Livet på 7:an...

Det är fruktansvärt! Alla problem utanför sjukhusets väggar känns helt plötsligt så små. Min första rumskompis var 32 år och hade bröstcancer. Stora chanser till att bli helt frisk, men var såklart väldigt orolig. Nästa som kom in var nog säkert 90 år och nästintill döv. Hon hade diarréer, stora sår i rumpan och ont bara de rörde henne. De fick mindre och mindre kontakt med henne och hon förflyttades till ett enkelrum. Nästa som kom in (min nuvarande) har obotlig cancer i magen och kräks svart sörja till och från. Hon orkar knappt prata då hon har kräkts litervis det sista dygnet. Hon ser ut att vara runt 90 år, men är nog inte mer än 70. För två dagar sedan mådde hon okej och var hemma.
Snart ska man stänga dörrarna om sig och gå hem, fortsätta kämpa mot sin egna cancer och samtidigt fungera normalt i huvudet. Det blir en utmaning det!

Idag kom pappa förbi en sväng. Fick bli en liten promenad utanför 7:ans dörrar. Skönt, även om jag ser förskräcklig ut där jag går i mina alldeles för stora blå smurfkläder, likblek och håret åt alla håll och kanter... och så dränet från armhålan i en Dressman-kasse. Inte undra på att folk man känner inte hälsar ;).
Tog en tur lite senare på egen hand. Dumt nog funderade jag inte på när jag senast tog värktabletter, så det blev en lååååång,  smärtsam väg tillbaka till 7:an. Kom tillbaka än mer likblek och med tårar i ögonen krävde värktabletter på direkten. Blev både Alvedon och morfin och sen slumrade jag innan det var middag och  mamma kom förbi. Med sig hade hon en goodiebag som hade varit väldigt mycket godare hemma i soffan såhär en fredagkväll än här i sängen med en illamående rumskamrat. Känns inte helt lätt att njuta av det goda liksom...

Ringde barnen för första gången sedan jag blev inlagd i tisdags. Har inte velat ringa så länge de har verkat ok. Men nu blev längtan för stor.
Ava pratade på om allt och alla och sa att hon ville att jag skulle komma hem idag. Sa att det inte går, vilket hon förstod.
Sedan var det Ilons tur. Han hann prata en kort stund innan rösten började darra. Det gjorde ont att höra hur han försökte hålla tillbaka, så jag försökte få honom på andra tankar. Sa att vi skulle ses imorgon och att han skulle få en present från sjukhuset. Det gjorde honom nöjd.
Sist ut var Liam. Han sa "hej", sen bröt han ihop :(. Åh, vad det gjorde ont!! Blev inte bättre av att han hade slagit sig en stund tidigare. Men oj, va ledsen han var. Han längtade så efter mig, men mycket mer kunde jag inte höra... han grät sig igenom samtalet så sen fick Niklas ta över. Lille lille plutt <3. Får se om jag får åka hem imorgon, men hur eller hur kommer de hit en sväng. 40 ml har kommit i dränet sedan i morse. Imorgon bitti ska de mäta igen och det får max komma 70 ml på ett dygn annars vill de inte ta bort det. Sen vill jag heller inte att de tar bort det för tidigt så allt äckligt stannar kvar i kroppen... så det känns tight att få komma hem imorgon.
Är ändå rätt svag när jag väl är uppe och rör på mig, så egentligen är det väl bra att stanna här. Men jag längtar samtidigt hem. Det är svårt att vara en sjuk mamma som behöver ligga på sjukhus och vila upp sig samtidigt som man vill vara hemma med hela familjen. Riktigt svårt!

Mår ändå rätt okej i psyket nu. Har trängt undan de jobbiga känslorna igen för att fokusera på det som är bra. Det är rätt avgörande för att ens klara av någonting alls. Så nu njuter vi av fredagkvällen. Lite surt att byta ut ett gott glas vitt vin mot en tjock, krämig proteindryck, men det skulle tydligen vara bra för läkningsprocessen. Inte för att jag ens har frågat om vin skulle funka, men det känns inte riktigt passande om jag ska vara ärlig. Ha en skön fredag och ta hand om era nära och kära. Hade mer än gärna pussat mina tre fina barn god natt ikväll, men det får blir Niklas som gör det.

Lång lång väg för den som har ont...

Nu är det fredagsmyyyys...