i ansiktet - och i underlivet. Kändes i princip som att man kissade ned sig helt enkelt. Perfekt för mig som låg där och kämpade... 10 minuter tog det och sen fick jag gå raka vägen till toaletten. Underbar känsla!!

Var galet hungrig när vi åkte därifrån vid 10.30. Vetskapen om att huset numer är fyllt med kakor, bullar, kladdkaka och godis gör ju inte livet enklare. Men jag höll mig och fixade istället en stor sallad. Till den åt jag ett glutenfritt knäckebröd med makrill. 

Visst ser det gott ut?!!

Mätt som bara den sitter jag nu i soffan med en kopp kaffe och försöker slå undan sötsuget och alla tankar om beskedet. Känner mig så trött i kropp och själ så det får nog bli att försöka sova lite nu när barnen ändå inte är hemma. Det behöver jag och är så dålig på att ta vara på den stunden genom att bara vara...