36 år, 10 år, 3 år...

... Ja, denna dagen firar vi av flera olika anledningar. Niklas fyller 36 år, vi har varit tillsammans i 10 år just idag och förlovade i tre år. Så mycket firande av vår årsdag blev det inte, men förra fredagen hade vi en barnfri kväll/natt då vi var ute och åt, bowlade och tog några öl. Väldigt välbehövligt! Passade på att ta en sådan kväll innan vi skulle få nytt besked, ifall det var tråkiga besked. Och det var det ju tyvärr... Kom i alla fall på när vi satt där på restaurangen att vi firar 10 år den här dagen, så då fick det bli vårt firande. Helt perfekt!
Kalas blev det i eftermiddag. Niklas föräldrar, farmor, mormor, syster och systerbarn kom på besök. Eftersom jag inte orkar vara social för länge och med för mycket folk så var det alldeles lagom. Vi fick tulpaner i massor. Jag som älskar tulpaner! Eller vi och vi... men jag blev nog gladast i alla fall.

Bara två av alla buketter här hemma nu.

Vi fikade på goda mackor, där jag åt en smörgås av surdegsbröd med tomat på och när de andra åt kladdkaka med grädde och nybakta bullar så grät jag inombords och sippade på mina koppar kaffe. Niklas mamma hade bakat bullar. Ja, och hans farmor också. Tjoff, så fick de åka in i frysen. Så sorgligt och det tog verkligen emot. Men jag var stolt! Sedan öppnade jag de två kakburkarna svärmor hade med sig. Det skulle jag inte ha gjort. Vem kan motstå dessa alldeles nybakta?!

...INTE JAG!! En liten kaka fick det bli när gästerna hade gått...

Så nu var ett kalas avklarat och till helgen kommer mina föräldrar och bror med familj. Känns som att fikat redan är fixat ;-).
Blev även en promenad med Ullis ikväll igen. Så skönt och härligt att få babbla av sig lite. Väl hemma blev det en drink från min råsaftcentrifug. Blandade ihop röda vindruvor, bladspenat, apelsin, äpple, osötad mandelmjölk och så chiafrön. Den blev grön, god och vitaminrik. Kom igen nu alla nyttiga grejer, gör ert jobb och ta död på monstren inne i min kropp !!
Dagen har rullat på rätt okej. Var lite sur på förmiddagen och i bilen på väg in till stan kom tårarna. Tanken att jag ska röntgas imorgon och att det KAN visa att jag har cancer i lungorna eller någon annanstans där jag verkligen INTE vill ha det känns jobbig. Jag önskar ingen annan detta skit, men tycker det är så orättvist att jag har fått det. Varför? Varför? Varför? Cancer av alla jäkla sjukdomar. Cancer som inte har någon medicin som botar. Det är skrämmande och otroligt overkligt. Mestadels av tiden kan jag nog inte riktigt fatta det, men så kommer den där jobbiga känslan som faktiskt gör det lite verkligt... lite i alla fall. Jag tror ändå jag funkar någorlunda då det fortfarande känns hanterbart. Skulle jag få något mer bakslag så vet i tusan om jag inte faller. Hur ska man hålla sig uppe då?! Men vi får inte tänka så. De kommer inte hitta något.

Imorgon håller vi alla tummar vi har, tillsammans! Kram och god natt!