Operationen

Nu är det tidig morgon, dagen efter operationen. Har väl sovit sådär inatt, men det känns ändå ok.
Gårdagen var jobbig. Niklas och jag hade bestämt att han skulle jobba som vanligt, vilket är natt. Hans syster sov första natten hos barnen och inatt sov mamma där. Något som barnen ändå sett lite fram emot mitt i allt jobbiga med att jag ska opereras. Så lösningen har känts bra för alla parter tror jag. Känns jobbigt för Niklas att bara gå hemma och vänta (nu kan han jobba på natten och sova bort lite av dagen) och jag känner att jag klarar mig bra här. Lovade ringa när operationen var klar så han kunde komma direkt.

Blev ingen lång väntan då jag skulle opereras redan vid 10. Väl nere i "väntrummet" inför narkosen så blev det lite väntan då operationen innan mig drog ut på tiden. Det hann komma många tankar och funderingar. När sedan min läkare, som skulle utföra operationen (inte min vanliga läkare, kära dr Wallander), kom förbi och pratade om allt så blev det riktigt jobbigt. Han pratade om Malignt Melanom, att det är en riktig skitsjukdom och att jag är alldeles för ung. Att operationen i sig lätt medför komplikationer och då jag sa att jag vill bli av med så många lymfkörtlar som möjligt så sa han att det inte är så enkelt tyvärr. Usch, kunde se i hans ögon att det inte är bra. Han klappade om mig och fick mitt förtroende. När han gick kom tårarna... inte bara på mig, utan även på en sjuksyster som kom och pratade med mig. Var inte orolig för operation, men är grymt orolig för framtiden...
Sen somnade jag gott...

Vaknade några timmar senare, hög som ett hus av smärtlindring och ringde Niklas direkt jag slog upp ögonen. Han skulle ju först vakna och gå med hunden, så han behövde lite tid på sig och jag kände att jag behövde honom när jag skulle tillbaka till rummet.
Väntan blev dock lång nere på uppvaket. Fick mycket smärtlindring då jag hade rätt ont. När de väl ringde för att få någon från avdelningen att hämta mig så hade de rond så det skulle dröja lite. Det dröjde ytterligare en timme och jag började må riktigt dåligt. Fick tryck för bröstet, svårt att andas och tårarna flödade. Panikångestattack! Tror det kom av att jag hela tiden hade svårt att svälja, mycket tankar och vetskapen om att Niklas var i huset och väntade. Det blev för jobbigt.

Väl när jag kom upp till Niklas brast det helt. Åh, vad det var skönt att se honom. Igen kom trycket över bröstet och jag fick svårt att andas. Fick syrgas i näsan och såg lagom sjuk ut där jag låg. Stackars Niklas! Det blev en jobbig kväll och jobbigt nu när jag skriver. Får avsluta och torka tårarna. Snart dags för lite smärtlindring och kanske frukost.