Besök

Började dagen med besök av min fina bror. Han behövs verkligen nu och är ett enormt stöd. Allt kan kännas skit och hopplöst, men han hjälper mig upp. Hjälper mig att se saker på ett bra sätt. Vi hjälper varandra att bearbeta allt på ett sakligt sätt där vi försöker se lösningarna och inte problemen. Dock är vi väl medvetna om just problemen, men det blir lite av en uppgift att fundera på hur problemen ska lösas. Det är lite som att prata med läkarens lilla nisse.

Sedan var det dags för möte med kuratorn. Kändes jätteskönt att äntligen få någon att prata med som är till för att bara lyssna på allt jag har att säga. Det blev mycket prat, mycket gråt och mycket lättnad. Hon såg mig nog som mer psykiskt instabil än vad jag tror jag är. Vem som har rätt vet jag inte, men det spelar heller inte så stor roll.

Efter kuratorn så kom pappa. Skönt att få träffas, även om jag helst vill skydda mina föräldrar från att se sin dotter i detta skick. Men jag försöker tänka som så att hade det varit mina barn som låg här så hade jag såklart velat hälsa på. Fick även besök av lilla mamma, men då hade jag morfin i kroppen och var fruktansvärt trött efter alla besök så det blev inte så långvarigt.
När hon gick somnade jag...

Niklas kom förbi sen på kvällen. Så skönt att se honom. Min fina man som får ta allt där hemma när jag ligger här och samtidigt se mig ledsen när han hälsar på. Usch, är glad att det inte är tvärtom. Nu lämnade han i och för sig över barnen en stund till sin syster så han kunde komma till mig, så det tackar vi för.

Öronproppar tog han med sig. Jag som var så nöjd över att ha eget rum halva dagen fick på eftermiddagen in en gammal tant som rumskompis. Jättesöt och säkert jättesnäll, men snarkar tio gånger värre än Niklas. Hoppas jag kan sova inatt...

Dagen har verkligen varit en berg-och-dalbana... Så mycket jobbiga saker att höra som jag slår bort lika fort som jag hör dem. Jag tänker inte ta in de dåliga sakerna även om jag ändå vill höra dem. Jag vill att läkaren ska vara rak på sak och inte smussla. Får liksom ta käftsmällarna när de kommer. Sedan att allt är individuellt, ja det vet vi. Jag är ung, jag är "frisk", jag försöker vara positiv... ja, jag ska fan klara detta. Men på den nivån är det nu och det känns sjukt overkligt. Men det ska bli bra, det måste det bli.

Läser infon jag fick från sjukgymnasten. Typ att jag
inte ska diska. Stackars Niklas ser bekymrad ut ; )

Ibland får man helt enkelt bara skratta åt eländet...