Ångest...

Ja, här ligger jag i sängen med sjukt mycket ångest. Har kämpat emot mycket sista tiden med att hålla jobbiga tankar och känslor borta. Varje gång känslorna har varit på väg att skena så har jag stängt in dem och satt upp någon sorts barriär. Inte helt medvetet, utan det har säkert med människans överlevnad att göra. Hur kan jag annars klara detta om jag ska gå in i en depression mitt i allt?! Kan inte tänka på allt skit som kan hända. Att man får positiva svar på vägen är såklart skönt, men jag är väl medveten om alla risker med Malignt Melanom... och många andra cancersorter. Jag kommer få leva med en oro i flera år. Även om allt ser ok ut nu så finns det risk för att metastaser har smugit sig förbi läkarens händer och växer till stora tumörer någon annanstans i min kropp... som kan ha dödlig utgång. Den känslan går inte att komma ifrån. Såklart SKA jag inte tänka så. FÅR inte tänka så... men man tänker så. Det är oundvikligt. Men jag HAR lyckats rätt bra med att slå bort de tankarna (för att klara denna kamp), men så kommer de ibland. Kan tänka mig att det blir så vid varje återbesök man kommer göra eller som nu, inför operation. Jag kan också tänka mig att jag är duktig på att besegra de onda tankarna och känslorna. Om inte annat så ska jag bli duktig på det. Där vet jag att min familj och mina vänner hjälper mig enormt, även om jag ibland behöver stänga in mig i mitt.
Imorgon är det dags för inskrivning på avdelning 7 och jag tillåter mig själv att känna ångest, just ikväll. Jag måste få det för att sedan kunna slå bort de tankarna igen. Jag ska klara det här, även om det är det värsta hittills som jag har behövt genomgå i mitt 33-åriga liv (för ja, jag har levt ett väldigt bra liv). Kanske går jag starkare än någonsin ur denna kamp. Önskar bara att målet var inom räckhåll...

Så nu trycker jag tillbaka ångesten lite för att försöka få lite sömn. God natt!