Home sweet home...

Äntligen hemma!
Känns både skönt och inte skönt. På sjukhuset hade jag min säng, där jag kunde ligga, dagarna i ända. Hade inget annat särskilt som jag kände att jag ville göra, utan det var rätt skönt att bara vara. Man lever som i en egen lite bubbla där.
Men självklart är det jätteskönt att vara hemma hos Niklas och barnen, men jag har otroligt svårt för att att bara slappna av. Det är liksom bara jag i ett nötskal. Så jag började med att plocka och fixa lite... men slutade när jag fick för ont. Så nu ligger jag på soffan efter två alvedon och en morfintablett och vilar medan Niklas tog med sig barnen till pulkabacken.
Sedan börjar jag tänka en massa här hemma. Man blir mer påmind om det fortsatta livet. Nu har jag gjort operationen. Nu är det dags för nästa steg. Det går inte helt att lägga sig i läkarnas händer och låta de ta över, för inget är självklart när det gäller Malignt Melanom. Det finns inte en självklar medicin, utan det finns flera där ingen vet vad som funkar bäst på mig - om någonting funkar alls. Det är så mycket som spelar roll. Önskar att man bara kunde släppa allt och låta läkarna ta över. Men detta är den största kampen hittills, som faktiskt handlar om att leva eller dö så jag kan inte bara släppa det helt... tyvärr.

Sedan tänker jag på barnen. Det märks tydligt att detta har påverkat dem och ATT det påverkar dem. Särskilt Ilon och Liam. När de skulle till pulkabacken nu så blev Ilon ledsen för att jag inte skulle med. I vanliga fall hade han inte brytt sig, men nu började han gråta för han vet att jag inte KAN följa med, för att han vet att jag har ont. Inget barn vill att mamma eller pappa ska ha ont.
Åh, jag blir så arg! Så ledsen!
Fan, vill sparka, skrika, slå!!! Hatar denna skiten så jäkla mycket!
Jag försöker vara som innan operationen, när jag ändå kunde tränga bort tankarna, men nu sitter de inte lika långt inne. De finns där på ytan och har alldeles för lätt för att komma fram. Bara att veta det känns jobbigt. Att tänka att det kan gå åt helvete gör så fruktansvärt ont i hela mig att man inte ens kan beskriva den känslan. När de känslorna kommer fram vill jag inte prata med någon. Vill stänga in mig i mitt hus och slippa se alla människor runt omkring.
Min räddning är att jag har lärt mig att tränga undan känslorna och det är jag enormt tacksam för. Annars skulle ni aldrig få se mig ;-).

Men fy fan va rädd jag är!!