Älskade barn...

Idag kom då barnen och hälsade på för första gången. Kändes lite nervöst då jag inte riktigt visste hur de skulle reagera. Jag ser väl i och för sig inte mycket värre ut nu än när jag kliver upp på morgonen efter en vild natt... eller en vanlig natt också för den delen. Men jag har ont, vilket inte går att dölja. Jag rör mig sakta och samtidigt har jag en påse jag bär runt på som samlar upp blod och annan vätska.

Ava är ju Ava. Hon saknar mig, men det bekommer henne inte jättemycket. Hon pratade på och var som vanligt. Hon är nog något för liten för att riktigt förstå, vilket endast är skönt.
Ilon var lite lugnare än vanligt och pratade mycket med mig. Han tyckte nog det var skönt att komma och hälsa på. Frågade saker och tyckte det var lite spännande.
Liam märks det mest på. Han är ledsen och han kan inte hålla tillbaka det. Han tycker allt detta är jobbigt och vill bara ha hem mig. Känner att vi nog kommer få jobba lite med honom och se till att han får den hjälp han behöver. Lille plutten :(. Det gör så ont i hjärtat att se honom ledsen. Ilon tycker också det är rätt jobbigt, även om han inte gråter som Liam...
Men självklart är vi ledsna allihop och det är så sorgligt att vi inte längre kan skydda barnen från verkligheten.
Djuren var populära i alla fall så jag hoppas de kan ge dem lite tröst när de är ledsna. Tycker besöket gick rätt bra trots allt, även om det kändes tungt efteråt.
Imorgon hoppas jag att jag får åka hem...

Ava styr och ställer som vanligt ;).

Nöjd med sin nya häst!

Glass är alltid bra.
Muta, belöning eller bara för att det är gott...

Fina Liam, han har det tufft nu...