Stolt över mig själv...

Ja, nu gör man inte mycket mer än att gå här hemma och vänta. Jag försöker vila så mycket som möjligt när barnen är i skolan/förskolan. Eller vila är i och för sig det enda jag gör. Jag har fortfarande väldigt ont, så jag kan inte gå och lämna Ava på morgonen då det är för långt att gå och köra bil kan och vill jag inte nu. Så nu har snällaste Ullis hjälpt mig två dagar i rad och hämtat Ava här hemma på morgonen och lämnat av henne på förskolan. På så sätt så får hon sova lite längre istället för att Niklas ska lämna henne runt 6.30 innan han åker till jobbet. Så jag är väldigt tacksam för den hjälpen! Vi bor ju precis vid skolan, så pojkarna följde jag med och lämnade igår, men idag gick de med Ullis då hennes barn ändå ska till samma ställe. Det gjorde att jag bara kunde kliva upp och hjälpa dem med kläderna och borsta deras tänder, sedan kunde jag krypa ner i sängen igen. Jätteskönt! Jag somnade gott och vaknade inte förrän kl.10. Jag är INTE van att sova länge på morgonen så det kändes verkligen superskönt och välbehövligt!
Tur man har underbara vänner <3.

Även Leia tyckte det var skönt med sovmorgon...

Idag har jag plockat bort kompressen som satt över operationssåret och även duschat för första gången sedan operationen. Himmel så skönt det var! Kände mig genast mycket bättre, men äh, jag behöver fortfarande lika mycket smärtstillande för att jag ska klara dagen på soffan.
Niklas pappa kom förbi på förmiddagen för att gå på en promenad med Leia. Fy, så handikappad jag känner mig och det är verkligen skönt att man har folk runtomkring sig som så gärna ställer upp. Är inte van att behöva be om en massa hjälp, men nu är man verkligen i stort behov av det. Jag orkar verkligen inte mycket nu och även om en del sitter i huvudet så är det dock smärtan som är det värsta. Jag har trängt undan mycket av känslorna som kom upp och spökade på sjukhuset och sedan har jag åter gått tillbaka till att fokusera på maten. Idag fick det bli brunch bestående av äggröra, broccoli, olivolja och sesamfrön samt en juice bestående av bladspenat, äpple, blodapelsin, blåbär och citron. Det är genomtänkt, det mesta jag stoppar i mig och alla saker har sina olika uppgifter. Just blodapelsin vet jag inte, men det är ju ändå bra för kroppen. Till middag blev det ris, tonfisk och broccoli.

Gott och bra för cancer och läkning av sår.

När sötsuget kommer. Blodapelsin och mörk choklad.

Ja, inte ens ger jag efter när sötsuget kommer framåt eftermiddagen. Nej, då fick det bli en bit mörk choklad och blodapelsin. Jättegott och magen blev nöjd. Igår blev det sötmandel och röda vindruvor.

Jag tänker mycket under dagarna såklart. Det går inte att komma ifrån. Men jag ligger faktiskt inte på soffan och gråter dagarna igenom, vilket man skulle kunna tro. Jag försöker vara stark och jag tycker jag lyckas rätt bra. De onda tankarna gör så fruktansvärt ont så de är faktiskt inte välkomna hit.
Ibland tänker jag att jag ska läsa på lite om Malignt Melanom så det inte bara är Danne som är grymt insatt i det. Men jag orkar inte. Hamnar alltid inne på prognoser och det vill jag inte läsa om. Det gör för ont. Jag är liksom inte längre där uppe på de 85% där jag var från början. Det sjunker snabbt för varje liten spridning, så nu glömmer vi prognoser och fokuserar på att mitt ska gå den rätta vägen.
För att känna att jag gör något mer än bara äter bra så har jag ikväll skickat iväg några mail som jag hoppas på något sätt kan hjälpa mig. Vi får se. Jag sitter i alla fall inte endast och biter på naglarna...
Imorgon är det dags att träffa kuratorn igen. Ska bli skönt, även om jag hoppas att de jobbiga tankarna har bestämt sig för att stanna långt långt där inne och inte komma upp till ytan. Jag är inte rädd för att gråta och släppa ut det jobbiga, men jag är ändå väldigt nöjd så länge jag kan hålla mig såhär stark utan att behöva kämpa alltför mycket. Jag är stolt, riktigt jäkla stolt över mig själv. Stolt över hur jag hanterar hela den här situationen. Jag är trött, matt och ibland riktigt orkeslös och såklart ledsen. Men ändå kämpar jag på och hittar styrka på något sätt. Jag mötte så många människor på sjukhuset som är riktigt nere och som tappat allt hopp, även om vi var i liknande sits. Men jag försöker hålla mig positiv och inte tänka så mycket. Det hjälper mig och det är jag stolt över att jag klarar!

Jag tittar på mig själv. Jag ser en trött, sliten mamma där orken är borta. Sorgsen blick, men utan tårar. Min fina vän skrev på Instagram att jag var vacker. Det fick mig att börja gråta.

Men jag gråter hellre av fina ord än av onda tankar. Känner mig inte ett dugg vacker, men känner mig någorlunda stark... Eller allt är såklart relativt.

Så stark man kan vara efter alla jobbiga besked jag har fått den sista tiden.

Hoppas nu bara att jag är starkare än cancern!!

Det värmer att veta att ni är många som följer mig här.

Alla kanske inte känner mig, men de flesta gör nog det på något sätt.

Det är inte alltid lätt att hitta ord för vad man ska skriva, men det stärker mig enormt med en liten kommentar från er även om det bara är ett "jag tänker på dig".

Så var inte rädd att lämna ett litet avtryck när du har läst. Det betyder mer än du tror.

Kram på er!